hvilken den friherrliga ätten utgick. Per K. fick 1771 greflig värdighet, och den grefliga grenen lefver ännu. <img l>

Per K., grefve, krigare, partiman, f. 1700 i Stockholm, d. 3 mars 1795 på Myrö, Örebro län, ingick 1717 i krigstjänst och bevistade som fänrik Fredrikshalds belägring 1718. 1734 gick han i fransk tjänst, blef kapten vid general Lencks regemente och dennes adjutant samt deltog i flera belägringar; nämndes vid sin hemkomst, 1737, till löjtnant. Hans befordringar påskyndades därefter, så att han 1748, sedan han bevistat finska kriget, blef öfverste för Närkes och Värmlands regemente, 1757 generalmajor, i hvilken egenskap han deltog i pommerska kriget, och 1763 generallöjtnant. K. kom tidigt in i det politiska lifvet och började sin bana som ifrig hatt. Han infördes på 1740-talet af Broman i konung Fredriks närmare umgänge för att fjättra denne vid hattpolitiken. Efter tronskiftet slöt sig K. till hofvet och belönades 1751 med friherretitel. Han räknades hela 1750-talet igenom till hofpartiets bästa krafter, förfäktade dess sak vid riksdagarna och påräknades som medverkande vid revolutionsförsöket 1756. Det är dock ovisst, hur djupt han var invecklad i revolutionsplanen. Vid hofvets brytning med mösspartiet under början af 1760-talet skilde K. sig från hofvet. 1765 räknades han redan såsom en af mössornas yppersta krafter, insattes i Sekreta utskottet och utnämndes s. å. till riksråd. Han entledigades ur rådet vid partiets fall 1769, men inkallades åter 1771 och blef s. å. grefve. På uppdrag af rådet öfvertog han befälet i hufvudstaden, när revolutionen i Kristianstad blef bekant. Det oaktadt genomfördes statshvälfningen två dagar därefter af konung Gustaf III (19 aug. 1772), och K. arresterades. Efter regementsförändringen skildes han åter från riksrådsämbetet och användes sedan ej mer i rikets tjänst. L. S. Kallinge, järnbruk, med martinugnar, stålgjuteri, ånghammare, plåt- och stångjärnsvalsverk, klipp- och presspikfabrik, galvaniseringsfabrik, gjuteri och mekanisk verkstad samt emaljeringsfabrik för ugnar och sanitetsartiklar, ligger i Ronneby socken, Blekinge län, 4 km. från Ronneby stad, vid Djupadal, hvars fall lämnar drifkraft, och är genom en 1 km. lång järnväg förenadt med Djupadals station å Blekinge kustbanor. Verket anlades 1849 af F. H. Kockum och öfvertogs 1875 af Kockums järnverks aktiebolag. Taxeringsvärdet å bruket samt å jordbruksfastigheter om nära 1 mtl inom socknen var 1908 1,331,400 kr. Bolaget eger dessutom stans- och emaljverk och andra fastigheter i Ronneby stad, landt- och skogsegendomar i Eringsboda, Edestads och Backaryds socknar i Blekinge län samt i S. Sandsjö, Hofmantorps, Lennaryds och Nöbbele socknar i Kronobergs län med ett taxeringsvärde 1905 af 1,100,900 kr. Tillverkningen (stångjärn, järnplåt, spik, gjutgods af olika slag, galvaniserad plåt, emaljerade ugnar m. m.) har ett värde af omkr. 2 mill. kr. Kallinos (grek. Καλλῖνος, lat. Callinus), forngrekisk skald från Efesos, lefde sannolikt i förra delen af 7:e årh. f. Kr. Af de gamle betecknas han vid sidan af Archilochos som uppfinnare af den elegiska diktarten (se Elegi). Af hans dikter har blott en elegi af krigiskt innehåll, och äfven denna i stympadt skick, kommit till vår tid. Utg. af Bergh i ”Poëtæ lyrici græci”. A. M. A. Kalliope (grek. Καλλιόπη, lat. Calliope). 1. Grek. myt., den episka skaldekonstens gudinna. Se Muser. — 2. Astron., en af småplaneterna. Kallipolis, stad. Se Gallipoli 1. Kallippiska cykeln l. Kallippiska perioden. Se Kallippos och Kronologi. Kallippos (grek. Καλλίππος). 1. Grekisk astronom, f. i Kyzikos, lefde omkr. 330 f. Kr. och vistades i Aten, där han förtroligt umgicks med Aristoteles. K. gjorde flera, af Ptolemaios använda, astronomiska observationer, men förvärfvade sin namnkunnighet egentligen genom införandet af den efter honom benämnda Kallippiska perioden l. Kallippiska cykeln (se Kronologi). Han sökte äfven förbättra den af Eudoxos framställda förklaringen af himlakropparnas rörelse medelst homocentriska sfärer och bringa denna i närmare öfverensstämmelse med observationerna samt ökade därför sfärernas antal från 26 till 33. 2. Atensk krigare, fick befälet öfver de stridskrafter från mellersta Grekland, som 279 f. Kr. samlades vid Thermopylai för att hindra gallerna från att infalla i det egentliga Hellas. 1. (B—d.) 2. (A. M. A.) Kallipygos, grek. (af kallos, skönhet, och pyge, sits), ett binamn för en viss typ af kärleksgudinnan, Afrodite (Venus). Det mest berömda exemplaret af Venus kallipygos är det farnesiska i Neapels museum, måhända ett hetärporträtt. A. M. A. Kallirrhoë (grek. Καλλιῤῥόη, lat. Callirrhoe), ”den skönflytande”. 1. Grek. myt., namn på åtskilliga nymfer, mestadels döttrar af flodgudar. — 2. Berömd källa i det forna Aten, med anledning af det sätt, hvarpå vattenafloppet ordnades af Peisistratos, äfven kallad Enneakrunos (”den niomynnade”). Denna källa, från hvilken Aten i äldre tid hufvudsakligen erhöll sitt vattenbehof, har man sedan gammalt velat återfinna i stadens sydöstra del vid ett i floden Ilissos’ bädd utmynnande källsprång. Senare har Dörpfeld yrkat på dess förläggande v. om Akropolis i en vattenrik sänkning mellan Areopagen och Pnyxhöjden. Anställda gräfningar ha där bragt i dagen antika vattenledningsrör och en af marmorkvadrar utförd bassäng, hvari Dörpfeld ser lämningar af den gamla stadsbrunnen. A. M. A. Kallisthenes (grek. Καλλισδένης, lat. Callisthenes), grekisk historieskrivare och naturforskare, f. omkr. 360 f. Kr. i Olynthos, systerson till Aristoteles. K. åtföljde Alexander på hans fälttåg mot Persien, men råkade i onåd, emedan han ej kunde foga sig i det af denne införda persiska hofceremonielet. Han anklagades för delaktighet i en sammansvärjning och röjdes ur vägen 327 f. Kr. Bland K:s skrifter nämnas en grekisk historia (Helleniká) för åren 387—357 och en beskrifning öfver