ugn, afsedd till uppvärmning af rum. Den är i regel konstruerad för eldning med s. k. fossilt bränsle: vanligen stenkol, koks, antracit eller (mera sällan) torf; och alldenstund vedbränsle efter hand alltmera fördyras, ersättas de ugnar, som förutsätta användning af dylikt bränsle (öppna spisar, kakelugnar) med kaminer. Sådana finnas utförda efter två olika principer: med periodisk eldning och med kontinuerlig eldning. I kaminer af det förra slaget eldar man brasor liksom i kakelugnen. Detta förutsätter tändning för hvarje gång, hvilket vid fossilt bränsle medför rätt mycket besvär, större än vid eldning med ved. Då vidare kaminen saknar större murmassa, som kan magasinera värmet, svalnar densamma tillika med det rum, som värmes därmed, mycket fort. Till afhjälpande af dessa brister förses kaminen med magasinseldning samt en dragreglering, som gör det möjligt att låta kaminen brinna oafbrutet från dygn till dygn, spridande värme hela tiden. En af de första kaminer af denna art i Sverige var ”Söderbloms värmenecessär” (fig. 1), hvilken tillverkades efter en amerikansk modell, som från Frankrike hemfördes af professor N. G. Kjellberg. Sedermera tillverkades liknande kaminer äfven vid andra verkstäder. Denna kamin eger h. o. h. mörka utstrålningsytor. Genom ”illuminationskaminen” (fig. 2), å hvars mantel äro anbragta glimmerfönster, tillgodoses den önskan, att man ville se elden. Synlig eld åstadkommes emellertid på ett ännu bättre sätt genom kaminer af Cadétypen, bland hvilka ”Sirius” (fig. 3) är en af de i Sverige först kända. Därigenom att antracit här brinner ”med omvänd låga”, kunna glöden, som ligga på ett vertikalrost, bli synliga utåt rummet. Bland Cadékaminer återfinnas flera af de sedan några år modernaste småkaminerna (”Orion”, ”Astrea” m. fl.), hvilka afse uppvärmning hufvudsakligen af boningsrum. Bland kaminer konstruerade för torfeldning må nämnas den s. k. ”spaltugnen”. För uppvärmning af större lokaler, såsom kyrkor, skolor, väntsalar o. s. v., finnas konstruerade flera typer af större kaminer, hvilka vanligen erhålla namn efter den verkstad, som utfört dem. Dessa kaminer bilda öfvergången till kalorifererna (se d. o.).

Fig. 1. Värmenecessär (Söderbloms).

Fig. 2. Illuminationskamin.

Fig. 3. Kaminen ”Sirius” (Cadétyp)

Vid val af kamin för något visst ändamål förtjäna hufvudsakligen följande synpunkter — alla ungefär lika viktiga — att beaktas. 1) Myckenheten värme, som kan alstras af kaminen per tidsenhet (timme eller dygn). Värmealstringen beror å ena sidan på, huru mycket bränsle, som under nämnda tid kan förbrännas, och å den andra på, huru många procent af bränslets (potentiella) värmeenergi, som kunna af kaminen tillgodogöras, d. v. s. kammens ”verkningsgrad”. 2) Kaminens reglerbarhet, d. v. s. möjligheten att anpassa eldningens intensitet efter värmebehofvet, hvilket uppenbarligen är mycket olika vid kallare och blidare väderlek. 3) Kaminens bekväma skötsel beträffande tändning, påfyllning af bränsle, uttagning af aska, sotning etc. 4) Kaminens hygieniska egenskaper: måttligt varm utstrålningsyta, åtkomlighet för afdamning och största möjliga säkerhet mot os. 5) Tilltalande yttre form och lämplig enkel, men smakfull utstyrsel. Bristen på uppgifter rörande punkterna 1 och 2, särskildt rörande den myckenhet bränsle, som vid olika reglerad eldning förbrinner i kaminen under viss tid, vållar ofta stora svårigheter för den värmebehöfvande allmänheten; och de uppgifter, som ofta lämnas rörande kubikfot eller kubikmeter luft, som kaminen kan värma, äro högst missledande. Bland de hygieniska fordringarna på en kamin är krafvet på säkerhet mot os viktigast. Men då ingen kamin i detta afseende är fullt pålitlig, bör man om möjligt undvika brinnande kamin i sofrum eller i rum, som står i luftförbindelse därmed. I den mån man håller värmegraden hos kaminens yta mindre hög, minskas obehaget af ett slags vidbränning af luften eller rättare af dammet i luften, som ofta