griporganet är i sin främre del urholkadt, öfverdraget med en veckig slemhud och betäckt med ett klibbigt ämne, som afsöndras ur flera körtlar. Kameleonterna, som sedan gamla tider varit beryktade för sina egendomliga färgförändringar, tillhöra alla Gamla världen, förnämligast Afrika. 50—60 arter, flertalet tillhörande släktet Chamæleo, kameleontsläktet, äro kända; omkring halfva artantalet lefver på Madagaskar. Vanliga kameleonten, Ch. vulgaris, är utbredd fr. o. m. södra Spanien öfver norra Afrika och i Asien ända bort på Ceylon. Den igenkännes på sin blott till hälften tandade ryggkam, en dylik kam på kroppens undre sida från hakan till analöppningen, en trekantig, pyramidformig hjälm på bakhufvudet och kroppens likartade betäckning. Längden stiger till 25—30 cm., hvaraf mer än hälften kommer på svansen. Liksom sina samsläktingar förekommer den blott på sådana ställen, där det regnar tidtals eller hvarje natt så stark dagg faller, att djuret ständigt har vatten att dricka. Kameleonterna äro byggda för att lefva i träden, hvarför de också sällan komma ned på marken. De uppträda vanligen i små sällskap af tre till sex stycken i en buske eller trädkrona, där de sitta orörliga, hållande sig fast med fötterna och stjärten, samt blott då och då höja sig upp och åter sänka sig ned mot den gren, hvarpå de hvila. Slår en insekt ned i närheten, så vänder kameleonten båda ögonen mot den, öppnar långsamt sin mun, slungar fram tungan, vid hvilken bytet fastklibbas, hvarefter det indrages i munnen och förtäres. Därefter är kameleonten lika orörlig som förut. Endast om hungern drifver den, kan den förmå sig att förfölja rofvet ett litet stycke. Kameleonternas förmåga att växla färg beror på förekomsten af två lager olika färgämnen, af hvilka det ena finnes i bindväfvens djupaste lager, det andra däremot i förgrenade celler, som ligga i hela läderhuden under eller i samma lager som det föregående. Det förra färgämnet är hufvudsakligen hvitt, utåt dock mer eller mindre klart gult, det senare brunsvart. Båda lagren frambringa färgväxlingen, allteftersom de uppträda jämte eller bakom hvarandra eller det ena genomtränger det andra. Är endast det ljusa färgämnet verksamt, blir djurets hud hvit eller gul; skimrar blott det svarta igenom, blir den brun eller svart. De mellanliggande färgskiftningarna uppstå, allteftersom det ena lagret mer eller mindre fullständigt genomtränger det andra. På kroppens sidor synas två breda, ljusa, längsgående band och mellan dem från hufvudet till stjärten mörka, runda punkter, som mera än andra ställen växla färg. Är djuret retadt, blir huden grönaktig, på buken blåaktig, banden hvita och punkterna svarta. Mången gång är kameleonten rödbrunaktig, banden ljusare och skuggningarna nästan helt och hållet försvunna. I allmänhet äro både färgen och teckningarna klarare, ju lifligare, friskare och mera irriteradt djuret är. Att ljus och värme inverka i väsentlig grad på färgförändringen, är ädagalagdt. Lungan är försedd med ett stort antal från dess yta utgående fingerlika utskott; sannolikt spelar äfven denna lungans egendomlighet en roll vid färgväxlingen, hvilken för resten förekommer äfven hos en del andra ödlor. — Om kameleonten hotas af någon fiende, plägar den blåsa upp sig betydligt samt utstöta pustande och hväsande ljud. Griper man den, försöker den bitas, men kan icke förorsaka några sår. Därvid skiftar kroppen färg, refbenen synas, och djuret blir i viss mån genomskinligt. Såsom förut nämnts, utgöres kameleontens föda af insekter, men äfven af larver och andra smådjur. Honan lägger ägg, omgifna af ett poröst kalkskal, i en grop, som hon uppkrafsar i marken; äggen betäckas med sand, jord, blad, grässtrån o. d. Kameleonterna falla själfva byte för små rofdjur, roffåglar, ormar och ödlor; äfven människan ofredar dem helt oförtjänt. De simma synnerligen väl. I södra Spanien håller man dem inne i husen för att fånga flugor; man inrättar en sittplats åt dem och ställer där bredvid ett kärl med honung, hvilken lockar flugorna i närheten af den skicklige och oförtrutne kammarjägaren. C. R. S. (L—e.) Kamelgarn, garn af kamelhår, den till industriella ändamål nyttjade ull, som vårtiden fälles af kamelen. Bäst är rygghåret. Af de olika färgerna (grå, svart, röd) föredrages svart. Håret förarbetas mest till grofva tyger och filtar. Persien lämnar den bästa varan. Af kamelens längre, raggartade hår tillverkas dragremmar. Ordet kamelgarn förväxlas ofta med tyska kämelgarn (se d. o.). (G. A. W.) Kamelgräs l. Kamelhö, bot., namn på gräsen Andropogon laniger och A. Schoenanthus (se Andropogon), som utgöra kamelernas hufvudnäring i öknarna. G. L—m. Kamelhö. Se Kamelgräs. Kamelia, bot. Se Thea. Kameliadamen, La dame aux camélias, roman och skådespel af Alexandre Dumas d. y. (se d. o. sp. 1050). — Med hänsyftning på hufvudpersonen däri plägar ordet kameliadam beteckna en kurtisan l. demimondedam. Kameloparden, astron., detsamma som giraffen (se d. o.). Kamelott. Se Kamlott. Kamelsadel, text. Se Kamelsäck. Kamelsläktet. Se Kameldjuren, sp. 710. Kamelstriden. Se Kalifat, sp. 616.

Dromedar med kamelsäck.

Kamelsäck l. Kamelsadel, text., en konstrikt mönstrad väfnad af kvadratisk form, i Orienten använd som yttertyg till kamelernas sadelväskor (se fig.). Dylika väfstycken, synnerligast flossa- eller sammetsartade sådana med rika mönster, bildade af fina, för hand inplockade olikfärgade ulltofsar, säljas till Europa och användas till möbelbeklädnad. Numera tillverkas liknande väfnader i Europa på mekanisk väg (se Mokett) och äro mycket värderade för såväl sin prydlighet som sin hållbarhet. G. A. W.