Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kampegrässläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
transport å kanal nödiga kraften utgör vid ringa
hastighet 1/1500 af bruttolasten (vid järnvägstransport
1/300). En häst, hvilken går på strandbrädden
i skridt, kan i en kanal framsläpa en 60 gånger så
tung last som på körväg.
Kanalernas statsekonomiska uppgift är att sätta
det inre landets handel i förbindelse med den
oceaniska eller att, då de genomskära näs,
som åtskilja stora haf, förkorta världshandelns
stråkvägar. Sedan mycket aflägsna tider ha
kanaler till bevattning och som färdvägar varit
i bruk i Kina, ehuru i en tämligen outvecklad
form. Den på vattenvägar fattigaste provinsen,
Schensi, säges ega ej mindre än 350 större
kanaler. Den största af Kinas kanaler är
Junho l. Kejsarkanalen (se d. o.). I
de forna assyriska och babyloniska rikena
funnos kanalanläggningar, af hvilka många spår
träffats. I Egypten åvägabragtes långt före
vår tidräkning genom flera faraoners nit en
för smärre fartyg tillgänglig kanal mellan
Nilen och Röda hafvet. F. ö. hade den stora
mängden egyptiska kanaler till uppgift att leda
vatten till sådana trakter, som icke blefvo
delaktiga af Nilens öfversvämningar, eller att
minska faran af dessa. Hvarken greker eller
romare utmärkte sig på kanalbyggandets område;
de senare fattade dock den storartade planen
att genom en Rhône—Rhen-kanal sammanbinda
Medelhafvet med Nordsjön. Karl den store lät
794 påbörja en Donau—Main-kanal, ämnad till
förbindelseled mellan Svarta hafvet och Nordsjön,
en plan, som, ehuru på ett mindre lyckligt sätt,
i 19:e årh. förverkligats genom Ludwigskanalen
(öppnad 1845), mellan Donau och Regnitz. Från
11:e årh. e. Kr. förskrifva sig åtskilliga
bevattningskanaler i norra Italien. Sin egentliga
utveckling har kanalbyggandet fått först efter
slussarnas uppfinning (15:e årh.), men det
dröjde en rund tid, innan man insåg kanalernas
betydelse för samfärdseln. Frankrike byggde,
1604—42, Briarekanalen, mellan Loire och Loing,
och 1666—81 Canal du midi l. Languedoc-kanalen,
som besparar fartyg en omväg kring Gibraltar af
öfver 3,000 km. (Om Frankrikes kanalsystem se
Frankrike, sp. 1120.) Detta land anvisade 1877
genom ”Loi de classement” 7,900 mill. frcs
till rekonstruktion af sitt kanalnät,
med särskild hänsyn till ökadt djup hos
farlederna, och kanalfrågan står där ånyo
på dagordningen. Englands första kanal var
Bridgewater-kanalen mellan Worsley Mill
och Liverpool (linjen Worsley—Manchester
byggd 1760—61, linjen Manchester—Liverpool
1762—72). De engelska kanalerna äro i regel små
och ha ej uthärdat konkurrensen med den intensiva
järnvägstrafiken. 1893 fullbordades dock i
England den stortartade Manchester-kanalen (se
d. o.). Holland, med sina låglända betesmarker
och om hvarandra till formen af ett nät
slingrande floder, är af naturen hänvisadt
till kanalbyggande. I detta land märkas
Nord-holländska kanalen (fullbordad 1825),
från Amsterdam till Helder, och Nederländska
nordsjökanalen (byggd 1865—77). Nord-Amerikas
kanaler förena Mississippi och andra floder
med de stora sjöarna och dessa med oceanen;
den största bland dem är Eriekanalen (se d. o.),
mellan Eriesjön och Hudsonfloden. Staten Ohios
kanalväsen är i synnerhet blomstrande. Canada
har flera ypperliga kanaler. Tyskland har under
de senare årtiondena utvecklat sitt kanalsystem till ett af de
bästa i världen. Af nya kanaler märkas
Nord—Östersjökanalen, Elbe—Trave-kanalen,
Oder—Spree- och Dortmund—Ems-kanalerna. 1868
stiftades i Berlin Verein zur hebung der fluss-
und kanalschiffahrt, hvilken i sin mån bidragit
till intresset för kanalerna. I Spanien
märkes Kejsarkanalen (se Ebro). Rysslands kanaler
ha till uppgift att fullständiga det genom
de stora floderna förmedlade sambandet mellan
Östersjön och Svarta samt Kaspiska hafven. Den
största kanalen i Finland (se d. o.,
sp. 293) är Saima kanal (öppnad 1856) mellan
Finska viken och Saima. Danmark eger kanaler
både på Själland, Fyn och Jylland, men inga af
betydenhet. I Sverige uppkommo redan tidigt
förslag till konstgjorda vattenvägar. Så försökte
Engelbrekt 1435 att vid Södertälje gräfva en
graf, nog djup för att skeppen där skulle kunna
passera från Mälaren till Östersjön. Biskop Brask
(d. 1538) fattade den stora planen att genom
en kanal förena Vättern med Vänern, hvarigenom
en direkt förbindelse skulle skapas mellan
öfre Sverige och Västerhafvet. Han umgicks
äfven med tanken på en kanal för samfärdseln
mellan norra Roslagen och Stockholm (en plan,
som i 19:e årh. förverkligats genom Väddö
kanal). Gustaf Vasa, som äfven hyste stora
planer på kanalanläggningar, rådplägade med
Brask om gräfvande af en kanal mellan Roxen
och Söderköping samt gaf 1544 befallning om
åtgärders vidtagande därför. Karl IX är den
förste svenske regent, som låtit utföra verkliga
kanalbyggnader. Han verkställde till stor del
Eskilstunaåns kanalisering (jfr Hjälmare kanal)
och vidtog förberedelser till Trollhätte och
Saima kanaler. Hans antydningsvis framkastade,
storartade plan för Sveriges vattenvägar
utvecklades sedan af Gustaf II Adolf och Axel
Oxenstierna. Under deras tid byggdes Hjälmare
kanal (1629—39), den första i Sverige. (Den
äldsta svenska kanalkartan är den i Riksarkivet
befintliga öfver Hjälmare kanal af 1626.) I
början af 1700-talet meddelade sig Polhems och
Swedenborgs ifver för kanalbyggande åt Karl
XII, men föga kunde då utföras (se Styffe,
”Om Sveriges kanalbyggnader intill medlet af
adertonde seklet” 1846). Först i slutet af
1700-talet och början af 1800-talet grep man
sig kraftigt an med att förverkliga flera bland
de gamla projekten (jfr Göta kanal). Den
äldsta fullbordade kanalen i Sverige näst Hjälmare
är Strömsholms kanal (1787—95), därnäst Södertälje
kanal (fullb. 1819). Bland framstående svenska
kanalbyggare märkas Kr. Polhem (d. 1751),
D. af Thunberg (d. 1788), B. v. Platen (d. 1829),
E. Nordevall (d. 1835) och N. Ericson (d. 1870).
Sveriges kanaler och kanaliserade farleder ha en
sammanlagd längd af 1,573 km., hvaraf omkr.
243 km. äro gräfda eller sprängda. De viktigaste
äro, i sitt nuvarande skick, byggda följande år:
Göta kanal (Sveriges längsta kanal) 1810—32,
Trollhätte 1837—44 (f. n. under ombyggnad),
Hjälmare 1819—30, Strömsholms
1842—60, Dalslands 1864—68, Säffle
1866—70, Kinda 1865—71 (se dessa artiklar).
Om kanalnäten i de olika staterna se artiklarna om
dem. — Berömdast af alla kanaler är den 1860—69
byggda Sueskanalen, i hvilken gifvits form åt
den årtusenden gamla tanken att genom Suesnäsets
genomskärning förena Medelhafvet med Röda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
