legaten Guido där ett möte med Birger jarl, biskopar, klerker och lekmän för ordnande af rikets kyrkliga förhållanden, 10 nov. 1276 firade Magnus Ladulås i K. sin förmälning med Helvig af Holstein, och i okt. 1285 afkunnade han där efter några veckors fredsförhandlingar skiljedom i en tvist mellan norske konungen Erik Magnusson och hansestäderna. K. innehades under brödrastriden mellan Magnus’ söner än af Birger, än af Valdemar och Erik i förening, än af den sistnämnde ensam. (Slottet utstod därunder 1307 sin första i häfderna omtalade belägring, den enda, hvarvid det genom stormning intogs.) I K., där Magnus Eriksson gång på gång residerade, mottog han juni 1332 en delegation från Skåne och afslöt med detta landskaps invånare fördrag om dess förening med Sverige. Han nödgades flera gånger bortpanta staden och slottet med tillhörande län; en tid innehades K. af hans äldste son Erik, som där med konunganamn höll hof. 10 nov. 1361 tillfångatogs konung Magnus i K. ”bykyrka” af sin yngre son Håkan på stormännens anstiftan och nödgades till en för dem förmånlig uppgörelse. K. bortpantades troligen s. å. till grefvarna Klas och Henrik af Holstein, hvilkas befallningsman på slottet, Herman von Vitzen, 1363 vänligt mottog Albrekt af Mecklenburg, då denne på sin tronkräfvarfärd till Sverige först lade till vid K. Holsteinarnas panträtt öfvergick sedan, vid midten af 1360-talet, till den nye konungens fader, hertig Albrekt. Vicke von Vitzen, Hermans son, styrde länge i K., först som hertigens fogde och, sedan slottet en tid innehafts af Bo Jonsson Grip och efter dennes död kommit i konung Albrekts besittning, som konungens fogde. Staden och slottet uppgåfvos 1389 till drottning Margareta, och Erik af Pommern kröntes 17 juni 1397 i stadens kyrka till konung öfver de tre nordiska rikena (se Kalmar union). Han residerade 1401—04 på slottet, efter hvars danska höfvitsman Jens Grim den utanför liggande holmen Grimskär (med dess fyr) uppkallats. Under unionstiden höllos i K. inemot ett 30-tal möten och herredagar, hvaribland det stora mötet 1436 är mest berömdt. Den nye unionskonungen Kristofer af Bajern landsteg 8 sept. 1441 i K. och mottogs där af svenska rådet. För Karl Knutssons räkning innehades slottet flera år af hans svåger Gustaf Karlsson Gumsehufvud, men kom efter ärkebiskop Jöns Bengtssons uppror 1457 i händerna på danskvännerna Ture Turesson Bielke och Måns Gren samt förblef danskt, tills det 1472 återtogs af Sten Sture d. ä. I K. afslöts 1483 Kalmar recess (se d. o.); staden och slottet gåfvo sig 1497 åt konung Hans, men 9 maj 1503 återtogs staden af svenskarna under den från Kalmartrakten bördige krigiske electus Hemming Gadh. Som hämnd härför lät konung Hans 1505 afrätta flera af stadens förnämsta borgare (se Kalmar blodbad). Staden intogs ånyo efter tre månaders belägring af Gadh (okt. 1506), men slottet kom först 1510 åter i svensk ego, då Johan Månsson Natt och Dag blef dess höfvitsman. Efter hans död (maj 1520) försvarades det af hans änka, Anna Bielke, mot Kristian II:s amiral Sören Norby. Det var under denna belägring, den sista af de 12, som K. utstod under unionstiden, Gustaf Eriksson Vasa efter sin landstigning vid Stensö (31 maj s. å.) förgäfves sökte förmå stadens borgare att resa sig mot det danska oket och slottets tyska legoknektar att hålla stånd mot Norby; de nödgade kort därefter Anna Bielke att uppgifva slottet. — I det medeltida K. funnos 5 kyrkor, af hvilka den på nuv. ”gamla kyrkogården” belägna ”bykyrkan” och S:t Gertruds kyrka utanför staden (på nuv. Tullslätten) äro de mest bekanta; där funnos äfven 2 kloster, båda tillhörande dominikanorden. Det ena, hvars byggnader lågo på norra sidan om staden (ungefär på folkskolans plats vid nuv. Tullslätten), innehades af nunnor, det andra af munkar. Det förra, S:t Johannis kloster, anlades 1299 af Margareta Gustafsdotter, som sedan blef priorinna och var syster till Magnus Ladulås’ marsk Karl Gustafsson (två korslagda liljor). Hon och hennes syster Ingeborg, gift med riddaren Bengt Pedersson (tre hjorthorn), skänkte gårdar i Närke, Östergötland och Småland. Äfven på Öland erhöll detta kloster en mängd gårdar, några skänkta af jarlen Erengisle Sunesson. Skyddsbref utfärdades af hertigarna Erik och Valdemar (1307) samt konungarna Erik Magnusson (1357), Kristofer (1444), Karl (1448) och Kristian (1471). 1504 utfärdade electus i Linköping Hemming Gadh och riksföreståndaren Svante Nilsson bref ang. klostrets förflyttning till annan ort. Klostret hade nämligen på grund af sitt läge många gånger varit utsatt för fiendernas härjningar; det var ”skinnadt, brändt och platt i grund förstördt”, och som man äfven kunde vänta fejder i framtiden, förflyttades nunnorna till Skeninge kloster (se d. o.) af samma orden. Egendomarna öfvergingo då till sistnämnda kloster. Byggnaderna kvarstodo ännu 1523, men nedrefvos troligen några år senare under nybyggnadsarbetet på slottet. — Munkklostret uppges ha tillkommit redan på 1230-talet. Ännu 1529 egde klostret bestånd; konung Gustaf medgaf då, att munkarna fingo stanna kvar i sitt kloster, samt ville ej förhindra staden att lämna dem understöd. Dess siste prior var Nikolaus Hwith; det omtalas ännu 1531, men torde något af de närmast följande åren ha upplösts; 1544 var klosterbyggnaden utrymd. — Återeröfringen från danskarna af K. stad (27 maj 1523) och slott (7 juli s. å.) af Gustaf Vasas folk under befäl af Clement Rentzel, Arvid Västgöte och Berent von Melen bildade några af de sista episoderna i befrielsekriget. Efter åtskilliga nya svårigheter, vållade af von Melen (se d. o.), kom slottet definitivt i Gustafs besittning sommaren 1525; mot Nils Dacke och hans bondehopar försvarades det med lätthet 1542 och 1543 af höfvitsmannen Germund Svensson. Under hela Vasatiden var K. fortfarande en af landets viktigaste orter, fastän stadens handel gick tillbaka efter brytningen med Lybeck och ej kunde helt återupprättas genom de stränga kungliga förbuden mot landsköp och konkurrens från Västervik och andra närliggande smärre städer och köpingar. Från 1548 lät Gustaf Vasa borgarna uppkasta jordvallar utanför ringmuren, hvarjämte befästningen i öfrigt förstärktes genom grafvens fördjupande till våt och genom byggandet af vallhufvud framför de 3 hufvudportarna. Från 1561 lät därefter Erik XIV genom byggmästaren Jakob Richter uppföra bastejer framför 5 af stadens portar, och Johan III lät byggmästaren Dominicus Pahr från 1579 bygga en ny stadsbefästning med 6 bastioner. 1585 uppgjordes en ny, ännu bevarad ritning till bastionsbefästning enligt italienska maneret. Arbetena gingo dock långsamt intill 1593, då hertig Karl