till Ammonion i den libyska öknen begrofs större delen af hans här i ökensanden. Äfven hans plan att underkufva Kartago gick om intet, emedan fenicierna ej kunde förmås att lämna honom sin flotta till detta ändamål. Hans af naturen vilda och grymma lynne, ytterligare uppretadt genom dessa motgångar, gaf sig luft i blodiga förföljelser, för hvilka många af hans närmaste anhöriga, bland dem hans egen broder Smerdes (Bartja), föllo offer. Äfven kränkte han på det djupaste egypternas nationalkänsla genom visadt förakt för deras religion och i synnerhet därigenom, att han dödade eller sårade den helige tjuren Apis. Vid underrättelsen om ett uppror i Persien (522) återvände han dit, men omkom under vägen i Syrien, på det sätt att han, då han skulle stiga till häst, dödligt sårade sig på sitt eget svärd. A. M. A. Kamcylinder, text. Se Borrplys. Kamé, ädelsten eller halfädelsten med skulpterad upphöjd framställning. Se Gem, sp. 888. Kaméglas. Se Glasfabrikation, sp. 1283. Kamehameha, hawaiiska konungar. Se Hawaiiöarna, sp. 121. Kamehamehasorden, hawaiisk orden. Se Ordnar. Kameiros (grek. Κάμειϱος), forngrekisk, af doriska kolonister grundad stad på västra kusten af ön Rhodos och länge den mest betydande af öns städer. Kameke, Arnold Karl Georg von, preussisk militär, f. 1817, d. 1893, blef 1858 chef för krigsministeriets ingenjörafdelning, beklädde under 1866 års krig med Österrike stabschefsbefattningen vid 2:a armékåren och blef 1867 generalinspektör för ingenjörkåren och fästningarna. Vid fransk-tyska krigets utbrott 1870 ställdes K. i spetsen för 14:e infanteridivisionen, med hvilken han öppnade slaget vid Spicheren 6 aug. och sedermera deltog i striderna vid Metz och i nämnda fästnings inneslutning, hvarefter honom anförtroddes ledningen af ingenjöranfallet mot Paris. Efter krigets slut trädde han åter i spetsen för ingenjörkåren, 1 jan. 1873—9 mars 1883 var han krigsminister. Han hade 1875 blifvit general af infanteriet. C. O. N. Kamel (lat. camelus). 1. Zool. Se Kameldjuren. — 2. Sjöv., ett slags pråm, så inrättad, att med tillhjälp af densamma ett fartyg kan lättas tillräckligt antingen för att tagas af grund eller för att föras igenom en i förhållande till fartygets djupgående alltför grund farled. 2. J. G. B.* Kameldjuren, Tylopoda, zool., bilda en grupp idisslare inom underordn. Artiodactyla och ordn. Ungulata, hofdjur (se Däggdjuren). De skilja sig från öfriga idisslare genom ett antal egenskaper, som dels äro af lågt ursprung, dels äro nyare anpassningar till lefnadssättet. Från alla andra däggdjur afvika de och närma sig lägre ryggradsdjur därigenom, att de röda blodkropparna äro elliptiska, ej runda som hos de förra. Låren äro fritt afsatta från den i ljumskarna indragna bålen. Tårna äro två och försedda med nagellika klöfvar; lättklöfvar saknas; alla tre tålederna hvila på af elastisk bindväfnad sammansatta trampdynor. Medan alla öfriga nu lefvande idisslare sakna öfre framtänder, finnas tre par sådana — alltså det för alla högre däggdjur normala antalet — i mjölktandsättningen och ett par hos det gamla djuret samt på vanligt sätt utbildade hörntänder både i öfver- och underkäken (se fig. 1). Bladmagen är ej utbildad; öfverläppen är djupt klufven; gallblåsa saknas. Kamel djuren äro i Gamla världen nästan h. o. h., i Nya världen delvis förvandlade till husdjur; på förra stället trifvas de på torra, heta slätter, på det senare i högländer ända till 4,000 m. ö. h. Gräs och andra örter, löf, kvistar, tistlar o. d. utgöra deras föda. De äro i hög grad förnöjsamma samt kunna länge hungra och törsta. Kameldjuren lefva i hjordar eller åtminstone älska sällskap, äro dumma och ondsinta, fastän de låta tämja sig. De röra sig i en vaggande passgång, d. v. s. sätta fram båda benen på samma sida nästan samtidigt. Honan föder blott en enda unge åt gången, hvilken hon vårdar med mycken ömhet. Endast två släkten finnas i nutiden: Camelus och Auchenia.

Fig. 1. Hufvudets skelett af vild kamel.

Kamelsläktet, Camelus, har breda fötter, hvilkas tår blott framtill äro skilda och f. ö. förenade genom en bred, nästan kretsformig, framtill endast föga klufven trampdyna. Pälsen är grof, svansen mot spetsen försedd med långa hår. En eller två pucklar på ryggen. Camelus bactrianus, tvåpuckliga kamelen (fig. 2), igenkännes på sina två pucklar och är gröfre byggd än dromedaren. Denna art har man i Central-Asiens otillgängligaste delar anträffat i vildt tillstånd. Huruvida dessa äro ursprungligen vilda djur eller kameler, som ursprungligen varit tama, men senare förvildats, är en öppen fråga; på grund af det af S. Hedin från hans resa 1899—1902 hemförda materialet är det förra antagandet det sannolikaste. Som husdjur lefver tvåpuckliga kamelen från Peking till Krim; i Buchara och Turkmenien träder dromedaren i dess ställe där, hvarest stäppen antager ökenkaraktär. — Dromedaren, enpuckliga kamelen l. arabiska kamelen, Camelus dromedarius (se fig. till art. Kamelsäck), har blott en puckel. Puckelbildningen är emellertid beroende på djurets näringstillstånd — liksom fettsvansen hos vissa fårraser, halfapor m. fl.; dessutom har påvisats, att dromedarens puckel hos fostret är dubbel. Man har därför tämligen