den kolonngång, som omgaf de grekiska templen, uppbars af stenbjälkar, hvilka med ena ändan hvilade på den omgifvande kolonnräckans bjälklag och med den andra på tempelrummets (cellans) omgifningsmurar. Öppningarna mellan dessa bjälkar fylldes med täckhällar af sten, de s. k. kalymmatia l. kalymmatierna, hvilka både för prydlighetens skull och för att minska tyngden voro på undersidan försedda med fyrsidiga fördjupningar, bildande antingen flera smärre eller ett enda större fält. I hvarje sådant fält anbragtes som prydnad och för att symbolisera det fria sväfvandet en gyllene stjärna eller en hängande rosett; ramverket utgjordes af mer eller mindre rikt profileradt listverk: bladprydda lister (kymatier) och pärlsnören (astragaler). Hällarna voro stundom genombrutna, då öppningen i hvarje fält tillslöts med en särskild, ornerad platta. Någon väsentlig skillnad mellan kalymmatierna i den doriska och i den joniska stilens byggnader förekommer ej. Lämningar finnas bl. a. såväl i Aten (Theseion, Parthenon, Erechtheion) som i Mindre Asien (Mausoleum) och på Sicilien (Selinus). Jfr Kassett och Lakunarietak. Upk.* Kalymna. Se Kalymnos. Kalymnos (forntidens Kalymna), en liten, bergig, men fruktbar ö vid Mindre Asiens västra kust, n. om Kos, tillhör turkiska vilajetet Djezaïr-i-Bahr-i-Sefid och har en areal af 108,9 kvkm. Omkr. 12,000 inv. (J. F. N.) Kalypso. 1. (Grek. Καλυψώ, lat. Calypso), grek. myt., en nymf, dotter af Atlas och bosatt på en midt i hafvet belägen ö, Ogygia, på hvars kust Odysseus enligt Homeros ensam räddade sig ur ett skeppsbrott och sedermera kvarhölls i sju år af den sköna K. Hon gaf honom löfte om odödlighet och evig ungdom, om han ville kvarstanna som hennes gemål; men intet kunde dock kväfva hans längtan att återse hem och maka, och slutligen måste K. på Zeus’ befallning tillåta honom att afresa. — 2. Astron., en af småplaneterna. 1. A. M. A. 2. B—d. Kalyptra, bot. Se Calyptra. Kalyptral, bot. Se Deperulation. Kalyptrogen (af grek. kalyptra, betäckning, och genein, bildas), bot., det cell-lager, som bildar rotmössan (se Rot). G. L—m. Kalyxrör, paleont. Se Favosites. Kalö (eg. Kalvö; en mindre riktig form är Kallö), liten dansk ö vid östra kusten af Nörrejylland, i den s. k. Kalöviken, som från Aarhusbukten skär in i halfön Djursland. Genom en gammal stenbro är ön förenad med fastlandet. 1313 byggde Erik Menved en borg på K. för att hålla de jylländske bönderna i tukt. Den blef dock redan 1320 förstörd, men kort därefter åter uppbyggd. 1514—54 var Erik Banner länsman på K. och hade 1518—19 Gustaf Vasa i förvar. 1670 gaf Kristian V K. till sin halfbroder grefve U. F. Gyldenlöve, som ref ned slottet. Endast ruiner finnas numera kvar. Den nuv. hufvudgården K. ligger inne i landet och var i äldre tider slottets ladugård. E. Ebg. Kalöviken. Se Kalö.

Fig. 1. Kam af ben, från stenåldern. Gottland.

Fig. 2. Kam af brons, från bronsåldern. Västergötland.

Fig. 3. Kam af ben, från yngre järnåldern. Uppland.

Kam, kulturhist. Kammen har som redskap för hårets skötsel och som smycke nyttjats ända sedan stenåldern. Förhistoriska kammar äro kända från hela Europa, t. ex. från Italiens terramarer och Schweiz’ pålbyggnader, från Österrike-Ungern, Tyskland och de nordiska länderna. De äldsta kammarna i Norden äro gjorda i ett stycke med tänder åt en sida. Senare uppträda dubbelkammar. Den tidigast kända kammen i Sverige (fig. 1) är funnen på en stenåldersboplats vid Gullrum i Näs socken på Gottland. Den är gjord af ben och prydd med ett människo- och ett djurhufvud, båda skulpterade. Kammen tillhör midten af 3:e årtusendet f. Kr. Flera kammar af brons från bronsåldern äro kända i Skandinavien (se fig. 2). Från århundradena närmast e. Kr. har man godt om kammar i Norden, vanligen höga och korta, tidigast i ett stycke med karfsnittsmönster, senare gjorda i flera hopnitade benstycken. Den yngre järnålderns kammar (se fig. 3) äro låga och långsträckta, ornerade med streck, koncentriska cirklar och bandornament eller djurfigurer. Dubbelkammen uppträder i Sverige först under den yngre järnåldern, men får en rikare utveckling under medeltiden. Från dennas äldsta tid härröra t. ex. de i Lund och i Söderköping funna väfkammarna. Jfr F. Winter, ”Die kämme aller zeiten von der steinzeit bis zur gegenwart” (1906), där förhistoriska europeiska kammar och sådana från det gamla Assyrien och Egypten liksom från de utomeuropeiska världsdelarna finnas afbildade. T. J. A. Kam, sjöv., den uti ett sol- eller regntälts rygglik fästa hissinrättningen, afsedd att åstadkomma spridning, så att tältets midt ej må uppbäras i blott en