allmänt antagit, att dromedaren, som är känd endast i domesticeradt tillstånd, ej till arten är skild från kamelen, utan skulle vara en domestikationsprodukt af denna, helst den med kamelen frambringar fruktsam afkomma. Dromedaren finnes i Afrika från Medelhafvet till omkr. 12°, i Somalilandet till 5° n. br., dessutom i Indien, Persien, Mindre Asien, Syrien och Arabien. I Italien finnes sedan 1622 ett kamelstuteri i San Rossore vid Pisa; äfven i Syd-Spanien (prov. Cádiz och Murcia) hållas dromedarer. Äfven de till Australien införda kamelerna trifvas bra. Däremot ha försöken att acklimatisera dem i Amerika hittills ej krönts med framgång. Till sin begåfning står den tvåpuckliga kamelen ej högre än dromedaren, utan är lika dum, slö och feg som denne. Att försvara sig mot en fiende på något verksamt sätt förstår den icke; anfallen, endast spottar och skriker den. Under parningstiden blir dock hingsten af denna art liksom af dromedaren ytterst orolig och ofta så ursinnig, att han måste fängslas, för att han ej må göra sina likar eller t. o. m. människor lifsfarlig skada. Den tvåpuckliga kamelen älskar särskildt saltväxter, och salt utgör för honom en nödvändighetsartikel; så dricker han salthaltigt vatten eller slickar upp det salt, som återstår efter dess afdunstning. En stark kamel af denna art kan bära 220 till 270 kg. och därmed på en dag tillryggalägga 30 till 40 km.; minskas bördan till hälften så mycket, kan djuret hinna nästan dubbelt så långt om dagen. Sommartiden kan det törsta två till tre, under vintern fem till åtta dagar; under hälften så lång tid kan det undvara foder, och blott hvar sjätte eller åttonde dag behöfver det hvila ett helt dygn. Tvåpuckliga kamelen länder människan till stort gagn. Dess hår, mjölk, hud och kött användas; själf begagnas den som lastdjur och dragare. Med dess tillhjälp är det möjligt att färdas i Asiens vattenlösa stäpper. Som redan antydts, är den tvåpuckliga kamelen ett stäppdjur, medan dromedaren lefver företrädesvis å ökenområdena. Af båda finnas flera raser.

Fig. 2. Tvåpuckliga kamelen.

Lamasläktet (sp. llama), Auchenia, som lefver i västra och sydliga delarna af Syd-Amerika, skiljer sig från kamelsläktet genom långt, ulligt hår, kortare svans, smalare fötter, hvilkas tår äro friare, och genom saknaden af puckel, mindre storlek m. m. Man skiljer på fyra olika former, af hvilka två, nämligen guanakon och vikunjan äro vilda, medan de öfriga, laman och alpackan, äro kända endast som tamdjur. — Af de vilda formerna eger guanakon l. huanakon (Auchenia huanaco) den största geografiska utbredningen: ifrån nordligaste Peru till Eldslandet. Det är ett typiskt bergsdjur och träffas ända intill Kordillerernas snögräns. I storlek uppnår den vår kronhjort; färgen är öfvervägande rödbrun. Den lefver i större eller mindre flockar, bestående af flera honor och en hanne som ledare. — Vikunjan (A. vicugna) är mindre än den förra, rödgul, med bröst och buk hvita; å bröstet är den långhårig. Pälsen är mycket finulligare än hos guanakon, hvarför vikunjan jagas ifrigare än den förra. Dess utbredningsområde är inskränkt till Kordillererna i Peru och Bolivia. — Lamans (A. lama) färg växlar i likhet med flertalet husdjurs mycket: man träffar hvita, svarta, röda, fläckiga exemplar. Djuret, som är hemma förnämligast i Peru, men äfven i Chile, blir 1,8 m. högt till hjässan och 1,2 m. öfver bogarna; det är större än guanakon. Som lastdjur användes laman mycket, mest att bära silfvertackor från Potosi och lifsmedel m. m. till bergsfolket. 300,000 djur lära begagnas härtill. Oaktadt all vård och försiktighet dör en mängd lamadjur på vandringarna till kusten, emedan de icke fördraga det heta klimatet. En lama kan icke lastas med mer än 40 kg.; blir bördan tyngre, lägger djuret sig och reser sig icke, förrän man minskat lasten. Lamadjuren gå, så lastade, 10 till 12 km. om dagen, beta därunder vid vägkanten, sprida sig öfver slätterna och klättra i bergen, men måste behandlas mildt, ty annars blifva de tredska och oanvändbara. Laman är som skapad för indianen, hvilken i sitt outtröttliga tålamod har lärt sig enda sättet att sköta detta egensinniga djur. Köttet af laman ätes. Det af ettåriga djur erhållna anses synnerligen läckert; äldre djurs kött torkas samt betecknas i Peru och Bolivia med namnet charqui. Af ullen tillverkas grofva tyger och rep. Af huden beredes läder. Äfven mjöjken användes. Dessutom insamlas lamans liksom de öfriga lamaformernas exkrement af indianerna och användas som bränsle; insamlandet underlättas därigenom, att dessa djur alltid afsätta exkrementen på bestämda platser. — Den andra domesticerade formen, alpackan (A. paco; fig. 3), är mera undersätsig och mindre än laman, till det yttre påminnande om ett får, hvartill i främsta rummet bidrager den långa, mjuka ullbeklädnaden, som företrädesvis å bålens sidor uppnår en betydande längd. Alpackaafveln bedrifves förnämligast i Syd-Perus högländer och uteslutande för den högt värderade ullens skull, som alpackan lämnar (se Alpacka 2); som lastdjur användes denna form ej. — Laman och alpackan höra till de få husdjur, som funnos i Amerika före européernas ditkomst. Släktskapsförhållandena mellan de olika lamaformerna äro ännu outredda; somliga vilja härleda båda de tama formerna från guanakon. Kameldjurens geologiska historia har på senare tider blifvit jämförelsevis väl känd. Den äldsta