<img l>

Chamomilla L., sötblomster, af fam. Compositæ, en ört, som är allmän i hela Europa på torra åkrar, backar o. s. v. Från Europa har kamomillen invandrat i andra världsdelar och är t. ex. allmän i Nya Syd-Wales i Australien. Blomkorgarna ha hvita, tunglika, slutligen nedböjda, endast med pistiller försedda strålblommor. De gula, rörformiga diskblommorna äro tvåkönade. De små frukterna sakna pappus (fruktfjun). Fästet är naket, gropigt, småningom utväxande till konisk form och ihåligt. Genom denna ihålighet och fästets nakna yta skiljes kamomilldrogen lätt från andra liknande torkade blomkorgar. Lukten är dessutom egendomligt aromatisk, af färsk drog snarlik den af smultron eller äpplen. Smaken är bitter och kryddartad. Lukt och smak härröra från en flyktig olja, kamomilloljan, som är färgad blå af azulen eller coerulein. Därjämte finnas bitterämne och garfämnen. Kamomill, som är officinell, är ett gammalt folkmedel, ofta användt i olika form (som svettdrifvande ”te”, i ”kryddpåsar”) bl. a. mot hysteriska krämpor och koliksmärtor, kramp, svullnader o. s. v. På apoteken beredes kamomillextrakt af 1 del kamomillblommor och 16 delar vatten. Omslag och tvättningar med kamomillte voro före upptäckten af karbolsyrans och borsyrans desinficierande förmåga det vanligaste medlet till renande af sår med stinkande afsöndring. Lika verkan har s. k. romersk kamomill, som består af de torkade blomkorgarna af Anthemis nobilis L., vanligen den odlade varieteten med ”dubbla” hvita blommor, hos hvilken diskblommorna erhållit tunglikt, hvitt bräm. O. T. S. (G. L—m.) Kamomillolja. Se Kamomillblommor. Kamp, by i Nord-Holland. Se Kamperduin. Kampagnan [-pa'njan]. Se Campagna di Roma. Kampanflagga. Se Kampanjflagga. Kampanien (lat. Campania), fordom landskap på västra kusten af Italien, sträckte sig från floden Liris (Garigliano) i n. till Promontorium Minervæ (Punta della Campanella) i s. I n. v. gränsade det till Latium, i n. ö. till Samnium och i s. ö. till picenternas land, som dock i äldre tider hörde till K., så att detta sträckte sig i s. till floden Silarus (Sele) och Lukanien. Af romarna, som där hade sina praktfullaste landställen, kallades området på grund af sin fruktbarhet och skönhet Regio l. Campania felix (”Lyckliga K.”), liksom slättlandet omkring Neapel ännu i dag bär namnet Campagna felice. En mängd naturskönheter, såsom udden Misenum, Vesuvius, Flegreiska fälten, floden Vulturnus samt sjöarna Avernus och Lucrinus, gåfvo denna trakt ett särskildt behag. Bajæ med sina bad var medelpunkten för den fina världen. Andra mera bekanta orter voro Capua (hufvudstad), Cumæ, Puteoli, Neapolis, de år 79 e. Kr. begrafna städerna Herculaneum, Pompeji och Stabiæ. Såsom de ursprunglige invånarna i landet betraktas oskerna l. ausonerna. Grekiska kolonister anlade staden Kyme (Cumæ), moderstad för Dikaiarchia (Puteoli), Palaiopolis och Neapolis. Senare invandrade etruskerna, som sannolikt grundlade Capua och Nola samt i sin tur måste lämna plats för samniterna. Båda dessa folk voro dock fåtaliga, och den kampaniska befolkningen var fortfarande väsentligen af oskisk ras. 343 kom K. under romarna, hvilka till tryggande af förbindelsen mellan Rom och Capua anlade Appiska vägen (se d. o.). Nu utgör K. ett af Italiens 16 compartimenti, har en areal af 16,294 kvkm. med 3,160,448 inv. (1901, enligt beräkning 1909 3,258,815) och indelas i provinserna Avellino, Benevento, Caserta, Napoli och Salerno. (J. F. N.)

San Marco-kampanilen i Venezia.

Kampanil (it, campanile, af campana, klocka), eg. ett för upphängning af kyrkklockorna afsedt torn. Ordet begagnas likväl företrädesvis för att beteckna uti Italien förekommande, med kyrkorna i allmänhet ej sammanbyggda, utan bredvid dem uppförda tornbyggnader för nämnda ändamål. Till de äldsta af dessa hör tornet vid S. Apollinare in classe (Ravennas hamnstad), från 500-talet. Det torde likväl ej vara alldeles gifvet, att det ursprungligen varit ämnadt till klocktorn. Berömda kampaniler äro det lutande tornet i Pisa (se d. o.), uppfördt bredvid domen, efter 1174, kampanilen vid domen i Siena, från slutet af 1200-talet, Giottos präktiga torn bredvid domen i Florens (se d. o., fig. 1), påbörjadt 1334, och Campanile di San Marco i Venezia (se fig.), som nedstörtade 14 juli 1902, men åter uppförts. Upk.* Kampanj (fr. campagne, af lat. campus, fält), fälttåg. — Hand., den tid af året, då vissa fabrikationer, t. ex. den af hvitbetssocker, oafbrutet fortgå. Inom hvitbetssockerindustrien räknas kampanjen enligt lag från 1 sept. till och med 30 aug., men börjar vanligen de första dagarna af okt. och har blifvit alltmer förkortad; många fabriker ha slutat sin betafverkning till julen. Kampanjflagga, Kampanflagga, sjöv., fordom bruklig benämning på den gamla svenska, år 1905 återinförda, blågula, tretungade örlogsflaggan. Den hissades på en akterut upprest flaggstång, som kallades kampanj-, kampan- eller kompanflaggstock. L. H.* Kampanjlanternor l. Kompanlanternor, sjöv., fordom bruklig benämning på de lanternor, hvilka örlogsfartyg begagnade för att under mörker kunna meddela sig med andra fartyg. Sitt namn hade de däraf, att de för vissa signaler upphissades å kampanjflaggstocken (se Kampanjflagga). L. H.* Kampanjsal, sjöv., öfversta kajutan å ett linjeskepp, där cheferna från de olika fartygen vanligen samlades vid öfverläggningar hos eskaderchefen. Kampanulacéer, bot., växter tillhörande fam. Campanulaceæ.