1) I lärostycket om den s. k. nådens ordning är ”kallelsen” beteckningen för det första af den Helige andes ”nådeverk”: den gärning, hvarigenom han för de ännu utanför Kristi församling stående genom Guds ord uppenbarar det gudomliga frälsningsrådslutet och erbjuder dem del däri. I motsats till den reformerta åskådningen, som skiljer mellan en blott yttre, till alla utgående och en inre och verkningskraftig, blott de predestinerade till del kommande kallelse, häfdar den lutherska kyrkan, att Guds, till sin syftning och slutliga omfattning universella kallelse alltid från Guds sida är ”allvarlig” och ”verkningskraftig”, ehuru den af människan kan emotstås eller försmås. — 2) I den protestantiska etiken är ”kallelsen” (omväxlande med kall) den sammanfattande beteckningen för den enskildes sedliga arbetsuppgifter, sådana dessa bestämmas å ena sidan af det för alla gemensamma sedliga målet, å andra sidan af den nödvändiga arbetsfördelningen och de för enhvar olika, individuella lefnadsförhållandena, hvilka här betraktas som ett uttryck för Guds försyns ledning. I denna bemärkelse är begreppet kallelse väsentligen en nyskapelse af reformationen: medan alla germanska språk ega motsvarigheter till vårt ”kallelse”, saknas i de romanska i regel ett fullt ekvivalent uttryck. Redan i den antika etiken är den uppfattningen genomgående, att ett fullt hängifvande åt den egentliga mänskliga lifsuppgiften är möjligt endast för dem, som kunna frikalla sig från arbetet i ett ”profant” yrke. Och i den katolska kyrkan med dess asketiska åskådning hade denna dualism ytterligare skärpts. Mot åtskillnaden inom den nytestamentliga lagen mellan de för alla förpliktande ”buden” och de till en högre fullkomlighet vägledande ”råden” svarade här skiljandet mellan en dubbel sedlighet: en lägre, med hvilken de, som kvarstodo i det ”världsliga” lifvet, måste åtnöjas, och en högre, som är tillgänglig endast för de ”andlige”, munkar och präster. Mot medeltidens slut börjar väl i sammanhang med kulturlifvets starkare utveckling en högre uppskattning af de borgerliga yrkena att bana sig väg. Dock stannar det här, i saknad af en verklig religiös etisk motivering, vid tveksamma och kraftlösa ansatser. För Luther åter följde häfdandet af alla ”kallelsers” likvärdighet inför Gud som en omedelbar konsekvens ur hans centrala lära om rättfärdiggörelsen genom tron allena och ur hans därmed oupplösligt sammanhängande utomordentligt liffulla försynstro (se Försyn). I det frälsningsvissheten grundas uteslutande på Guds oförtjänta förlåtelse och hvarje tanke på att genom egna gärningar kunna förtjäna Guds nåd afvisas som syndig egenrättfärdighet, bortfalla motiven till de särskilda, utanför kallelsens sfär liggande asketiska gärningarna, och det ur tacksamheten för Guds faderliga nåd fritt härflytande sedliga lifvet får ett af sina viktigaste kännetecken i den strängaste åtlydnad för de anvisningar rörande enhvars särskilda arbetsuppgifter, som Guds skickelser dag för dag ge honom. Utöfver de härmed satta gränserna, som dock genom Guds egen ledning ständigt för den uppmärksamme skola utvidgas, hvarken behöfver eller får han gå. Medan Luther i sin kallelselära framför allt betonade den oskattbara förmån, som åt enhvar bjudes genom den nu öppnade möjligheten att med godt samvete egna sig åt sitt kallelsearbete som åt en verklig gudstjänst, faller i den reformerta läran om kallelsen hufvudtonvikten på den enhvar åliggande plikten att — i motsats till katolicismens sönderplockande af det sedliga lifvet i enskilda gärningar — samla sig till en enhetlig, af oaflåtligt och ständigt i möjligaste mån utvidgadt arbete fylld kallelsegärning, som i Guds, den stränge och upphöjde Herrens förhärligande — här såsom i den reformerta åskådningen öfver hufvud den allt behärskande synpunkten — skall ha sitt enda syfte. Det rigoristiska draget i denna tankegång stegras ytterligare genom predestinationslärans inflytande, som, långt ifrån att, såsom man menat, tjäna till att förslappa den sedliga energien, på en egendomlig omväg leder till en ytterlig, nästan våldsam stegring däraf. Det enda medlet att öfvervinna den ångest för själens eviga öde, som denna lära oaflåtligt håller vid makt, är nämligen det ständigt upprepade konstaterandet af den sedliga kraftens tillväxt, hvari man finner tecknet till att vara af Gud utkorad. På denna väg inkommer i den reformerta kallelseläran åter mycket af den katolska asketismens tankegångar och metoder. — Utomordentligt stort är det inflytande, som denna reformatoriska, ursprungligen rent religiöst fattade tanke utöfvat i kulturellt hänseende. I det den åt de nya sträfvandena på det borgerliga lifvets område gaf den religiösa sanktionen, påskyndade den ock deras utveckling. I fråga om den yttre utvecklingen — särskildt på det ekonomiska lifvets område (jfr härom Webers nedan anförda arbete) — går härvid den reformerta kyrkan med sin mera energiska arbetsetik i spetsen, medan lutherdomen här som eljest har sin styrka i själfva åskådningssättets inre fördjupning. Än i dag kan man vid en jämförelse mellan de protestantiska och de katolska folken på alla områden märka verkningarna af den helt olika värdering af det hvardagliga kallelsearbetet, som deras olika religiösa uppfostran fört med sig. Dock har ofta äfven i de evangeliska kyrkorna, särskildt i de pietistiska riktningarna, inskärpandet af kallelsetroheten på ett ödesdigert sätt undanskjutits för betonandet af sådana plikter, som mera direkt synts tjäna till ”Guds rikes” befrämjande. Och detta får åter delvis sin förklaring däraf, att kallelseläran ofta i den ortodoxa åskådningen alltför mycket lösryckts från sitt samband med de centrala religiösa tankarna och därigenom förlorat sitt etiska djup. — Jfr K. Eger, ”Die anschauungen Luthers vom beruf” (1900), M. Weber, ”Die protestantische ethik und der ’geist’ des kapitalismus” (i ”Archiv für sozialwissenschaft und sozialpolitik”, 1904—05), och E. Billing, ”Vår kallelse” (1909). — 2. Förv., ämbetstillsättning utan ansökan. I vissa fall förekommer ej heller förslag af annan myndighet än vederbörande departementschef, nämligen vid tillsättning af förtroendeämbetsmän (se Förtroendeämbete), juetitieråd, regeringsråd, ledamöter i de centrala ämbetsverken samt tjänstemän i kansliet och utnämning af utlänning till lärarbefattning vid statens läroanstalter och inrättningar för skön konst samt läkarbefattningar, hvarvid dock vederbörande myndighet kan väcka förslaget och alltid skall afgifva utlåtande. I vissa fall (kallelse af universitetsprofessor och fjärde profpredikants kallelse) innebär kallelsen blott ett af vederbörande framställdt förslag. — 3. Jur. Se Stämning. 1. E. Bg. 2. S. B. Kall emalj, konstind. Se Emalj.