Af de 17, som utfärdat akten, ha endast 10 beseglat den. De komprometterande sigillen ha blifvit förstörda, så att endast mer eller mindre obetydliga bitar finnas kvar. Men det har dock lyckats Rydberg att genom en mästerlig sfragistisk undersökning identifiera sigillen och sålunda bevisa, att ingen enda norrman beseglat akten. Denna kunde således i sig själf icke ega någon rättsligt bindande kraft, eftersom en af de tre kontrahenterna saknades. Det är under sådana förhållanden ej underligt, att de 6 pergamentsutskrifterna aldrig verkställdes, att med mötet i Kalmar samtida viktiga historiska källor ej nämna något om ett unionsfördrag och att våra egna äldre krönikor ej känna denna tillämnade unionsakts innehåll. En oredig hågkomst af, att något beslöts i Kalmar, att några dokument där uppsattes, bevarades dock hos åtskilliga, men erinringen om dessa akters innehåll blef med tiden allt dunklare. ”I förlitande på samtidens glömska” företog sig Erik af Pommern 1425, nära 30 år efter Kalmarmötet, att söka skaffa det fallna unionsförslaget en för honom gagnelig auktoritet. ”En afskrift af akten togs i den mest lagliga och fulländade form på pergament, bestyrkt med sju (till större delen tyskars) hängande sigill och notarialattest. Med originalets röjande besegling redde man sig ock. Om de tio sigillen till största delen förstördes, kunde vittnena icke intyga, hvilka af de sjutton rådsherrarna beseglat urkunden.... Biskopens af Roskilde sigill, hvilket varit till stor del tryckt uppe i texten, är till hela denna del borttaget med den försiktighet, att icke en enda bokstaf blifvit skadad. Detta har tydligen skett, då afskriften skulle tagas. Vid samma tillfälle ha ock de öfriga sigillen, hvilka man i vidimationen icke finner uppgifna som igenkända, utan tvifvel blifvit afsiktligt förstörda” (O. S. Rydberg). Som en rättsligt bindande statsakt omnämnes dokumentet också sedermera i preliminärförlikningen i Halmstad 3 maj 1435 mellan Eriks ombud och svenska fullmäktige, i den definitiva förlikningen i Stockholm 14 okt. s. å. (vid bägge tillfällena beslöts, att bestyrkt afskrift af ”förbindelsebrefvet” skulle förvaras i hvart rike) och vid fredsmötet i Kalmar 1436. I det 1436 i Söderköping framkastade förslaget till unionsakt benämnes det ”ett förram, ett begriff” (= utkast), och i det mellan svenska och danska rådsherrar i Kalmar 9 juli 1438 afslutade fördraget kallas det ”det gamla förbundet”. Dokumentet utgafs första gången, 1603, af A. Hvitfeld och erkändes sedermera af de nordiska historieskrifvarna allmänt som den af Margareta stiftade unionens grundfördrag. Prof. K: Fr. Georgiii i i Uppsala (d. 1795) var den förste, som underkastade det en kritik och frånkände det rättsgiltighet. Dansken Paludan-Müller (”Observationes criticæ de Foedere inter Daniam, Sueciam et Norvegiam auspiciis Margaretæ reginæ icto”, 1840) upptog Georgiis skäl och förklarade dokumentet vara ett af 17 herrar utfärdadt ”intyg” om hvad som förefallit. De fleste nyare historieskrifvare kalla det ett ”utkast”, ”ett förberedande förslag”. Rydbergs uppfattningar möttes med invändningar af Kr. Erslev (i ”Aarböger f. nord. oldkyndighed og historie”, 1889 och 1891, och i svensk ”Hist. tidskr.” 1891), som besvarades af den förre i svensk ”Hist. tidskr.” 1890 och 1891. J. Th. W. Kalmbältet, meteor. Se Stiltje. Kalmera (fr. calmer), lugna, stilla. Kalmeter (Kahlmeter), Henrik, ämbetsman, f. 20 aug. 1693 i Falun, d. i Stockholm 24 dec. 1750, aflade 1714 i Uppsala examen för inträde i bergsstaten och anställdes s. å. i Bergskollegium. Efter att där på ett förtjänstfullt sätt ha upprättat register öfver alla resolutioner och privilegier för rikets bergverk från äldsta tid till 1690 fick han på kollegiets förord ofientligt understöd för en utrikes resa till bergverkens nytta. 1718—27 uppehöll han sig i Holland, England, Frankrike och Tyskland samt hemskickade därunder till kollegiet omständliga berättelser om sina gjorda iakttagelser, hvarjämte han till Sverige inskaffade skickliga järn- och stålarbetare. 1728 befordrades K. till kommissarie i Kommerskollegium och erhöll s. å. af Bergskollegium uppdrag att göra en resa inom landet för uppsökande af galmeja, stenkol m. m. Efter en ny utländsk resa (1729—31) för anskaffande af skickliga främmande arbetare utnämndes han 1734 till assessor i Bergskollegium. 1747 erhöll han titel kommerseråd och valdes s. å. till led. af Vet. akad. Kalmgördeln, meteor. Se Stiltje. Kalmia L., bot., växtsläkte af fam. Ericaceæ. De 6 arterna i Nord-Amerika äro låga buskar med ständigt gröna, lansettlika blad och röda, violetta eller hvita blommor. Kalmia-arterna odlas ofta som prydnadsväxter för de vackra blommornas skull, men äro giftiga. G. L—m. Kalmit, bergstopp. Se Hardt. Kalmius (förr Kalka), sydrysk flod på gränsen mellan Jekaterinoslav och Donska kosackernas land, rinner ut i Azovska sjön vid Mariupol. 180 km. Mellan en afdelning af Djingis-kans här samt polovtserna och de med dem förbundne ryske furstarna af Kiev, Tjernigov m. fl. utkämpades 1223 vid denna flods stränder en i Rysslands historia märklig drabbning, i hvilken ryssarna blefvo fullständigt slagna och blomman af ryska adeln stupade. Därigenom att mongolerna återvände till Asien, blef slaget utan några nämnvärda följder. (J. F. N.) Kalmregionen, meteor. Se Stiltje. Kalmuck, ett i kypertbindning framställdt tyg af tjockt kardullsgarn, tämligen löst väfdt, men tätt sammanvalkadt och försedt med långhårig, mer eller mindre glansig yta. Det användes till vinteröfverrockar. — Med kalmuck betecknas i Sverige äfven en plyschartad väfnad, som har krusig eller lockig yta af väsentligen samma utseende som astrakan (se d. o.) och användes som ersättning för pälsverk. (G. A. W.) Kalmucker (tatar. kalimak), eller, som de själfva kalla sig, oirad, mongoliskt folk, till största delen bosatt på kinesiskt område, men äfven sedan två århundraden tillbaka i stort antal utbredt öfver en vidsträckt yta af ryska riket. Kalmuckerna äro delade i fyra hufvudstammar: choschoter, dsungarer, dorboter och torgoter. De förstnämnde stå till största delen under kinesisk öfverhöghet och äro bosatta i trakten af Kuku-nor i Tibet, hvilket de betrakta som sitt egentliga hem. En del af denna stam drog sig in på ryskt område, där den sedan 1759 (enligt andra redan 1675) varit boende i guv. Astrahan. Dsungarerna, fordom den tappraste, rikaste och mäktigaste horden, som förr behärskade de öfriga stammarna, underkufvades sedan af kineserna och blefvo