Alexanders fälttåg, äfvensom flera naturvetenskapliga arbeten. A. M. A. Kallisto (grek. Καλλιστώ, lat. Callisto). 1. Grek. myt., arkadisk jägarinna och Artemis’ förtrogna, dotter af Lykaon (enligt andra sagor af Nykteus eller Keteus). Hon älskades af Zeus och födde honom sonen Arkas. Med anledning häraf förvandlades hon af Artemis eller af Hera till en björninna, som föll för Artemis’ pil. Enligt en annan saga ville Arkas döda sin till björninna förvandlade moder, men Zeus upptog dem båda bland stjärnbilderna (Arktos och Arkturos). Namnet K. betyder ”den skönaste” och är i själfva verket endast en individualisering af den arkadiska Artemis kallisto. — 2. Astron., en af småplaneterna. 1. A. M. A. 2. B—d. Kallistratos (grek. Καλλίστϱατος, lat. Callistratus). 1. Grekisk talare, fältherre och statsman från Afidna, lefde och verkade i Aten under förra delen af 4:e årh. f. Kr. Beklädd med militärbefäl, deltog K. vid sidan af Timotheos, Chabrias och Ifikrates i 377 och 373 års krigshändelser. Ställd till ansvar för de förluster, som hans mot Tebe fientliga politik hade vållat staten, gick han (361) i landsflykt till Macedonien och blef, då han några år senare utan tillstånd återvände till Aten, där afrättad. — 2. Grammatiker i Alexandria omkr. 150 f. Kr., lärjunge af Aristofanes från Byzantion och berömd i synnerhet som grundlig uttolkare af äldre skriftställare (Homeros, Pindaros, Aristofanes m. fl.). A. M. A. Kallitypi, fotogr., ett fotografiskt kopieringsförfarande, som är baseradt på vissa organiska ferrisalters (t. ex. ferrioxalat) egenskap att vid belysning reduceras till ferrosalt, hvilket senare i sin tur verkar reducerande på ett närvarande silfversalt (silfvernitrat), så att en brunsvart bild af metalliskt silfver erhålles. Ett på samma kemiska grunder baseradt, men till sitt utförande något afvikande förfarande är argentotypi (se Argentotypi-papper). J. Htzg. Kalliupolis. Se Gallipoli 2. Kalliwoda, Johannes Wenzeslaus, böhmisk musiker, f. 1801 i Prag, d. 1866 i Karlsruhe, elev af Pixis i Prag samt 1823—53 kapellmästare hos furst von Fürstenberg i Donaueschingen, skref 7 symfonier, flera uvertyrer, soli för violin, 3 stråkkvartetter, anslående manskörer m. m. K. var en god violinvirtuos och beaktansvärd kompositör. Från 1841 var han led. af Mus. akad. i Stockholm. Hans son Wilhelm K., f. 1827, d. 1893, utbildade sig under Mendelssohns ledning, var 1853—75 hofkapellmästare i Karlsruhe och skref uvertyrer, symfonier, pianosaker, sånger m. m. A. L.* Kalljord, trädg., hvarje för trädgårdsväxter använd odlingsplats, som icke är öfvertäckt med ett skydd af glas. Kallkilning, bergsv., ett sätt att medelst järnkilar, som inslås i sprickor i berget, lösbryta detsamma. Kallkilning brukas numera aldrig i grufarbetet annat än för rensningsarbeten efter skjutning för att nedtaga sådana lossnade klyfter, som ej af sig själfva vilja nedfalla. Vidare brukas kallkilning vid uttagning af byggnadssten. En rad hål borras därvid i den råa stenen, som skall bearbetas, hvarefter järnkilar inslås i hålen, då stenen spricker jämnt efter hålraden. Th. N—m.* Kall-luftmaskin, tekn. Se Ismaskin. Kallmorgen, Friedrich, tysk målare, f. 1856 i Altona, studerade i Düsseldorf, Karlsruhe, Berlin och Holland, målar holländska och tyska genremotiv och naturstämningar, såsom Sommardag på heden, Fiskarby vid schleswigska kusten, Eldsvåda i byn, Marknad i Karlsruhe, Elbe vid Hamburg och Afton i Hamburgs hamn (1909). K. blef 1902 professor vid Berlins akademi. Han har utgifvit litografier och skrifvit Ins land der mitternachtssonne (1899). Hans hustru, Margarete Hormuth-K., f. 1858, är stillebens- och blomstermålarinna. G—g N. Kallmur, bygnk. Se Mur. Kallnberg (Callnberg), stad i sachsiska kretsen Chemnitz. 3,304 inv. (1905). Lärarinneseminarium och textilindustri. J. F. N. Kall nål. Att gravera med kall nål (fr. à la pointe sèche, ty. mit kalter, trockener nadel) kallas ett inom kopparstickarkonsten användt förfaringssätt, då de fördjupningar i plåten, hvilka skola frambringa aftryckets punkter och linjer, ej utföras medelst grafstickel eller etsning, utan direkt med en hvass nål, som föres ungefär som en penna eller ett ritstift. Arbetssättet med kall nål användes oftast i förbindelse med etsningen för att finare utarbeta eller bringa harmoni uti hvad denna kunnat lämna ofullbordadt, så t. ex. för den fina modelleringen af nakna partier, för fina lufttoner o. d. Därpå beror till en stor del de rembrandtska etsningarnas skönhet, men äfven skillnaden i värde mellan tidigare och yngre aftryck, då i de senare de fina, med kall nål åstadkomna linjerna till följd af plåtens nötning till en stor del försvunnit. Mindre ofta förekomma konsttryck, som äro h. o. h. utförda med kall nål. Den störste mästaren äfven här är Rembrandt. Bland svenskar, som försökt sig på detta senare område, må särskildt nämnas A. T. Gellerstedt och C. Larsson. Upk.* Kallon (grek. Κάλλων) grekisk bildhuggare, tillhörande den äldre stilen, berömd som bronsgjutare, var den äldste i en hel rad af konstnärer, som utgingo från ön Egina och bildade en skola af egendomlig stil, hvilken höll sig uppe ända till Fidias’ tid och efter hvilken så betydande verk som Egina-grupperna ännu finnas i behåll (se Eginetisk konst). Endast två verk nämnas som utförda af K. själf: en träbild af Athena och en bronsstod af Kora i Amyklai. I stil ansågs han äfven af de gamle ytterst sträng. C. R. N.* Kallops. Se Kalops. Kallortstillägg, förv., en aflöningsförmån, som fr. o. m. 1903 tilldelats statens järnvägstjänstemän särskildt vid Långsele station i Ångermanland och alla n. därom belägna stationer vid Norra stambanan. Kbg. Kallos, Callosa, bot., ett kolhydrat, som förekommer som beläggning på silrörens silplattor, i pollenkornens vägg och i mycelieväggen hos vissa svampar (jfr Kallus 2). Det skiljer sig från cellulosa genom sin olöslighet i kopparoxidammoniak och genom sitt förhållande till färgämnen. G. L—m. Kallositet (af lat. callum, hård hud) l. Tyloma, Svålighet, Hudvalk, kallas en ojämnt begränsad (till skillnad från den jämnt begränsade clavus, liktornen) förtjockning af epidermis, vanligast på händer eller fötter, uppkommen genom långvarigt tryck af skodon eller verktyg. Af dessa valkars säte kan man ofta sluta till en persons