hufvudsakligen i furstliga och högadliga personers hus af enkom aflönade ”kammarmusiker”, ”kammarsångare”, ”kammarvirtuoser” m. m., titlar, hvilka delvis bibehållas ännu i dag. — Den kammarstil, som blef utmärkande för hithörande kompositioner, karakteriseras gentemot konsert- och operamusiken af en dess mera subtilt konstrik och i detalj gående utarbetning af de musikaliska tankarna samt fin nyansering, ju mera hvarje instrument är en solostämma samt större massverkningar och bestickande klangskiftningar äro omöjliga. Af detta skäl har kammarmusiken i alla tider gällt för den finaste kompositionsarten. Litt.: Krause, ”Die entwickelung der kammermusik” (1904), och Kilburn, ”Story of chamber-music” (s. å.). A. L.* Kammarmusiker (Kammarmusikus), förr (på 1500- 1700-talen) aflönad instrumentalist i furstligt eller högadligt hus (se Kammarmusik); numera titel på mer framstående medlemmar af ett hofkapell. Kammarmästare (Cammermester). Se Kammarkollegium. Kammarorgel, mus. Se Harmonium. Kammarpage [-pāʃ]. Se Page. Kammarrevisionen. Den kontroll öfver kronans uppbördsmän, som redan på 1500-talet och sedan enligt 1618 års Kammarordning utöfvades genom räkenskapernas granskning af Kammarkollegium i dess helhet, blef snart öfverflyttad på en särskild afdelning af sagda ämbetsverk, benämnd Besvärskammaren, Revisionskammaren l. Kammarrevisionen. Denna afskildes från Kammarkollegium enligt k. br. 18 sept. 1695. Den officiella benämningen var ”Kammarrevisionen” ända till verkets omorganisation genom k. br. 30 april 1799, då den nuv. benämningen Kammarrätten (se d. o.) infördes. J. H. (S. B—h.) Kammarråd. Se Kammarkollegium. Kammarrätten, ett af de till k. Finansdepartementet hörande centrala ämbetsverken, i äldre tider en afdelning af Kammarkollegium, sedermera ett särskildt ämbetsverk, kalladt Kammarrevisionen (se d. o.). Den nuv. benämningen infördes enligt k. br. 30 april 1799. Kammarrätten är dels domstol, dels förvaltande verk. Dess ämbetsmyndighet omfattar, enligt senast utfärdade instruktion af 23 dec. 1908, hufvudsakligen följande: balansmål eller angifvelser mot kronans och allmänna verks uppbördsmän och redogörare samt åtal mot ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser i fråga om uppbörd, förvaltning och redovisning af offentliga medel (dock med undantag för hvad som genom strafflag för krigsmakten stadgas); vidare anmärkningar vid de till granskning inkomna räkenskaperna för kronans eller andra allmänna medel; besvär öfver K. M:ts befallningshafvandes beslut i frågor om debitering af utskylder eller afgifter; besvär i taxeringsmål, i mål om mantalsskrifning samt i mål om afkortning, afskrifning eller restitution af allmänna medel m. m., äfvensom af K. M:ts befallningshafvande pröfvade fattigvårdsmål. — Kammarrätten består af president och 8 kammarrättsråd, hvarjämte i vissa mål 2 revisionskommissarier tjänstgöra som ledamöter. Vidare äro i ämbetsverket anställda: å kansliet 1 sekreterare, 4 notarier och 1 aktuarie, som tillika är registrator, å advokatfiskalskontoret 1 advokatfiskal samt å revisionsafdelningen 22 revisorer, af hvilka 2 benämnas första revisorer och äro chefer hvardera för ett af revisionsafdelningens två kontor. Presidenten, kammarrättsråden, revisionskommissarierna, sekreteraren och advokatfiskalen utnämnas af K. M:t, öfriga tjänstemän tillsättas af Kammarrätten. I revisionsafdelningen verkställes granskningen af de kronans och andra allmänna räkenskaper, i afseende på hvilka ej annorledes är förordnadt. Om granskningsarbetets fördelning mellan de två kontoren förordnar Kammarrätten. — Om kammarrätt vid flottan se Amiralitets-kammarrätten. S. B—h. Kammarrättsråd. Se Kammarrätten. Kammarskjutning. 1. Krigsv., den skjutning som utföres med för krigsbruk afsedda gevär eller karbiner med användande af särskild kammarammunition, bestående af en liten kula och svag krutladdning i vanlig hylsa, och på förkortade afstånd, vanligen 15 m. Som mål användas vanliga taflor, förminskade med hänsyn till afståndet. Kammarskjutningen, som användes i besparingssyfte, utgör en lämplig och lätt anordnad föröfning för skjutning med skarp ammunition och har kommit till stor användning inom arméerna samt i Sverige inom de frivilliga skytteföreningarna, i de högre läroverken och delvis äfven i folkskolorna. 2. Jaktv. Till några slag af jaktstudsare finnes för öfningsskjutning afsedd svagare ammunition, närmast att jämföra med armégevärens kammarammunition. Stundom användes till studsare af grof kaliber för samma ändamål ett ”insatsstycke”, till formen likt en patron, men längre, med borradt lopp af fin kaliber. Detta införes i patronläget och laddas med en den fina kalibern motsvarande ammunition. Kammarskjutning med jaktgevär brukas föga; på grund af kulans ringa utgångshastighet lämpar den sig ej för skjutning på rörligt mål. 1. C. O. N. 2. G. G. Kammarskrifvare, titel å lägsta gradens tjänstemän i en del ämbetsverk, t. ex. Tullverket, Riksgäldskontoret och Öfverståthållarämbetet. Inom en del andra verk, t. ex. Kammar- och Kommerskollegierna, Kammarrätten, Statskontoret, Post- och Telegrafverken samt Öfverintendentsämbetet, är kammarskrifvartiteln numera utbytt mot andra benämningar. J. H.* Kammarskruf. Se Kanon, artill. Kammarspel, ett kortare och för en ”intim teater” lämpligt stycke. Titeln bäres af en samling teaterpjäser af Strindberg (1907 ff.). Jfr Kammerspiele. Kammarstil, mus. Se Kammarmusik. Kammarstycke l. Bakstycke, artill. 1. Se Handeldvapen och Kanon. — 2. Ett slags kammarladdningskanon, som brukades ända till 16:e årh. Eldröret var i båda ändarna öppet, och till detsamma hörde ett kort, i bakre ändan slutet rör, kammaren, i hvilket laddningen lades; kammaren insattes därefter ofvanifrån bakom eldröret och fastkilades vid detsamma. G. af Wdt. Kammarsyra, kem., utspädd svafvelsyra (sed. o.), med egentliga vikten 1,5 till 1,6 och en halt af omkr, 60 à 70 proc. H₂ SO₄, hvilken uti svafvelsyrefabrikerna samlar sig på blykamrarnas bottnar. P. T. C.* Kammarsångare. Se Kammarmusik och Kammersänger. Kammartjänare, betjänt, som uppassar en förnäm