och eger all jord; den högsta styrelsen är öfverlämnad åt 5 ministrar. Sedan 1884 är likväl förvaltningen underställd en fransk resident (résident supérieur), som sorterar under generalguvernören öfver Franska Indo-Kina. Fransmännen bestämma öfver skatter, tullar, offentliga arbeten o. s. v. Budgeten för 1909 steg till 2,784,000 piaster (à 1 kr. 58 öre). Hufvudstad är Pnom-penh (sedan 1870). Historia. I 1:a årh. e. Kr. innehades K. af tschamfolket, som hyllade bramaismen och efterlämnat storartade prakttempel, särskildt vid Angkor Wat. Tidtals var detta s. k. Tschamparike dock skattskyldigt under Kina, tidtals utsträckte det sina gränser öfver kringliggande länder. Omkr. 700 inträdde ett svaghetstillstånd, betecknadt af buddismens inträngande och framryckande af khmerfolket (de nuv. kambodjerna), under hvars herravälde buddismen blef statsreligion (1320). Ej heller de lyckades bevara sin makt, utan K. var från senare hälften af 1300-talet ett tvistefrö mellan Annam och Siam. Portugiserna kommo dit 1553 och följdes snart af spanjorerna (från Manila) och af holländarna. Redan 1610 började kristen missionsverksamhet. Både Annam och i än högre grad Siam underlade sig stora delar af landet, och efter 1806 måste K. betala tribut till sina båda grannar. Sedan Frankrike bemäktigat sig Kochinkina, afslöt det 11 aug. 1863 ett fördrag med K., hvarigenom detta land faktiskt kom under franskt protektorat. Då fransmännen på 1880-talet invecklades i krig med Annam, gjorde konung Norodom min af att vilja undandraga sig det franska förmynderskapet, men nödgades i stället afsluta ett fördrag 17 juni 1884, som ställde landet i ännu större beroende af Frankrike. Det franska herraväldet har utan tvifvel kraftigt bidragit till landets utveckling och förbättrat folkets ställning. Jfr Franska Indo-Kina. Litt.: Henry, ”Promenade au Cambodge et au Laos” (1894), Kemy och Arnaud, ”Histoire de l'établissement du protectorat français au Cambodge” (1897), E. L. de Lajonquière, ”Inventaire descriptif des monuments du Cambodge” (i ”Publications de l’école française d’Extrême-Orient”, 1907), och Aymonier, ”Le Cambodge” (3 bd, 1900—04). J. F. N. Kambodja, äldre namn på floden Mekong. Kambodjas kungliga orden. Se Ordnar. Kambo skans, i Färgaryds socken, Småland, omkr. 5 km. innanför Hallandsgränsen, anlades 1676 af öfverste Lillie och professor Spole för att spärra vägen till Jönköping, den s. k. Nissastigen. Efter krigets slut fick K. förfalla. L. W:son M. Kambrik, text. Se Batist. Kambriska systemet, geol. Se Kambrium. Kambrium l. Kambriska systemet (af Cambria, romarnas namn på Wales, där ifrågavarande bildningar först noggrannare studerats, af Sedgwick 1836), geol. Systemets gräns nedåt är svår att för alla fall fastställa. På det egentliga urberget följer på många ställen i Sverige en formation af fossilfria lagrade bergarter, konglomerat, sandstenar eller skiffrar (jotniska), ofta genomsatta af diabasgångar eller mellanlagrade af diabastäcken (postjotniska). De fossilförande aflagringar, som i Sverige äro närmast yngre än dessa nu nämnda, sammanfattas under namnet kambriska systemet, som således nedåt skulle sträcka sig till de jotniska bildningarna. Man har emellertid ingenstädes i Sverige iakttagit det egentliga kambrium direkt hvilande på jotniska aflagringar, utan öfverallt på det vittrade, abraderade urberget. Också den öfre gränsen har varit omstridd. Numera drages den närmast under de äldsta graptolitförande lagren, d. v. s. under Dictyonemaskiffern, som således bildar den äldsta afdelningen af den på kambrium följande siluren. 1. Eokambrium eller Algonk. Äldre än de egentliga kambriska aflagringarna är i norra Sverige den s. k. Sevegruppen, kvartsiter, sandstenen och hårda, kristalliniska skiffrar samt kalkstenar längs den högsta fjällryggens östra rand; hit höra vidare Almesåkragruppen, Dalformationen och Dalarnas sandstensformation; i Norge kallas motsvarande bildningar sparagmitformationen. 2. Undre kambrium. Underst öfverallt ett konglomerat, stundom med vindnötta stenar, angifvande, att före kambriska hafvets inbrytande den vittrade berggrunden bildade torrt land, ett dynlandskap. Landet öfversvämmades allt högre upp; den forna strandremsan blef till en långgrund strand, där massor af strandsand efter hand aflagrades och omvandlades till sandsten, redan af de äldre geologerna belagd med namnet fukoidsandsten, eftersom den omsluter, hvad man först ansåg vara hafsalger (fucus). Dessa ”växt”-rester ha emellertid till stor del visat sig vara endast spår af olika föremål, som krupit eller af vågorna släpats omkring på sandstranden; sådana spår ha t. ex. kallats Cruziana, Eophyton o. s. v., och en hel afdelning af sandstenen har efter sistnämnda spår kallats eophytonsandsten. En annan här förekommande problematisk bildning är Scolithus. Djurvärlden är ej synnerligen rik: aftryck af Medusor, Mickwitzia, Hyolithus, Olenellus Mickwitzi (i Estland). På den egentliga sandstenen följa grågröna leriga sandstenar med trilobiter, såsom Olenellus Torelli, Holmia Kjerulfi, Ellipsocephalus Nordenskiöldi etc., således en ganska rik djurvärld. Denna olenellussandsten är i Sverige af ringa utbredning och mäktighet, men i t. ex. England och Nord-Amerika mycket mäktigare. 3. Mellan-kambrium, Paradoxides-lagren (= Angelins regio conocorypharum), af svarta alunskiffrar med bollar af bituminös kalksten, orsten, eller stundom af grönaktig skifferlera eller t. o. m. skiffrig sandsten. Ledfossil = olika arter af trilobitsläktet Paradoxides samt dessutom af Agnostus, Conocoryphe, Microdiscus, Obolella o. s. v. 4. Öfre kambrium. Olenus-lagren ( = Angelins regio olenorum). Äfven denna afdelning utgöres af alunskiffer med orsten. Paradoxides är utdöd; i st. f. detta släkte träda andra, mindre trilobiter, s. k. Olenider, såsom Parabolina, Eurycare, Ctenopyge, Peltura, Parabolina, Acerocare o. s. v. Utom i Sverige finnes kambrium i Norge, England, Ryssland, Böhmen och andra delar af Europa, i Öst-Asien och Nord-Amerika. A. Hng. Kambräken, bot., namn på ormbunken Blechnum spicant With. Kambuija. Se Kambyses. Kambuniska bergen. Se Grekland, sp. 230. Kambyses (pers. Kabuija), forntida konung i Persien, son af Kyros, hvilken han efterträdde 529 f. Kr. Han eröfrade Egypten (525), men en därifrån företagen expedition mot Etiopien misslyckades genom brist på lifsmedel, och under ett fälttåg