bekanta stamfadern är en i Nord-Amerikas eocenformation anträffad släkt (Protylopus), ej större än en hare, med en ursprungligt byggd, sluten tandrad och ett kranium, hvilket, ehuru ursprungligare, redan påminner om lamans. I miocenformationen uppträda redan typiska kameldjur, ur hvilka lamasläktet framgick. Äfven Gamla världens kameldjur äro högst sannolikt af nordamerikanskt ursprung; en kamel, som till släktet ej skiljer sig från Camelus, dog ut i Nord-Amerika först under kvartärperioden. L—e.

Fig. 3. Alpackan.

Fig. 1. Kameleont.

Fig 2. Kranium af kameleont.

Fig. 3. Tunga af kameleont.

Kameleonterna, Chamæleontes, zool., bilda en underordning af ödlornas ordning och kräldjurens klass. De ha fullständiga okbågar, masklik, klibbig, långt utsträckbar tunga med klubblik spets, klätterfötter och gripsvans. Kroppen är hög, hoptryckt från sidorna, med bågformigt böjd, tunn rygg. Hufvudet är pyramidformigt, kantigt, ofta egendomligt utdraget i nosdelen, och halsen knappt märkbar. Benen äro mycket smala, trinda, alla af nästan lika längd, försedda med fem tår, hvilka äro genom den allmänna kroppsbetäckningen förenade (tre i en afdelning framåt och två i en annan bakåt) till näst yttersta leden. Tårna äro undertill klädda med en kornig hud och bilda ett slags griptänger, hvarmed djuret kan säkert omfatta trädens grenar; till kroppens hållande i säker jämvikt bidrager väl äfven, att det på framfötterna är de tre inre och de två yttre, på bakfötterna de tre yttre och de två inre tårna, som äro sammanvuxna. Stjärten är trind och stark, afsmalnar mot spetsen och kan hoprullas snäckformigt. Huden saknar fjäll, men är i stället försedd med små, korniga upphöjningar, mellan hvilka stundom finnas små plåtar och släta fält; härpå beror, att den kan uttänjas i betydlig grad. Ögonen ha en högst egendomlig byggnad. De omslutas kapselformigt af starka ögonlock, som lämna blott en liten, rund öppning för pupillen öfrig. Båda ögonen äro fullkomligt oberoende af hvarandra i sina rörelser och kunna samtidigt riktas åt olika håll. Denna egenskap gör det möjligt för kameleonten att öfverskåda hela sin omgifning, utan att röra sin kropp, och så med stor lätthet upptäcka sitt byte. — Till sin inre byggnad äro kameleonterna ganska egendomliga. Ögonhålorna äro ovanligt stora och inneslutna af starka ben (se fig. 2), pannbenet enkelt, tinningbenen smala, vingbenen ovanligt utvecklade och lodrätt nedstigande. Hjässbenet är enkelt och baktill utdraget i en benstaf, med hvars spets de likaledes starkt förlängda och smala fjällbenen förena sig; det är denna bildning, som ger åt kameleonternas hufvud den egendomliga kaskliknande formen. Tänderna äro akrodonta. De bakre refbenen äro nedtill förenade genom ett broskband. Tungan (fig. 3} är högst egendomligt bildad; i hvilande tillstånd ligger den sammandragen i svalget, men kan, då den skall användas, utsträckas 15 till 20 cm. Tungbenet sammanhänger icke med skallen och har fyra, 2 cm. långa horn och en kropp, som förlänger sig 3 cm. framåt i form af ett utskott, hvilket tjänar till att stödja tungan i dess hvilande tillstånd. Då den skjutes fram, är den tjock som en svanpenna, elastisk, rödaktig på midten samt visar ett hvitt band ungefär 2 cm. från spetsen och mot denna några starkt fyllda blodkärl. Tungans rörliga stycke utgöres af två delar, en för att skjuta fram den och en annan, som bildar det egentliga griporganet. Det förra stycket, som ligger framom tungbenet, intager i hvila mycket litet rum, men kan genom det vidlyftiga kapillärnätets hastiga fyllande med blod från de båda stora tungpulsådrorna ögonblickligen utsträckas och åter indragas. Själfva