Fig. 11. Kalmar i senare hälften af 1600-talet, efter Sueciæ-verket. (De mest framträdande byggnaderna äro, från vänster räknadt, slottet, ”guvernörspalatset”, rådhuset och domkyrkan.)

påskyndade desamma, och slutligen närmade sig mot n., v. och s. 5 bastionerade fronter, men mot ö. endast en enkel murlinje sin fullbordan. Gustaf Vasa upplät 1557 åt sonen Erik K. stad, slott och län, och denne residerade där från mars 1558 till sommaren 1560. Äfven Johan III vistades längre tider i K., och där undertecknades 1587 Kalmar stadgar (se d. o.) om Sveriges förening med Polen. Hertig Karl besatte slottet 1597 och Sigismund i juli 1598. I nov. s. å. visade sig hertigens folk under Karl Karlsson Gyllenhielm och Samuel Nilsson ånyo utanför K. Staden stormades natten till 2 mars 1599, och slottet gaf sig 12 maj s. å. åt hertig Karl, som där lät anställa en blodig räfst (se Kalmar blodbad). Under dessa strider hade stadens befästningar lidit mycket och voro ännu 1611, då konung Kristian 3 maj började belägra K., ganska ofullständiga. Staden försvarades dock tappert, och sedan bräsch skjutits, afslogos 2 stormningar, men vid den tredje måste svenskarna draga sig in i slottet. Om öfriga strider vid K. detta år se Kalmarkriget. Så snart K. med det af Krister Some till danskarna 3 aug. förrädiskt uppgifna slottet i Knäredfreden 1613 återfåtts, uppgjordes af ingenjör Sersanders ny stadsplan och nytt befästningsförslag enligt nederländska systemet med 6 bastioner, 4 hornverk och 1 ravelin samt mot sjösidan som förut endast fristående mur. Arbetena utfördes sedermera under ledning af först Paul v. Essen, sedan Hans Fleming och sist Crail v. Bamberg samt voro fullbordade 1625. Staden var emellertid för trång och låg för nära inpå slottet, hvilket under 1611 års krig visat sig vara fienden till mycken nytta, hvarför man blef betänkt på att flytta staden till en bättre belägen plats, som slutligen fanns på den n. om slottet liggande Kvarnholmen, hvilken såväl för sjöfart som försvar erbjöd ett gynnsamt läge. Plan för den nya staden och dess befästning, 9 bastioner, uppgjordes af Örnehufwudh 1639, 18 nov. 1640 beslöts i rådet stadens flyttning, och omedelbart därefter påbörjades Kvarnholmens planerande och befästande. 1643 iståndsattes dock de gamla stadsverken, men från sept. 1644 fingo hornverken förfalla. 1654 föreslog Wärnschiöldh, att en del af gamla stadsverken skulle, jämte slottet, bilda utanverk för nya staden, och 1655 palissaderades de gamla verken, och deras batterier iståndsattes; men 1661 påbörjades deras rasering, med hänsyn till en befarad dansk belägring af slottet, 1678 sprängdes kyrkan i 4 omgångar, och 1684 var raseringen i hufvudsak fullbordad. Befallning om stadens flyttning hade nämligen utfärdats 1647, sedan det gamla K. 9 sept. 1647 af vådeld fullständigt lagts i aska, och 1648 utstakades den nya staden, men först fram emot 1660 var flyttningen fullbordad. Äfven befästningsarbetena gingo långsamt; i början af 1650-talet approberade drottning Kristina en af Wärnschiöldh utarbetad ny dessein till desamma, 1656 och 1675 tvingade krigen till provisoriska afslutningsarbeten, som efter fredssluten måste raseras. 4 aug. 1677 hade danska flottan försökt framtränga mot K., men afvisades genom eld från en skans å Knorrö och från Wachtmeisters skepp; 6 aug. inneslöts K. från sjösidan af danska och holländska flottorna, 8 s. m. landsattes 3,000 danskar vid Jutenabben och ryckte fram mot K. förstad, som antändes, men något anfall mot den ännu i klent försvarsstånd varande staden försöktes lyckligtvis ej; 13 s. m. afseglade de båda fientliga flottorna. Från 1683 följdes vid befästningsarbetena en af Dahlbergh uppgjord förändringsdessein, och å Ängö började uppföras en fyrhörnig bastionsskans, inom hvilken bostadsbyggnader för amiralitets- och varfspersonal skulle byggas. Redan 1679 hade nämligen vid K. utsetts plats för ett skeppsvarf, till hvars försvar ett kastell skulle uppföras på en holme, och 1683 hitflyttades flottan från Karlskrona och Amiralitetet från Stockholm, men redan i nov. s. å. återfördes större delen af flottan till Karlskrona. Amiralitetskollegium jämte återstoden af flottan fick dock stanna kvar i Kalmar ända till 1689, då öfverflyttning till Karlskrona skedde, och härmed var utsikten för K. att få förblifva hufvudstation för Sveriges flotta för alltid förbi. Ehuruväl K:s militära betydelse härigenom — liksom redan tidigare genom de skånska landskapens införlifvande med Sverige — väsentligen minskats, fullföljdes dock befästningsarbetena under slutet af 1600- och början af 1700-talen, hvarvid särskildt landfronten förstärktes. 1724 års fästningskommission föreslog sedan dels ett hornverk å Lilla Knarren, dels ett landfronten med en befästning framför slottsporten förbindande