nästan fullständigt skingrade. Efter dem har
Dsungariet sitt namn. Dorboterna, som voro
förenade än med dsungarerna, än med torgoterna,
bosatte sig tidigt i Ryssland, där de i slutet
af 1700-talet funnos kvar i Astrahan vid Volga
och Ural, men drogo sig sedermera från Volga till
Don och Ili i Turkestan. Torgoterna, hvilka till
en början voro förenade med dsungarerna och först
senare bildade egen hord, lämnade redan 1616 sitt
fädernesland och valde Volgas slätter till sitt
hem; de fleste återvände dock till sitt stamhem
i Central-Asien, och blott en gren, zochor,
kvarstannade och trädde i det fullständigaste
beroende af ryssarna. Man uppskattar antalet
kalmucker till inemot en million; dock är
beräkningen osäker. Kalmuckerna ha stort
hufvud, bredt ansikte, utstående kindknotor,
mörka, blixtrande ögon, hvilka sitta långt från
hvarandra, bred, platt, något uppstående näsa,
med vida näsborrar, stora, utstående öron,
tjocka, köttiga läppar samt glest skägg med
grofva, svarta hår (se pl.
Asiatiska folk,
10). En utmärkande egenskap är äfven deras
smutsighet. De äro nomader och delvis ett
jägarfolk samt bo i tält. Deras förnämsta
sysselsättning är hästafvel (nötkreatur,
får och kameler äro mindre allmänna); äfven
idka de något jordbruk. Deras föda består
hufvudsakligen af kött jämte mjölk; af stomjölk
bereda de s. k.
kumys, för hvilken, likasom
för brännvin, de ha stor förkärlek. De fleste
kalmucker äro buddister; kristendomen har slagit
rot här och där, och en del bekänner sig till
islam. Språket är en mongolisk munart, bär spår
af hög ålder och är mycket fattigt. Kalmuckerna
ha skrifna lagar; deras litteratur består mest
af sånger och historiska, med sagor uppblandade
traditioner. Grammatiker ha utgifvits af
bl. a. J. P. A. Rémusat (i ”Recherches sur
les langues tatares”, 1820), Popov (1847)
och Bobrovnikov (1849), en ordbok af Zwick
(1853). En reseskildring från kalmuckernas
boningsorter utgafs 1891 af H. S. Kaarsberg.
(K. V. Z.)
Acorus Calamus. a del af rotstocken samt nedre
delen af stjälken, b öfversta delen af stjälken
med blomställning.
Kalmusrot, Rhizoma Calami, bot. farm., kallas
rotstocken af
Acorus Calamus L., en aracé med
svärdlika blad (se fig.), hvilken möjligen
härstammar från öst-Asien, hvarifrån den utbredt sig genom
hela Europa upp till mellersta Skandinavien,
där den rätt ofta förekommer i dammar eller
vid grunda stränder af sjöar med dybotten, till
Nord-Amerika och Afrika (Bourbon). Ingenstädes
i Europa och Amerika sätter växten frukt,
utan förökar sig uteslutande på vegetativ
väg. Rotstocken blir 20—25 cm. lång och 2—3
cm. tjock, är något böjd hit och dit samt
kryper omkring i ytan af dammens eller
sjöns botten. Genom ärr efter bladen är
den liksom ringlad eller knutigt ledad (jfr
fig.) och på undre sidan tecknad med runda
ärr efter birötter. Bladärren äro tresidiga,
med spetsarna omväxlande vända åt motsatta
håll. Ytan har grönaktigt brun färg. Inuti
är rotstocken svagt rödaktig. ”Kalmusrot”
uppgräfves under hösten, befrias från blad och
rötter, klyfves och torkas, men bör icke skalas,
såsom förr var brukligt; endast oskalad drog är
officinell. Drogens viktigaste beståndsdel är
den eteriska olja, som ger den lukt, smak och
verkan. Rotstockens, liksom hela växtens, lukt
är egendomligt aromatisk, smaken kryddartadt
bitter och skarp. Kalmusrot är ett ganska ofta
anlitadt aromatiskt medel, som var kändt redan
i forntiden, och begagnas nu kanderad eller
som tillsats till pulver eller piller, afsedda
att förbättra och lifva matsmältningen. Af
kalmusrot beredes den kryddartadt smakande
kalmuslikören. Allmänheten begagnade ofta förr
bitar af kalmusrot till tuggning som ett förment
skyddsmedel under epidemier (kolera, nervfeber).
O. T. S. (G. L—m.)
Kalna [ka'lnə], stad
i kejsardömet Indien, Bengalen, distriktet
Bardwan, vid högra stranden af Bhagirathi. 8,121
inv. (1901).
<img l>
Kalnoky, Gustav, grefve, österrikisk-ungersk
statsman, f. 29 dec. 1832 i Lettowitz i Mähren,
d. 13 febr. 1898 på sitt gods Prödlitz i Mähren,
tillhörde en gammal siebenbürgisk släkt,
som 1697 erhållit ungersk grefvevärdighet,
blef 1849 husarofficer och egnade sig från
1854 åt den diplomatiska banan. 1859—71 var
han legationssekreterare i London, därefter
en kort tid chargé d’affaires i Rom, 1874—79
envoyé i Köpenhamn och 1880—81 ambassadör i
Petersburg. Efter grefve Haymerles död utnämndes
K. 20 nov. 1881 till österrikisk-ungersk
utrikesminister. Som sådan stärkte han
förbundsvänskapen med Tyskland och medverkade
kraftigt till Italiens anslutning som tredje
makt i den därigenom bildade trippelalliansen
(genom fördrag af 1882 och 1887). Tyngdpunkten
i hans diplomatiska arbete låg i gestaltningen
af Österrike-Ungerns förhållande till Ryssland
och Balkanstaterna. Han åvägabragte 1883 ett
närmande till Rumänien och Serbien och hade redan
1881 medverkat till den hemliga, sedermera 1887
utlupna och ej under fördragets giltighetstid
i handling realiserade öfverenskommelse mellan
Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern, som
under vissa villkor accepterade Öst-Rumeliens
förening med Bulgarien
