erhåller, innan den på fältet föres inför det vilda. Kammardressyren bör i första rummet afse att lära hunden ”ligga kusen”, komma på hvissling eller rop, m. a. o. bibringa hunden appell samt lära den att på tillsägelse sakta och krypande ”avancera” mot något åtrådt föremål. Att lära hunden ”apportera” och ”gå derrière” (gå bakom) brukar äfven ingå i kammardressyren. G. G. Kammarduett. mus. Se Duett. Kammarduk (ty. kammertuch, troligen en förvrängning af Cambray-tuch), urspr. ett annat namn för kambrik; i Sverige benämning på ett fint, tvåskaftadt tyg, väfdt af den finaste lin- eller bomullsspånad (linnekammarduk, bomullskammarduk). Se Batist. Kammare (ty. kammer, fr. chambre, se d. o., af lat. camera, eg. hvalf, hvälfdt rum). 1. Mindre boningsrum; afskildt förvaringsrum för kläder, varuförråd m. m. (klädhandkammare); rum för vårdandet af dyrbarheter och konstföremål (skatt-, konst-, antikvitetskammare). — 2. Benämning på åtskilliga förvaltande verk och på dessas lokaler (drätselkammare, förmyndarkammare o. s. v.). Kammaren var i äldre tider namn på Kammarkollegium (se d. o.). — 3. Vanlig benämning på folkrepresentationens olika afdelningar. I några länder är ordet kammare t. o. m. officiell benämning på den ena af dessa afdelningar (Frankrike, Belgien, Italien) eller på bägge (Baden, Bajern, Japan, Nederländerna, Sachsen, Sverige. I sistnämnda land: Riksdagens Första och Andra kammare). — 4. Det för krutet afsedda rummet i ett skjutvapen. Se Handeldvapen, sp. 1313, Kammarstycke och Kanon. — 5. Anat. Se Hjärtat och Öga. Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen. Se Deputation, sp. 168. Kammarexpeditionen. 1. En af de sex expeditioner, i hvilka kansliet 1713—19, enligt 1713 års kansliordning, var fördeladt. Denna expedition skulle handlägga ärenden ang. ”civilväsendet, rikets och provinsernas hushållning och styrsel” utom ärenden, som hörde till andra expeditioner, särskildt handelsexpeditionen (se d. o.). Enligt 1719 års kansliordning sammanslogos dessa båda expeditioner till en gemensam inrikes-civil-expedition. — 2. Benämningen kammarexpeditionen förekommer åter under tiden 1809—40. Enligt kansliordningen af 1809 skulle nämligen en expedition med detta namn behandla ärenden ang. ”landthushållningen, bergshandteringen samt kammarverket i allmänhet”, städerna, befordringar till och afsked från civila ämbeten och sysslor inom riket, hvarpå kungl. fullmakter utfärdades, med undantag af dem, som tillhörde andra expeditioner, vidare ärenden ang. Målar- och bildhuggarakademien samt Öfverintendentsämbetet m. m. Jfr Civilexpeditionen, Civildepartementet och Kansli. — 3. Kammarexpeditionen i Finlands senat handlägger, enligt reglemente af 13 sept. 1892 och förordn. af 23 juli 1896, ärenden ang. statsrevisionen, skattläggningsväsendet och öfriga ärenden af kameral art, kronans skogar och jordlägenheter m. m. — Under expeditionen sortera allmänna revisionsrätten och revisionskontoret, forststyrelsen och forstinstitutet äfvensom boställsinspektorerna. 1—2. S. B—h. 3. A. G. F. Kammarfru, fruntimmer, som sköter vissa hushållssysslor hos en furstlig dam, biträder henne vid toaletten o. s. v. Kammarfröken, sällskapsdam hos en furstinna. Kammarförvant, en förr vanlig titel för vissa lägre tjänstemän i somliga ämbetsverk, såsom Kammarkollegium, Statskontoret, Kommerskollegium, Generaltullstyrelsen, äfvensom inom k. flottans civilstat och den kommunala förvaltningen. Titeln förekommer numera, hvad statsförvaltningen beträffar, endast inom Generaltullstyrelsens kameralbyrå. S. B—h. Kammargevär (Kammarkarbin) kallas gevär (karbin), afsedt för kammarskjutning (se d. o.). G. af Wdt. Kammarherre, högre hoftjänare, som erhållit hederstjänsten att uppvakta en furstlig person, i första hand mottaga hans befallningar, vara i hans följe på resor och utfärder m. m. Kammarherre är i rang likställd med öfverste (kammarherre hos drottningen har dock generaladjutants rang); på uniformen bär han en förgylld nyckel (kammarherrenyckeln), fäst ofvanför högra frackskörtet. I Sverige kallas uppvaktande kammarherre hos konungen kabinettskammarherre, som har generalmajors rang; den enkla titeln kammarherre tillägges de hos öfriga kungliga personer tjänstgörande äfvensom åtskilliga andra, mest adliga män, hvilka endast tillfälligtvis kallas till tjänstgöring. Näst riksmarskalken är öfverstekammarherren konungens förnämste hofämbetsman; denne kallades öfverkammarherre före 1783, då han erhöll den nyssnämnda titeln jämte fältmarskalks rang. Drottningens förnämste hofämbetsman är sedan 1842 öfverkammarherren, hvilken i rang är lika med generallöjtnant. Tjänstgörande kammarherrar uppbära lön, de öfrige ej. Kammarholmen, holme strax utanför Vaxholm vid västra ändan af Rindö sund. Å K. byggdes 1720—22 en oregelbunden halfbastionsskans, som snart lämnades åt sitt öde. 1801 uppfördes en för 23 kanoner och 2 mörsare afsedd ny befästning, som iståndsattes 1808 och sedermera underhölls någon tid; men nu är skansen, af hvilken ännu synas ganska betydliga lämningar, längesedan slopad, och holmen är försåld till enskild person. L. W:son M. Kammarjunkare (se Junker), hoftjänare i rang efter kammarherre och biträdande denne i tjänsten eller endast hedrad med titeln utan motsvarande tjänstgöring. 1783 inrättade Gustaf III 24 nya hoftjänster under detta namn. Kammarjunkare har majors rang. — Öfverstekammarjunkare, hög hofämbetsman, med generallöjtnants rang. Ämbetet inrättades 1783. Kammarkantat, mus. Se Kantat. Kammarkarbin. Se Kammargevär. Kammarkollegium, Sveriges äldsta kollegium, sorterar under Finansdepartementet och har enligt instr. af 26 maj 1909 att i allmänhet handlägga frågor, som äro af kameral natur eller angå den allmänna hushållningen, såsom att — med den närmare begränsning instruktionen innehåller — pröfva och afgöra frågor om granskning och fastställelse af kronans jordebok och andra därmed sammanhängande frågor, äfvensom frågor om de förmåner, rättigheter och skyldigheter, som åtfölja hemman, jord och lägenheter på grund af deras särskilda natur, att pröfva och fastställa skattläggningar, att afgöra