besvärsmål ang. markegångstaxor, jordafsöndring och prästerskapets m. fl:s aflöningsförmåner samt att till K. M:t afgifva utlåtanden i frågor om ordnandet af prästerskapets aflöning m. m., om stadsjords egenskap, om ändring i landets indelning m. m. Kollegiet åligger vidare att ha vård och inseende öfver åtskillig statens fasta egendom, såsom de civil- och ecklesiastikstaterna upplåtna boställen och de till kyrkliga behof anslagna lägenheter, allt med vissa undantag, äfvensom de under åborätt upplåtna kronohemman och nybyggen. I detta afseende har kollegiet bl. a. att afgöra vissa ärenden ang. sådan egendoms förvaltning m. m., att pröfva besvärsmål om stadgad åborätt och om utarrendering m. m. af prästerskapet och kyrkor anslagen jord och att till K. M:t afgifva utlåtande i andra frågor, som angå förvaltningen af sådan egendom. Kollegiet har jämväl att ombesörja ärenden, som angå förvärfvande åt eller afhändande från staten eller allmän inrättning af eganderätt till fastighet, såsom att i vissa fall bevilja skatteköp och i andra fall fastställa skatteköpeskilling, samt att afgöra besvärsmål om rättighet och företrädesrätt till skatteköp, om nybygges skatteomföring o. s. v. Det åligger slutligen kollegiet att yttra sig öfver länsstyrelses förslag till återbesättande af häradsskrifvartjänst samt att vårda rikets regalier och att förvara bl. a. vissa eganderättshandlingar rörande frälseräntor och fast egendom. Fr. o. m. 1 juni 1909 utgöres Kammarkollegium af generaldirektör (den nuv. chefen bär dock för sin tjänstetid titeln president) samt 4 kammarråd, hvarförutom där äro anställda advokatfiskal (se Kammaradvokatfiskal) och arkivarie (se Kammararkivet) i andra lönegraden samt 6 notarier, registrator och aktuarie i första lönegraden. Ärendena afgöras kollegialt dels i plenum, dels å divisioner; i vissa ärenden af mindre vikt är dock generaldirektören ensam beslutande. Detta ämbetsverk inrättades på 1530-talet genom utbrytning — antagligen efter tyska föredömen — ur det kungliga kansliet och erhöll omkr. 1540 kollegial form genom anställning af fyra ”cammerråd”, hvilka under ledning af ”cammermesteren” l. ”öffwerste recknemesteren” skulle utöfva kontrollen öfver fogdarna och granska deras redovisningar samt i öfrigt handha rikets drätsel. Verket benämndes Räkningekammaren l. kortare Kammaren, hvilken enligt den af Sigismund utfärdade instruktionen af 1594 skulle jämväl handlägga frågor rörande handel, bergsbruk, tullar och rikets myntväsen samt ha tillsyn öfver kronans gods och rikets regalier. Sedan 1602 var riksskattmästaren dess chef, och 16840—1909 bar chefen presidenttitel. Enligt 1634 års R. F. var Kammarkollegium ett af de fem rikskollegierna under riksskattmästaren med sex bisittare och underlydande afdelningar, hvilka ökades i antal alltefter arbetsbördans tillväxt. På 1770-talet räknade verket sålunda, utom 2 kanslier, fiskals- och refendariekontor, 2 afräknings- och 3 provinskontor, tull- och licenskontor, byteskontor, köpegods-, reduktions- och donationskontor samt kammararkiv och frälseundersökningskontor, landtmäterikontor, slottsmagasin och chartæ sigillatækontor. Men som enbart centrum för vården om rikets drätsel, näringar och fasta egendom arbetade verket blott intill 1630-talet. Då begynte den utbrytning af särskilda områden, som fortsatts ända in i våra dagar, med inrättandet af Bergsamtet och Kommerskollegium. Ett halft sekel senare ordnades Statskontoret och Kammarrevisionen. På 1820-talet öfverflyttades chartæ sigillatækontoret och myntverket till Statskontoret samt 1849 vården om kronans hus i landsorterna till Öfverintendentsämbetet. 1824 aflöstes genom inrättandet af Generaltullstyrelsen Kammarkollegium definitivt från seklers vakt öfver rikets tullar. Senare ha från kollegiets ämbetsförvaltning undantagits frågor rörande dels jordrefning, kartläggning och afvittring därigenom, att Generallandtmäterikontoret 1827 ställdes under K. M:ts omedelbara styrelse, dels skogshushållning, då Skogsstyrelsen 1859 inrättades, dels utarrendering m. m. af kungsgårdar, hemman och lägenheter, då Domänstyrelsen 1882 tillkom. Genom grundskatternas och indelningsverkets afskaffande, indragning af vissa tjänstemäns boställsförmåner, inskränkning efter hand i kollegiets domsrätt genom öfverflyttning af vissa mål till de allmänna domstolarna, har den återstående arbetsbördan än vidare minskats för Kammarkollegium. Vid ämbetsverkets omreglering 1909 begränsades ytterligare kollegiets verksamhetsområde, företrädesvis därigenom, att kollegiet upphörde att vara instans i mål rörande flottning, väghållningsbesväret å landet, byggnadsskyldighet i afseende å allmänna byggnader, folkskollärares löneförmåner m. m., hvilka mål numera fullföljas direkt hos K. M:t i Regeringsrätten. Af kollegiets handlingar förvaras vissa delar, såsom protokoll, koncept, pröfvade handlingar, vissa serier jordeböcker m. m. i resp. aktuarie-, registrator- och advokatfiskalskontoren, men större delen af dess äldsta handlingar finnas i Kammararkivet (se d. o.). Jfr [V. Örnberg] ”Anteckningar om kammarkollegiet” (1874; förteckning öfver tjänstemän). C. v. O. Kbg. Kammarkonsert. Se Konsert 2. Kammarkontor, en förr vanlig benämning på den räkenskapsförande afdelningen inom vissa ämbetsverk, såsom Lotsstyrelsen, Statskontoret, Kommerskollegium, Generaltullstyrelsen, äfvensom inom k. flottans civilstat. Den förekommer numera dels i Järnvägsstyrelsen, dels inom den kommunala förvaltningen. S. B—h. Kammarladdningsgevär. Se Handeldvapen, sp. 1313. Kammarmusik (it. musica da camera), det slags musik, som företrädesvis lämpar sig till utförande i mindre rum, till åtskillnad från större konsertmusik samt teater- och kyrkomusik. Redan Ludvig XIV hade en särskild ”maître de la musique de la chambre du roy”, och uti Italien finna vi så tidigt som omkr. 1600 en massa utgifna ”cantate da camera” och ”madrigali da camera”. Dessa voro vokala stycken; men äfven instrumental kammarmusik förekom i form af sviter och, senare, af sonater för ett eller flera instrument. Numera betecknar ordet kammarmusik vanligen stycken för ett fåtal instrument, såsom duor, trior, kvartetter, kvintetter o. s. v., oftast för stråkar med eller utan piano; men undantagsvis kunna solosaker, äfven sångnummer, däruti inbegripas. I afseende på lokalen har ordet numera ej heller så sträng begränsning, då t. ex. stråkkvartetter ej sällan utföras i större konsertsalar — hvilket visserligen alltid förblir en oegentlighet. — Fordom var äfven kammarmusiken mera privat än offentlig och idkades