Danmarks konung”, ett betecknande drag af en främlings uppfattning af unionsförhållandet på Eriks af Pommern tid. K:s nordiska reseanteckningar ha utgifvits 1902 af V. Lundström med svensk öfv. och kommentar (i ”Smärre byzantinska skrifter”, I). — Vanligen anser man K. identisk med den Johannes Kananos, som under 1400-talets förra del författat en beskrifning på Konstantinopels lyckliga försvar mot turkarna 1422. V. Lm. Kananur. Se Cannanore. Kanapé (fr. canapé, af mlat. canapeum, en förvrängning af grek. konopeion, af konops, mygga, säng med omhängen för att hålla mygg borta), vilsoffa (se Bädd, sp. 835—836 med fig.). — Äfven ett slags bakverk af smördeg kallas kanapéer. Kanara [kā'nārā], Canara, kustlandskap i södra Indien, vid Malabarkusten mellan 13° 52′ och 15° 31′ n. br. Det är administrativt deladt i North-Kanara (10,127 kvkm.; 454,490 inv., 1901), i prov. Bombay, och South-Kanara (10,106 kvkm.; 1,134,713 inv., 1901), i prov. Madras. Hufvudstad i det förra är Karwar (se d. o.), i det senare Mangalore (se d. o.). Kusten är flack med laguner, i hvilka flera floder utmynna. Bakom den höjer sig landet raskt till Ghatsbergen. Hufvudprodukter äro ris, bomull, trä, kokosnötter, kryddor och kaffe. Invånarna äro till största delen hinduer. J. F. N. Kanaresiska språket. Se Kanari. Kanari l. Kanaresiska språket (sanskr. karṇāṭi) tillhör de dravidiska språken (se Dravida) och talas af 10,37 mill. människor på Malabarkusten i Syd-Indien. Språkrester finnas från 600-talet, bl. a. åtskilliga inskrifter offentliggjorda i ”South-Indian inscriptions”, ”Indian antiquary”. Alfabet och litteratur äro af sanskritiskt ursprung. Kanaresiska texter med öfv. af Mögling i ”Zeitschrift der deutschen morgenländischen gesellschaft”, bd 14, 18, 24, 25. En gammal inhemsk grammatik Bhattā Kalanka Deva’s Karṇāṭaka Çabdanuçāsanam utgafs af Rice 1890. Nyare grammatika har utgifvits af Hodson (2 uppl., Bangalore 1864), ordböcker af Reeve (Madras 182432; ny uppl. 1858) och Kittel (Mangalore 1894). K. F. J. Kanariefrö. Se Kanariegräs. <img l>

Kanariefågeln, Serinus canaria, zool, hör till fam. finkartade fåglar inom tättingarnas ordning och fåglarnas klass. I vildt tillstånd förekommer den på dem bland Kanarieöarna, som äro skogbevuxna, på Madeira och på Gröna uddens öar. Den vistas, där tätt stående träd omväxla med småskog och snår, företrädesvis utefter de med yppig grönska kantade bäckarna samt i trädgårdar; i bergstrakten lefver den så högt upp som till 1,500—2,000 m. ö. h. — Vilda kanariefågeln, som i sitt hemland benämnes canario, blir 13 cm. lång, är på ryggen gulgrön, med svartaktiga streck och mycket breda, ljust askgrå fjäderkanter; öfvergumpen är gulgrön, strupen och frambröstet grönaktigt guldgula, halsens sidor askgrå, bröstet bakåt gulaktigare, buken och undergumpen hvitaktiga. Honan är ofvan brungrå, på bröstet och strupen grönaktigt guldgul. Fågelns föda utgöres af växtämnen, t. ex. frön, späda grönsaker och saftiga frukter, särskildt fikon. Honan lägger 4 (stundom blott 3) kullar hvarje år, med vanligen 5, stundom endast 3—4 ägg i hvarje kull. Arten är sällskaplig och lefver en stor del af året i mindre eller större flockar. Vilda kanariefågeln fångas lätt, i synnerhet som ung, tämjes utan svårighet och parar sig med tama honor. — Sedan trehundra år tillbaka har kanariefågeln hållits tam och därunder förändrats till både storlek och utseende. Tama kanariefågeln är större än sin vilda stamart och oftast enfärgadt gul eller hvitgul; mindre ofta liknar den till färgen den vilda arten. Sången har föga förändrats i tama tillståndet, men de vilda fåglarnas är skönare och klangfullare. Tama kanariehonan parar sig tämligen lätt med hannar af åtskilliga finkarter, t. ex. grönsiskan, gråsiskan, steglitsan, vanliga och vinterhämplingen, grönfinken m. fl. Bastarderna sjunga icke så väl och fortplanta sig icke så lätt sinsemellan, men däremot med mindre svårighet med kanariehonor. Angående tama kanariefågelns lefnadssätt, uppfödande och skötsel se bl. a. A. E. Brehm, ”Gefangene vögel” (1872) och ”Kanariefågeln” (n:o 48 af ”Allmännyttigt handbibliotek”, 3:e uppl. 1903). — Om svenska kanariefågeln, en mindre bruklig benämning på grönfinken, se Hämplingsläktet. C. R. S. (G. G.) Kanariegräs, Phalaris canariensis L., bot., en i Syd-Europa inhemsk, i stor skala i Tyskland odlad graminé med omkr. 60—70 cm. högt strå, tämligen korta och breda blad, äggformig, hufvudliknande vippa om 3 cm. längd och håriga blomfjäll. Dess små plattade, elliptiska, hvitgula frukter, kanariefrö, äro den bästa föda för kanariefåglar och flera andra burfåglar. Kanariegräset träffas ofta nog på sophögar uppvuxet af sådant bortkastadt frö. O. T. S. (G. L—m.) Kanarieharts, bot., ett till facklor användt harts, som fås af Canarium commune (se Canarium). Kanariesekt. Se Kanarievin. Kanarievin, vin från Kanarieöarna, där det bästa produceras på Tenerife. Kanarievinerna äro besläktade med Madeiravinerna, ehuru af lägre rang, samt förekomma dels, och hufvudsakligen, som söta dessertviner af malvoisirtyp (Tenerife), hvilka på 1600- och 1700-talen under namn af kanariesekt, voro högt skattade, dels som torra, föga hållbara hvita viner (Vidogna). Den hos Shakspere som Falstaffs älsklingsdryck omtalade ”kanariesekten” var en då bruklig brygd af hvitt vin, kryddadt med socker, kanel, muskot, stekta äpplen och ägg. G. H—r. Kanarieöarna (sp. Islas Canarias), ögrupp i Atlantiska hafvet, utanför nordvästra kusten af Afrika, är belägen mellan 27° 30′ och 29° 30′ n. br. samt 13° 17′ och 18° 10′ v. lgd och består af 5 smärre, obebodda öar (Graciosa, Allegranza, Santa Clara, Lobos, Rocca) samt 7 större, nämligen: Hierro (Ferro), Palma, Gomera, Tenerife, Gran Canaria, Fuerteventura och Lanzarote. Öarnas afstånd från Afrikas kust är 90 till 300 km., deras sammanlagda areal 7,273 kvkm. Alla öarna äro af vulkaniskt ursprung och hvila på en grund af basalt eller