trakyt, utmärkt af många grottbildningar. Kusterna
äro branta och svårtillgängliga. På öarna finnes
blott en dräglig hamn, Palmas på Gran Canaria.
De v. om 15° belägna öarna nå upp öfver
snögränsen och äro rikt klädda med skog, hvaremot
de närmast fastlandet liggande Fuerteventura och
Lanzarote äro skoglösa och delvis ha stäppnatur.
En mängd askkäglor, kratrar och vidsträckta
lavafält vittnar om forntida väldiga naturrevolutioner.
Numera är den vulkaniska verksamheten jämförelsevis
ringa. Pico de Teyde (se fig.), på Tenerife, ögruppens
högsta punkt (3,710 m.), har en ångande solfatar.
Palma, med den ryktbara Barranco (se d. o.), hade
den sista eruptionen 1678, Tenerife 1798, Lanzarote
härjades förskräckligt 1730—37, och dess vulkan
Montana del Fuego är den, som senast haft ett
utbrott (1824). Landskapets skönhet förnöjes genom
en mängd bäckar med stupande lopp, hvilka
medelst kanaler tillgodogöras för markens bevattning.
”De lyckliga öarna” skulle vara ett verkligt paradis
och rika, om det regnade tillräckligt, men flera af
dem äro regnlösa nästan som en öken. Lanzarote
och Fuerteventura hade intet ordentligt regn på 8
år (1871—79), den förra ön och Hierro ha ej några
källor, utan äro uteslutande hänvisade till
regnvatten, hvarför man nödgas dricka flera år gammalt
vatten. Något bättre lottade äro Gran Canaria och
Tenerife, hvilka ha en årlig nederbörd af 300—500
mm. Klimatet är sundt och behagligt samt särskildt
kändt för sina välgörande verkningar på bröstsjuka.
Den lägsta vintertemperaturen stiger på Tenerife
(Santa Cruz) till 10°, årsmedeltemperaturen är där
21,6°, årets svalaste månad (jan.) har 17,6 och dess
varmaste (juli) 25,4°. Före vinterregnets
inträffande blåser ofta en kvalmig sydöstvind
(
levante) från Sahara, medförande täta dimmor
och ibland äfven gräshoppor; eljest är luften
klar och genomskinlig. Jordmånen består mest af
förvittrade vulkaniska bergarter och är mycket
bördig. Af öarnas flora, som omfattar en rik
skala från det afrikanska låglandets växtvärld
upp till alpina former, må nämnas trädartade,
bladlösa euforbiacéer, palmer af många slag,
drakblods- och fikonträd, cypress, lager och,
i den högre bergsregionen, barrträd. Omkr. 1/5
af arealen är odlad och lämnar rika skördar
af hvete, korn, råg och i synnerhet majs samt
potatis. Vinodlingen, som lämnar i handeln
en välkänd vara, kanariesekt, led svårt
afbräck genom drufsjukan 1852, men har sedan
1870 ånyo höjt sig. Äfven odlingen af tobak,
mullbär, kastanj och barillo (för beredning af
soda) vinner allt större utbredning, hvaremot
sockerplantagerna så godt som försvunnit,
liksom fallet är med den förr viktiga
koschenillodlingen. Biskötseln
och silkesodlingen äro allmänt utbredda. Bland
däggdjuren må nämnas getter af förträffligt slag
och en mycket storväxt hundras, hvaraf Plinius
härledt öarnas namn (af lat.
canis, hund). Ur den
artrika fågelvärlden är kanariefågeln allmänt
bekant. Ett ganska gifvande fiske idkas vid
kusten. Så godt som ingen industri finnes.
”Piken” på Tenerife.
De äldsta historiskt kända inbyggarna på
ögruppen voro
guancherna (”människor”),
hvilkas mumier ännu träffas i grottorna till
stort antal. Lämningarna af öbefolkningens
numera utdöda språk och särskildt åtskilliga
familjenamn, som bäras med stolthet, flera
nationella plägseder m. m. antyda invånarnas nära
släktskap med berberna. (Von Löher har emellertid
sökt bevisa guanchernas germanska härstamning
från de gamle vandalerna, en åsikt, som likväl
anses ogrundad.) De egentlige guancherna, en
ståtlig, dolikocefal, tämligen ljusfärgad ras,
funnos renast på Tenerife, en annan, mindre och
mörkare samt mindre dolikocefal ras lefde på
Gran Canaria, Palma och Hierro, en tredje, mera
brakycefal på Gomera. De hade, vid européernas
ankomst, alldeles glömt konsten att bygga fartyg
och kunde icke ens komma från den ena ön till
den andra. De bodde mest i hålor och kände inga
metaller, men gjorde många husgeråd af basalt
och obsidian. De voro ett herdefolk, men odlade
äfven fältfrukter. Till karaktär och begåfning
stodo de högt och voro delade i små stammar
under höfdingar, hvilka ofta lågo i krig med
hvarandra. Redan därigenom aftog folkantalet,
och än raskare gick detta under det hundraåriga
eröfringskrig, som följde, sedan spanjorer och
fransmän slagit sig ned på öarna. Nu kunna de
anses alldeles utrotade, om än deras blod i
någon mån flyter i den nuvarande befolkningens
ådror. Dennas antal uppgick 1908 till 403,908
pers. (55 inv. på 1 kvkm.). De berömmas för
redbarhet, måttlighet, laglydnad och gästfrihet,
men äro synnerligen tröga. Största delen lefver
i knappa villkor, enär nästan all jord eges af
spanska magnater. Språket är spanska. Ögruppen
bildar officiellt en provins af Spanien, och dess
hufvudstad är
Santa Cruz på Tenerife. Viktigaste
hamnstaden är Las Palmas på Gran Canaria. Öarna
äro en viktig station på de västafrikanska
och sydamerikanska ångbåtslinjerna och ha
regelbunden ångbåtsförbindelse med Cádiz,
Liverpool och Gibraltar samt Puerto Rico. En
spansk telegrafkabel förenar Cádiz med Tenerife
och en fransk denna ö med Saint-Louis i Senegal.
Ögruppen, som för sitt härliga klimat af de
gamle kallades ”de lyckliga öarna” (lat.
Insulæ
fortunatæ), var antagligen känd redan af
fenicierna och med säkerhet af kartagerna,
hvilka på föranstaltande af Juba dit företogo en
expedition. I början af 1300-talet påträffades
den af genuesiska sjöfarande. 1344 lät Luis de
la Cerda, en ättling af Alfons X af Kastilien,
af påfven kröna sig till konung öfver ö-riket,
hvilket han dock aldrig tog i besittning. Det
gjorde icke heller Robert de Bracamonte,
som erhöll det till skänks af Henrik III af
Kastilien och därefter öfverlät det åt Jean
de Béthencourt. Denne intog med vapenmakt
fyra af de större öarna och bibehöll dem
äfven som län af kastilianska kronan. Den
spanska ockupationen daterar sig från 1478,
då Ferdinand den katolske för 15,000 dukater
köpte Béthencourts förläningar, hvarefter de
