Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kameldjuren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänt antagit, att dromedaren, som är känd
endast i domesticeradt tillstånd, ej till
arten är skild från kamelen, utan skulle vara
en domestikationsprodukt af denna, helst den
med kamelen frambringar fruktsam afkomma. Dromedaren finnes
i Afrika från Medelhafvet till omkr. 12°, i
Somalilandet till 5° n. br., dessutom i Indien,
Persien, Mindre Asien, Syrien och Arabien. I
Italien finnes sedan 1622 ett kamelstuteri
i San Rossore vid Pisa; äfven i Syd-Spanien
(prov. Cádiz och Murcia) hållas dromedarer. Äfven
de till Australien införda kamelerna trifvas
bra. Däremot ha försöken att acklimatisera dem
i Amerika hittills ej krönts med framgång. Till
sin begåfning står den tvåpuckliga kamelen
ej högre än dromedaren, utan är lika dum,
slö och feg som denne. Att försvara sig mot en
fiende på något verksamt sätt förstår den icke;
anfallen, endast spottar och skriker den. Under
parningstiden blir dock hingsten af denna art
liksom af dromedaren ytterst orolig och ofta så
ursinnig, att han måste fängslas, för att han
ej må göra sina likar eller t. o. m. människor
lifsfarlig skada. Den tvåpuckliga kamelen
älskar särskildt saltväxter, och salt utgör för
honom en nödvändighetsartikel; så dricker han
salthaltigt vatten eller slickar upp det salt,
som återstår efter dess afdunstning. En stark
kamel af denna art kan bära 220 till 270 kg. och
därmed på en dag tillryggalägga 30 till 40
km.; minskas bördan till hälften så mycket,
kan djuret hinna nästan dubbelt så långt om
dagen. Sommartiden kan det törsta två till
tre, under vintern fem till åtta dagar; under
hälften så lång tid kan det undvara foder, och
blott hvar sjätte eller åttonde dag behöfver
det hvila ett helt dygn. Tvåpuckliga kamelen
länder människan till stort gagn. Dess hår,
mjölk, hud och kött användas; själf begagnas den
som lastdjur och dragare. Med dess tillhjälp
är det möjligt att färdas i Asiens vattenlösa
stäpper. Som redan antydts, är den tvåpuckliga
kamelen ett stäppdjur, medan dromedaren lefver
företrädesvis å ökenområdena. Af båda finnas
flera raser.
 |
| Fig. 2. Tvåpuckliga kamelen. |
Lamasläktet (sp. llama), Auchenia,
som lefver i västra och sydliga delarna af
Syd-Amerika, skiljer sig från kamelsläktet genom
långt, ulligt hår, kortare svans, smalare fötter,
hvilkas tår äro friare, och genom saknaden af
puckel, mindre storlek m. m. Man skiljer på fyra
olika former, af hvilka två, nämligen guanakon
och vikunjan äro vilda, medan de öfriga, laman
och alpackan, äro kända endast som tamdjur. —
Af de vilda formerna eger guanakon l. huanakon
(Auchenia huanaco) den största geografiska
utbredningen: ifrån nordligaste Peru till
Eldslandet. Det är ett typiskt bergsdjur och
träffas ända intill Kordillerernas snögräns. I
storlek uppnår den vår kronhjort; färgen är
öfvervägande rödbrun. Den lefver i större eller
mindre flockar, bestående af flera honor och en
hanne som ledare. — Vikunjan (A. vicugna)
är mindre än den förra, rödgul, med bröst och
buk hvita; å bröstet är den långhårig. Pälsen
är mycket finulligare än hos guanakon, hvarför
vikunjan jagas ifrigare än den förra. Dess
utbredningsområde är inskränkt till Kordillererna
i Peru och Bolivia. — Lamans (A. lama) färg
växlar i likhet med flertalet husdjurs mycket:
man träffar hvita, svarta, röda, fläckiga
exemplar. Djuret, som är hemma förnämligast
i Peru, men äfven i Chile, blir 1,8 m. högt
till hjässan och 1,2 m. öfver bogarna; det är
större än guanakon. Som lastdjur användes laman
mycket, mest att bära silfvertackor från Potosi
och lifsmedel m. m. till bergsfolket. 300,000
djur lära begagnas härtill. Oaktadt all vård
och försiktighet dör en mängd lamadjur på
vandringarna till kusten, emedan de icke fördraga
det heta klimatet. En lama kan icke lastas med
mer än 40 kg.; blir bördan tyngre, lägger djuret
sig och reser sig icke, förrän man minskat
lasten. Lamadjuren gå, så lastade, 10 till
12 km. om dagen, beta därunder vid vägkanten,
sprida sig öfver slätterna och klättra i bergen,
men måste behandlas mildt, ty annars blifva de
tredska och oanvändbara. Laman är som skapad för
indianen, hvilken i sitt outtröttliga tålamod har
lärt sig enda sättet att sköta detta egensinniga
djur. Köttet af laman ätes. Det af ettåriga djur
erhållna anses synnerligen läckert; äldre djurs
kött torkas samt betecknas i Peru och Bolivia
med namnet charqui. Af ullen tillverkas grofva
tyger och rep. Af huden beredes läder. Äfven
mjöjken användes. Dessutom insamlas lamans
liksom de öfriga lamaformernas exkrement af
indianerna och användas som bränsle; insamlandet
underlättas därigenom, att dessa djur alltid
afsätta exkrementen på bestämda platser. — Den
andra domesticerade formen, alpackan (A. paco;
fig. 3), är mera undersätsig och mindre än
laman, till det yttre påminnande om ett får,
hvartill i främsta rummet bidrager den långa,
mjuka ullbeklädnaden, som företrädesvis å bålens
sidor uppnår en betydande längd. Alpackaafveln
bedrifves förnämligast i Syd-Perus högländer och
uteslutande för den högt värderade ullens skull,
som alpackan lämnar (se Alpacka 2); som lastdjur
användes denna form ej. — Laman och alpackan höra
till de få husdjur, som funnos i Amerika före
européernas ditkomst. Släktskapsförhållandena
mellan de olika lamaformerna äro ännu outredda;
somliga vilja härleda båda de tama formerna
från guanakon.
Kameldjurens geologiska historia
har på senare tider blifvit jämförelsevis väl
känd. Den äldsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 6 03:18:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0382.html
