samt gaf Ryssland utsikt till ändring i bestämmelserna om Dardanellerna och Österrike-Ungern rätt att utan motstånd från de båda andra kontrahenterna förvandla militärockupationen af Bosnien och Hercegovina till en formlig annektering. Då Ryssland efter furst Alexanders förjagande från Bulgarien (sept. 1886) sökte förvandla furstendömet till en rysk vasallstat, ställde sig K. energiskt på vakt för Berlintraktatens bestämmelser om Bulgariens ställning och uttalade sig med varnande skärpa mot alla ryska åtgärder i Bulgarien, som kunde anses liktydiga med ”själfständighetens konfiskering”, medan Bismarck däremot syntes mindre obenägen att där medgifva Ryssland ett förhärskande inflytande. Detta gaf anledning till, att det på trekejsarmötet i Skiernewice 1884 demonstrerade samförståndet mellan Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland aflöstes af en ganska stark spänning mellan de båda sistnämnda makterna, hvilken K. — som 1887 däraf föranledts att med Italien och England åvägabringa en entente till skydd för Balkanländerna mot ryska angrepp — dock småningom lyckades aflägsna, så att 1894—95 ånyo ett närmande mellan kabinetten i Wien och Petersburg kom till stånd, utan att K. behöfde slå af på sin grundsats om de kristna Balkanstaternas traktatsenliga oberoende gentemot ryska protektoratsansatser. K. hade alltid i en enhetlig och målmedveten stormaktspolitik sett ett hufvudvillkor för dubbelmonarkiens välgång och därför hållit på samstämmighet mellan den inre och den yttre politiken. Han ogillade, fastän personligen ej klerikal, ministären Wekerles liberala ungerska kyrkopolitik, och då påflige nuntien Agliardi 1895 i ett tal anfallit dennes efterträdare Banffys kyrkopolitik och Banffy egenmäktigt uttryckt K:s ogillande däraf i kraftigare ordalag, än denne bemyndigat honom att använda, uppstod dem emellan en häftig schism, som ledde till K:s afgång, 15 aug. 1895. — K. var en fint bildad, något inbunden aristokratisk natur, mästare i det diplomatiska försvarets konst, kallblodig och oböjlig. Grefve Aehrenthal är hans lärjunge. Jfr en biografisk skiss af H. Friedjung och biografi af B. Molden i ”Allgem. deutsche biographie”, bd 51 (1906). V. S—g. Kalobiotik (af grek. kalos, skön, och bios, lif), konsten att så inrätta lifvet, att själsförmögenheterna och de sinnliga krafterna utvecklas och brukas i sund, skön samverkan. Kalocsa [ka'låtʃa], stad i ungerska komitatet Pest-Pilis-Solt-Kis-Kun, 5 km. ö. om Donau. 11,380 inv. (1900), hufvudsakligen rom.-katolska magyarer. Ärkebiskopssäte (sedan 1135). Astronomiskt observatorium. Vacker katedral, prästseminarium, rom.-katolskt gymnasium, flera kloster. K. är en af Ungerns äldsta städer. (J. F. N.) Kalo-Joannes. Se Johannes, östromerska kejsare 2 och 5. Kalokagathia, grek. (af kalo's, skön, ka͡i, och agatho's, god), sammanfattningen af de egenskaper forntidens greker ville återfinna hos en mönstergill man och medborgare, nämligen sedlig skönhet och hjärtats godhet i förening med ett ädelt, värdigt yttre skick. Se Ideal, sp. 338. Kalomel (af grek. kalo's, vacker, och me'las, svart, med hänsyn därtill, att kalomel färgas svart af ammoniak). 1. Kem. K. l. kvicksilfverklorur (äldre benämning hornkvicksilfver), Hg Cl, framställes på torra eller våta vägen, i förra fallet genom sublimering af en finrifven blandning af kvicksilfverklorid och kvicksilfver eller af kvicksilfversulfat och koksalt, i senare fallet genom fällning af kvicksilfver-(merkuro-)nitrat med koksalt. I förra fallet bildar K. hvita, tunga kristaller eller kristallskorpor, som vanligen innehålla smärre mängder kvicksilfverklorid (sublimat), i senare fallet en fint fördelad, hvit fällning, som är alldeles olöslig i kallt vatten, men af kokande vatten till ringa mängd sönderdelas i kvicksilfver och kvicksilfverklorid; vid kokning med saltsyra inträder starkare sönderdelning. Äfven i solljus inträffar en dylik, om ock ringa, sönderdelning, likaledes vid inverkan af koksalt- eller salmiaklösning i lindrig värme. 2. Med. farm. I Svenska farmakopén föreskrifves Chloretum hydrargyrosum præcipitatum, eller ”på våta vägen beredd”, d. v. s. ”fälld” kvicksilfverklorur. I 1:a uppl. af Pharmacopœa suecica däremot föreskrefs den genom sublimering af kvicksilfverklorid tillsammans med metalliskt kvicksilfver erhållna kloruren. Det var egentligen denna ”på den torra vägen” framställda klorförening, som kallades kalomel eller Mercurius dulcis samt f. ö. burit en mängd olika namn, t. ex. Aquila alba, Panacea mercurialis, Manna metallorum och Draco mitigatus, förutom nyare kemisk-farmaceutiska benämningar. Man kallar nu vanligen äfven den officinella fällda kvicksilfverkloruren kalomel. — Detta medel synes redan på 1500-talet haft användning inom läkekonsten. Såsom olösligt i vatten resorberas intaget kalomel trögt och i ringa mängd, hvarför dess allmänverkningar och giftighet äro relativt lindriga. I magsäcken kan dock någon del däraf öfverföras till klorid (sublimat), i tarmen till oxidul och till metalliskt kvicksilfver, hvarjämte sannolikt en del kalomel ingår förening med ämnen i tarminnehållet (ägghvita e. d.) och uppsuges af tarmslemhinnan. Större delen af den intagna dosen stannar emellertid inom tarmen och retar denna till häftiga peristaltiska rörelser, hvaraf framkallas en vid större dos särdeles kraftig afförande verkan. Afföringarna blifva vanligen flockiga eller vattentunna; härtill har en ökning af sekretionerna till tarmen ansetts bidraga. Dock har en stegring af gallafsöndringen icke blifvit ådagalagd. Tarmuttömningarna ha vanligen en grönaktig färg, särskildt hos späda barn. Detta beror mindre på närvaron af svafvelkvicksilfver (bildadt genom inverkan af svafvelväte i tarmen) än därpå, att det gröna gallfärgämnets (biliverdinets) omvandling i bruna produkter hämmats genom kalomelens antiseptiska verkan på de mikroorganismer, som förmedla nämnda omvandling, hvarjämte tarminnehållets snabba passage befordrar det gröna gallfärgämnets uppträdande i uttömningarna. Vid behof kan kalomel efter uppsugning från tarmen öka njurverksamheten. Oförsiktigt användt, särskildt i tätt upprepade, mindre (ej kraftigt afförande) doser kan äfven kalomel förorsaka kvicksilfverförgiftning. — Kalomel användes som afförande och samtidigt antiseptiskt verkande medel för tarmen antingen i dos af 20—30 cg. 2 à 3 gånger å rad eller 50—70—100 cg. för en gång (”kalomel-laxans”, t. ex. i början af tyfoidfeber) — detta åt vuxna personer. Som urindrifvande medel vid hjärtfel med bristande njurverksamhet ges mindre doser under några dagar. Vid syfilis anbringas kalomel, uppslammadt i olja