upptäcktes af ryssen Volodomir Atlassov, som 1697 framträngde till floden K. och grundlade staden Verchne-Kamtjatsk; 1704 anlades Bolsjerjezk, dock var landet ej fullt kufvadt förr än 1730. Till en början togs vägen dit alltid öfver land, enär inga sjömän funnos, som vågade sig öfver Ochotska hafvet. Då befallde Peter I, att bland svenska krigsfångar i Sibirien skulle uppsökas personer, som voro bekanta med sjöväsendet och som skulle sändas i båt till halfön. Så skedde äfven. På detta sätt ha svenskar öppnat sjöfarten på K. Bland dem nämnas Ambjörn Molin och Henrik Busch. 1803 blef K. ett särskildt förvaltningsområde med Petropavlovsk som hufvudstad, 1855 förenades det med Kustprovinsen, men skildes 1903 därifrån för att jämte Kommendöröarna (i Berings haf) ställas under militärkommendanten i Nikolajev. K. är närmare utforskadt af Steller, Lesseps (1787), Dobell (1812), Kittlitz (1826), Erman (1829) och Ditmar (1851—55). En stor rysk expedition afgick dit 1909. Litt.: K. v. Ditmar, ”Resor och vistelse i K.” (på ryska, utg. del 1 1890, del 2 1900). (G. L—m. L—e.) J. F. N. Kamtjatkahafvet (Kamtsjatkahafvet). Se Berings haf. Kamtschadal. Se Kamtjadal. Kamtschatka. Se Kamtjatka. Kamtsjadal. Se Kamtjadal. Kamtsjatka. Se Kamtjatka. Kamull, raktrådig, långhårig ull, som utkammad och befriad från det kortare affallet (ty. kämmlinge, eng. noils, fr. peignons) nyttjas till förfärdigande af glatta ylletyg, hos hvilka trådarna ligga bara och fullt synliga på ytan, såsom merino, tibet, yllemuslin, bombasin, atlas etc. Af långa, hårda engelska eller australiska ullsorter, af alpacka och af mohair tillverkas hårdt kamullsgarn (kamgarn), som nyttjas till de s. k. lystertygen: orleans, lasting, möbeldamast, plysch o. s. v. Äfven åtskilliga mjukare ullsorter med tillräckligt långa ullhår begagnas till kamgarn. Jfr Kardull och Ull. (G. A. W.) Kamús (arab.: ”Ocean”), med bestämd artikel el-kamus, en berömd arabisk ordbok af Firuzabadi (d. 1414), hvilket arbetes värde dock betydligt öfverskattats. Jämte Sahah (l. Sihah) el-lura (”språkriktigheten”) af Djauhari (d. 1002) har den varit den förnämsta källan för den arabiska lexikografien i Europa (jfr Freytag, G. W. F., och Golius). De största och bästa inhemska ordböckerna äro emellertid Lisan el-‘arab (”arabernas språk”) i 20 vol. (utg. i Bulak 1882—90) af Muhammed ibn Mukarram ibn Manzur (d. 1311) och Murtada ez-Zebidi’s (l. 1791) kommentar till Kamus, Tadj el-‘arús (10 bd, utg. i Kairo 1890), hvilka arbeten ligga till grund för Lanes stora, tyvärr ofullbordade, arabisk-engelska lexikon. Kamus har utgifvits flera gånger. Se Firuzabadi. (K. V. Z.) Kamvals, text. Se Kardning. Kamysjin, kretsstad i ryska guv. Saratov, på högra stranden af Volga, där Kamysjenka infaller i floden. 16,834 inv. (1897). Handel med trävaror, tjära, fisk, talg, salt, spannmål och trädgårdsprodukter, särskildt meloner. — Staden hette förr Dmitrievsk och fick sitt nuv. namn 1780, då den blef hufvudort i en krets. (J. F. N.) Kamysjlov, kretsstad i ryska guv. Perm, vid Kamysjlovkas inflöde i Pysjma, en biflod till Tura. 8,064 inv. (1897). Kretsen ligger ö. om Uralbergen och är rik på mineralskatter. J. F. N. Kamäxing, bot., namn på gräset Cynosurus cristatus. Kan., förkortning för nordamerikanska staten Kansas (jfr Ks.). Kan (”kanna”), holländskt rymdmått för våta varor, = 1 l., på Java = 1,5 l. Jfr Kande, Kanna och Kanne. Kan (Khan, Chan), pers. 1. ”Furste”, härskartitel, som från Djingis-kans tid bars af själfständiga mongoliska och turkiska höfdingar. Numera är denna titel så allmän, att i många asiatiska länder hvarje guvernör, höfding eller storman kallas kan. — Om il-kan se d. o. — Kanat, furstendöme, furstevärdighet. — 2. Offentligt härbärge för resande i Orienten. Se Karavan-seraj. (K. V. Z.) Kana, bekant biblisk ort, omtalad som Natanaels hemvist och skådeplats för Jesu första under i Galiléen (Joh. 2; 4: 46). Hvar den legat, är ej fullt tydligt hvarken af N. T. eller Josefos’ uppgifter. Några söka den i den nuv. byn Kafr Kenna n. ö. om Nasaret, andra likställa den med det n. om nämnda stad belägna Kanat el-Djelil. E. S—e. Kanaan, i G. T. beteckning för det land, som vi nu vanligen kalla Palestina. I inskränktare bemärkelse betecknar det hela det v. om Jordan belägna området. Så t. ex. i uttrycket ”Kanaans land” 1 Mos. 11: 31; 12: 5. I vidsträcktare betydelse räknades till K. äfven Fenicien (jfr 1 Mos. 10: 15—19). Invånarna i K., kananéerna, äro enligt 1 Mos. 9: 18 ff.; 10: 6, 15 m. fl. ättlingar af Ham, en uppgift, som troligen beror på religiösa eller politiska motiv, ty allt hvad vi känna om kananéer och fenicier tyder på, att de tillhört samma folkstam som israeliterna och att de endast tidigare än dessa satt sig i besittning af K. Före Israels invandring hade kananéerna stått under Egyptens herravälde. Jfr Amarnabrefven, där äfven benämningen Kinachi (Kanaan) uppträder. Dessa märkliga bref bestyrka ock de bibliska uppgifterna (jfr Jos. 12, Dom. 1), att kananéerna vid denna tid icke utgjorde någon enhetlig stat, utan voro fördelade i smärre konungadömen. Israel lyckades endast småningom underkufva dem och sätta sig i besittning af deras land, och först på Salomos tid var utrotningen fullt genomförd (jfr 1 Kon. 9: 20 ff.). I st. f. kananéer använda Elohisten i Pentateuken och andra förf. (jfr Amos 2: 9) beteckningen amoréer på K:s folk, medan Prästkodex och Hesekiel kalla dem hetiter. På andra ställen förekomma därjämte andra beteckningar, såsom periséer, girgaséer, hivéer m. m. — Kananéernas kultur stod i hvarje fall högre än Israels vid dess inträde i K., och det var endast i kraft af sin högre religion och sin sedliga styrka, som detta folk lyckades utrota dem. Den kananeiska religionen var polyteistisk, på en gång vällustig och förenad med stor grymhet. Kvinnor hängåfvo sig åt otukt till gudomens tjänst, och människooffer, särskildt offer af barn, voro vanliga. Eröfrade städer ”tillspillogåfvos”, d. v. s. allt lefvande invigdes till döden. Gudomligheten betecknades med namn, som framställa honom som herre, härskare, t. ex. Ba‘al, Adon, Malik (konung). E. S—e. Kanaaneiska semiter. Se Arabien, sp. 1271—72.