den 5,5 km. och vid Refsudden endast 3,3 km. Tills för några år sedan kunde högst 5,3 m. djupgående fartyg passera den af grund uppfyllda farleden midt för Kalmar, men under de senaste åren har på en längd af 6 km. en ränna af minst 80 m. bottenbredd och ett djup vid lägsta vattenstånd af minst 6 m. upprensats, och från denna ränna går en till 6 m. djup och 60 m. bredd uppmuddrad ränna in mellan vågbrytarna i Kalmar hamn. A. G.* Kalmar—Torsås järnväg (sign. K. Ts. J.), tillhörig Kalmar—Torsås järnvägsaktiebolag, smalspårig (0,891 m.), är med hela sin längd, 40 km., belägen inom Kalmar län och sträcker sig söderut från Kalmar, där den står i förbindelse med den bredspåriga (1,435 m.) Kalmar järnväg och den smalspåriga (0,891 m.) Kalmar—Berga järnväg, till Torsås station vid Östra Blekinge järnväg, som har en spårvidd af 1,067 m. Från stationen Ljungbyholm, 13 km. från Kalmar, utgår i västlig riktning till Påryd den 19 km. långa, smalspåriga (0,891 m.) Ljungbyholm—Karlslunda järnväg. Kalmar—Torsås järnväg öppnades för allmän trafik i aug. 1899. Bokförda byggnadskostnaden uppgick vid 1908 års slut till 1,131,816 kr., hvaraf för rullande materiel 229,487 kr., aktiekapitalet till 342,700 kr. och reservfonden till 12,682 kr. Järnvägsbolagets styrelse har sitt säte i Kalmar. A. d’A. Kalmar union kallas de tre rikena Sveriges, Norges och Danmarks förening under en regent, som med kortare och längre afbrott egde rum från 1389, då konung Albrekt i Sverige störtades från väldet och drottning Margareta, förut regentinna i Norge och Danmark, kom i obestridd utöfning af styrelsen äfven i Sverige, till 1521, då det svenska folket under Gustaf Vasas ledning började den strid mot konung Kristian II, som ledde till unionens upplösning för alltid. Sitt namn har föreningen fått däraf, att den ansetts till sitt innehåll ha blifvit närmare bestämd och besluten i staden Kalmar, 1397. Därmed förhåller det sig i själfva verket sålunda. Redan i det ryktbara Nyköpings herredags beslut (20 sept. 1396) förklarade sig svenska rådet villigt att, när konung Erik (kort förut vald till svensk konung, dessförinnan redan utsedd till dansk och norsk konung) eller drottning Margareta kallade, infinna sig till möte med ”riksens män af Danmark och Norge” för att med dem utbyta sådana försäkringar, att de tre rikena ömsesidigt betryggades för att sedermera någonsin af hvarandra ofredas. Året därpå, 1397, samlades också, i Kalmar, en talrik skara af svenska, danska och norska rikenas råd och män. Där blef konung Erik 17 juni krönt till konung öfver de tre rikena på en gång, en symbolisk handling, hvarigenom deras union, representerad i konung Eriks person, högtidligen framhölls. Man skred äfven till öfverläggning om en närmare och beståndande sammanslutning samt om de grunder, på hvilka denna borde hvila. Om förhandlingarna, hvilka säkerligen voro både många och långa, föreligga nästan inga underrättelser. Utom den högtidliga urkund af 13 juli 1397, i hvilken de tre rikenas representanter afgifva vittnesbörd om Eriks kröning och försäkran om sin trohet, är emellertid från mötet bevaradt ett dokument, hvilket ända till senaste tider varit betraktadt som ingenting mindre än unionsakten mellan de tre rikena. Detta dokument är uppsatt på danska språket och dateradt Kalmar 20 juli 1397. Enligt textens ordalydelse sammanfattar det hvad som blifvit beslutet ”med råd och samtycke af konung Erik, drottning Margareta och med en rätt endräkt och samtycke af alla riksens rådgifvare och män af alla tre konungarikena” och innehåller bl. a. hufvudsakligen följande unionella bestämmelser. 1. De tre rikena skola ha gemensam konung och aldrig åtskiljas. Konung skall väljas. Efterlämnar konung en son, skall denne tagas; efterlämnar han flera söner, skall en af dessa utses. Dör konung barnlös, skola rikenas rådgifvare och män göra ett sådant val, som nyttigast är för alla tre rikena. 2. Krig skall vara gemensamt. Det rike, som råkar i örlig, skall understödjas af de öfriga, men själf förse hjälphärarna med kost och foder. Ingen skall undandraga sig hjälpskyldigheten därmed, att han icke är pliktig till någon annan tjänst än att värja sitt eget lands gräns, ty alla tre rikena skola nu vara som ett rike. 3. Underhandlingar med främmande makter föras, å de tre rikenas vägnar, af konungen, i hvilket af länderna han än uppehåller sig, samt de rådsherrar, alltid några af hvart rike, som vid tillfället äro hos honom. 4. Den, som förklarats fridlös i ett af rikena, skall ock betraktas som biltog i de öfriga. 5. Hvart rike skall styras efter sin lag och behålla sin rätt, och ett rikes lag och rätt skola ej tillämpas i något af de andra. 6. Alla rikena skola lefva i endräkt och kärlek med hvarandra, och all fejd och tvedräkt, som i långliga tider härskat emellan dem, skola nedläggas. Vidare säges, att alla dessa föreskrifna stycken och artiklar skulle så göras och hållas, som föreskrifvet står, och att, om någon ville däremot göra, skulle alla rikenas inbyggare hjälpa konungen och hans ämbetsmän att afstyra det. Slutligen tillägges det i urkunden, som är skrifven på papper, att utskrifter skulle göras på pergament, två för hvart rike, på allt sätt likalydande med dokumentet och med alla där föreskrifna artiklar och att dessa utskrifter skulle beseglas med konungens, drottningens och alla tre rikenas råds och mäns samt köpstäders sigill. Till bekräftelse att allt så blifvit definitivt beslutet, som i urkunden står, hade, enligt ordalydelsen i texten, 17 namngifna (7 svenska, 6 danska och 4 norska) rådsherrar låtit ”hänga” sina insegel för brefvet. Den svenske forskaren O. S. Rydberg har emellertid i ”Sverges traktater med främmande magter” (II, 2; 1883), där dokumentet finnes tryckt, och uti ”Inträdestal i Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets akademien 15 maj 1883” genom en skarpsinnig bevisföring ådagalagt, att denna urkund, som enligt sina egna ord åsyftar att varda ingenting mindre än unionens verkliga fundamentalakt, i själfva verket stannade vid att vara ett af några rikenas förnämsta män (af egen drift eller i egenskap af ett mötets utskott) uppsatt definitivt förslag till unionsakt, hvilket icke vann laga kraft. Långt ifrån således att en union afslöts i Kalmar 1397, strandade där försöken (ty där gjordes troligen flera) att åstadkomma ett unionen konstituerande grundfördrag. Bland skälen till att en unionsakt, sådan som det oftanämnda dokumentet åsyftade, icke kom till stånd, var utan tvifvel ett af de förnämsta oförenligheten af Norges egenskap af arfrike med den i förslaget skarpt framhållna valprincipen. Dokumentets egen beskaffenhet gifver också styrka åt denna förmodan.