Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalobiotik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt gaf Ryssland utsikt till ändring
i bestämmelserna om Dardanellerna och
Österrike-Ungern rätt att utan motstånd
från de båda andra kontrahenterna förvandla
militärockupationen af Bosnien och Hercegovina
till en formlig annektering. Då Ryssland efter
furst Alexanders förjagande från Bulgarien
(sept. 1886) sökte förvandla furstendömet till en
rysk vasallstat, ställde sig K. energiskt på vakt
för Berlintraktatens bestämmelser om Bulgariens
ställning och uttalade sig med varnande skärpa
mot alla ryska åtgärder i Bulgarien, som
kunde anses liktydiga med ”själfständighetens
konfiskering”, medan Bismarck däremot syntes
mindre obenägen att där medgifva Ryssland ett
förhärskande inflytande. Detta gaf anledning
till, att det på trekejsarmötet i Skiernewice
1884 demonstrerade samförståndet mellan Tyskland,
Österrike-Ungern och Ryssland aflöstes af en
ganska stark spänning mellan de båda sistnämnda
makterna, hvilken K. — som 1887 däraf föranledts
att med Italien och England åvägabringa en
entente till skydd för Balkanländerna mot ryska
angrepp — dock småningom lyckades aflägsna, så
att 1894—95 ånyo ett närmande mellan kabinetten
i Wien och Petersburg kom till stånd, utan att
K. behöfde slå af på sin grundsats om de kristna
Balkanstaternas traktatsenliga oberoende gentemot
ryska protektoratsansatser. K. hade alltid i en
enhetlig och målmedveten stormaktspolitik sett
ett hufvudvillkor för dubbelmonarkiens välgång
och därför hållit på samstämmighet mellan den
inre och den yttre politiken. Han ogillade,
fastän personligen ej klerikal, ministären
Wekerles liberala ungerska kyrkopolitik, och då
påflige nuntien Agliardi 1895 i ett tal anfallit
dennes efterträdare Banffys kyrkopolitik och
Banffy egenmäktigt uttryckt K:s ogillande däraf i
kraftigare ordalag, än denne bemyndigat honom att
använda, uppstod dem emellan en häftig schism,
som ledde till K:s afgång, 15 aug. 1895. —
K. var en fint bildad, något inbunden
aristokratisk natur, mästare i det diplomatiska
försvarets konst, kallblodig och oböjlig. Grefve
Aehrenthal är hans lärjunge. Jfr en biografisk
skiss af H. Friedjung och biografi af B. Molden
i ”Allgem. deutsche biographie”, bd 51 (1906).
V. S—g.
Kalobiotik (af grek. kalos, skön, och bios,
lif), konsten att så inrätta lifvet, att
själsförmögenheterna och de sinnliga krafterna
utvecklas och brukas i sund, skön samverkan.
Kalocsa [ka’låtʃa], stad i ungerska komitatet
Pest-Pilis-Solt-Kis-Kun, 5 km. ö. om
Donau. 11,380 inv. (1900), hufvudsakligen
rom.-katolska magyarer. Ärkebiskopssäte (sedan
1135). Astronomiskt observatorium. Vacker
katedral, prästseminarium, rom.-katolskt
gymnasium, flera kloster. K. är
en af Ungerns äldsta städer.
(J. F. N.)
Kalo-Joannes. Se Johannes, östromerska kejsare
2 och 5.
Kalokagathia, grek. (af kalo’s, skön, ka͡i,
och agatho’s, god), sammanfattningen af de
egenskaper forntidens greker ville återfinna
hos en mönstergill man och medborgare, nämligen
sedlig skönhet och hjärtats godhet i förening
med ett ädelt, värdigt yttre skick. Se Ideal,
sp. 338.
Kalomel (af grek. kalo’s, vacker,
och me’las, svart, med hänsyn
därtill, att kalomel färgas svart af
ammoniak). 1. Kem. K. l. kvicksilfverklorur
(äldre benämning hornkvicksilfver), Hg Cl,
framställes på torra eller våta vägen,
i förra fallet genom sublimering af en
finrifven blandning af kvicksilfverklorid
och kvicksilfver eller af kvicksilfversulfat
och koksalt, i senare fallet genom fällning af
kvicksilfver-(merkuro-)nitrat med koksalt. I
förra fallet bildar K. hvita, tunga kristaller
eller kristallskorpor, som vanligen innehålla
smärre mängder kvicksilfverklorid (sublimat),
i senare fallet en fint fördelad, hvit fällning,
som är alldeles olöslig i kallt vatten, men af
kokande vatten till ringa mängd sönderdelas
i kvicksilfver och kvicksilfverklorid;
vid kokning med saltsyra inträder starkare
sönderdelning. Äfven i solljus inträffar en
dylik, om ock ringa, sönderdelning, likaledes
vid inverkan af koksalt- eller salmiaklösning
i lindrig värme.
2. Med. farm. I Svenska farmakopén föreskrifves
Chloretum hydrargyrosum præcipitatum, eller
”på våta vägen beredd”, d. v. s. ”fälld”
kvicksilfverklorur. I 1:a uppl. af Pharmacopœa
suecica däremot föreskrefs den genom sublimering
af kvicksilfverklorid tillsammans med metalliskt
kvicksilfver erhållna kloruren. Det var
egentligen denna ”på den torra vägen” framställda
klorförening, som kallades kalomel eller
Mercurius dulcis samt f. ö. burit en mängd olika
namn, t. ex. Aquila alba, Panacea mercurialis,
Manna metallorum och Draco mitigatus, förutom
nyare kemisk-farmaceutiska benämningar. Man
kallar nu vanligen äfven den officinella fällda
kvicksilfverkloruren kalomel. — Detta medel
synes redan på 1500-talet haft användning inom
läkekonsten. Såsom olösligt i vatten resorberas
intaget kalomel trögt och i ringa mängd, hvarför
dess allmänverkningar och giftighet äro relativt
lindriga. I magsäcken kan dock någon del däraf
öfverföras till klorid (sublimat), i tarmen
till oxidul och till metalliskt kvicksilfver,
hvarjämte sannolikt en del kalomel ingår förening
med ämnen i tarminnehållet (ägghvita e. d.) och
uppsuges af tarmslemhinnan. Större delen af den
intagna dosen stannar emellertid inom tarmen och
retar denna till häftiga peristaltiska rörelser,
hvaraf framkallas en vid större dos särdeles
kraftig afförande verkan. Afföringarna blifva
vanligen flockiga eller vattentunna; härtill har
en ökning af sekretionerna till tarmen ansetts
bidraga. Dock har en stegring af gallafsöndringen
icke blifvit ådagalagd. Tarmuttömningarna
ha vanligen en grönaktig färg, särskildt hos
späda barn. Detta beror mindre på närvaron af
svafvelkvicksilfver (bildadt genom inverkan af
svafvelväte i tarmen) än därpå, att det gröna
gallfärgämnets (biliverdinets) omvandling i bruna
produkter hämmats genom kalomelens antiseptiska
verkan på de mikroorganismer, som förmedla nämnda
omvandling, hvarjämte tarminnehållets snabba
passage befordrar det gröna gallfärgämnets
uppträdande i uttömningarna. Vid behof
kan kalomel efter uppsugning från tarmen
öka njurverksamheten. Oförsiktigt användt,
särskildt i tätt upprepade, mindre (ej kraftigt
afförande) doser kan äfven kalomel förorsaka
kvicksilfverförgiftning. — Kalomel användes som
afförande och samtidigt antiseptiskt verkande
medel för tarmen antingen i dos af 20—30 cg. 2
à 3 gånger å rad eller 50—70—100 cg. för en
gång (”kalomel-laxans”, t. ex. i början af
tyfoidfeber) — detta åt vuxna personer. Som
urindrifvande medel vid hjärtfel med bristande
njurverksamhet ges mindre doser under några
dagar. Vid syfilis anbringas kalomel, uppslammadt
i olja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
