del af Satakunnanselkä, längs hvars höga och smala kam allmänna landsvägen mellan städerna Tavastehus och Tammerfors är ledd, erbjuder sig åt ömse sidor en vidsträckt, hänförande utsikt öfver Längelmävesis och Roines vida vatten, hvilka äro förbundna genom en kanal, Kaivanto, som genomskär åsen på dess smalaste ställe. O. I. (A. G. F.) Kangaslampi, imperiellt pastorat af 3:e kl., Nyslotts domprosteri och stift, Finland, hör till Rantasalmi härad och domsaga i S:t Michels län. Landarealen 266 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 2,643 inv. (1908). A. G. F. Kangasniemi, imperiellt pastorat af 1:a kl., S:t Michels kontrakt, Nyslotts stift, Finland, S:t Michels län, härad och domsaga. Landareal 1,001 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 11,286 pers. (1908). A. G. F. Kangean (Kangiang), ögrupp i nederländska Indien, ö. om Madoera, n. om Bali. 691 kvkm. 12,000 inv. Gruppen består af hufvudön K., öarna Paliat och Pandjang samt en stor mängd små holmar. J. F. N. Kanghri, stad. Se Kiangri. Kangiang. Se Kangean. Kangra [kā'ngrə], distrikt i divisionen Jalandhar i brittisk-indiska prov. Punjab, n. om Sutlejs utflöde ur Himalaya. 25,098 kvkm. 768,124 inv. (1901), till största delen hinduer. Landet är rikt på ypperlig järnmalm samt har äfven guld, silfver, koppar, bly och brunkol, salt och svafvelkällor. Det har stora teplantager längs foten af Chumba-kedjan från Dharmsala och Kangra österut till gränsen. Hufvudstad är Dharmsala (se d. o.). Den forna hufvudstaden K. eller Nagarkot har omkr. 5,000 inv. J. F. N. Kanholmen, holme i Stockholms skärgård, i nordvästra delen af Kanholmsfjärden, hvilken utbreder sig mellan Vindö i v., Harö i ö. och Runmarö i s. och på hvilken ofta hållits kappseglingar. A. G.* Kanik, Kanonicus (af grek. kanon, regel), medlem af ett dom- eller kollegiatkapitel, domherre. Se Domkapitel. Kanikehemman, kam., aflöningsjord, urspr. anslagen åt kaniker, men sedermera anvisad annat kyrkligt behof. Kbg. Kanin, halfö i norra Ryssland, mellan Hvita hafvet och Tjeskajaviken. 10,500 kvkm. Dess nordligaste udde är Kanin nos. Det är ett lågt tundraområde, med en mångfald sjöar och bäckar. Vegetationen är torftig, träd finnas ej. De ende invånarna äro kringflyttande samojeder, men under sommaren besökas kusterna af ryssar, som där jaga sälar. J. F. N. Kaninen, Lepus cuniculus, Oryctolagus cuniculus, zool., den i Europa förekommande representanten för de kaninartade hardjuren (se Hardjur). Kaninen skiljer sig till det yttre från haren därigenom, att öronen äro kortare än hufvudet och sakna svart i spetsen, samt därigenom, att bakbenen äro korta i jämförelse med hararnas. Kroppsfärgen är hos den vilda kaninen ofvan grå med dragning i gråbrunt eller rostfärgadt, nacken är roströd, strupen, bröstet och buken hvita. Bland de tama raserna finnas flera olika färgvarieteter, hvarom vidare nedan. I lefnadssättet skilja sig kaninerna från hararna genom sin vana att gräfva gångar i jorden. I dessa gångar anlägga de sina bon. Kaninen är synnerligen fruktsam. Honan föder efter 30 dygns dräktighet 4—8, någon gång ända till 12 ungar. Dessa äro i motsats till harens vid födelsen nakna och blinda samt föga utvecklade. De vårdas med stor ömhet af modern, under det fadern ofta visar sig fientlig mot dem. Som modern parar sig redan en vecka efter ungarnas födelse, kommer hon att yngla hvar femte vecka från tidigt på våren till sena hösten. Vildkaninen uppnår en längd af 40—45 cm. och en vikt af 2—2,5 kg. Kaninens ursprungliga hemland tyckes vara sydvästra Europa och norra Afrika, men den blef redan tidigt domesticerad och har som husdjur spridts öfver nästan hela jorden. Den har härvid mångenstädes förvildats; äfven ha vilda kaniner på flera ställen af afsiktligt utplanterats som villebråd. På ön Porto-Santo vid Madeira ha kaninerna genom isoleringen utbildats till en särskild art, som ej fortplantar sig med stamformen. (Se Descendensteori, sp. 201.) — Förvildade eller inplanterade vilda kaniner blifva ofta en fullständig landsplåga genom sin oerhörda förökning. Redan antikens författare klaga häröfver. Sålunda omtala Strabon och Plinius kaninernas ödeläggelser på Baleariska öarna, och Varro berättar, att under romarnas tid en stad i Spanien blef förstörd därigenom, att kaninerna underminerade husen. I vår tid ha kaninernas förödelser i Australien och på Nya Zeeland låtit tala om sig. I södra och mellersta Europa jagas vildkaninen med frett, ett slags vesseldjur, som användes att drifva ut kaninerna ur deras gångar, hvarefter de skjutas af de vid ingångshålen utposterade skyttarna. I vårt land finnas vilda eller förvildade kaniner på flera ställen. Bäst torde de gått till på Hallands Väderö, där de så starkt förökat sig, att en decimering af stammen med tjänliga medel nu planeras. — Den tama kaninen öfverträffar i storlek betydligt den vilda stamformen. Den förekommer i en mängd olika raser och varieteter. Bland de viktigaste kunna nämnas Angora- l. silkeskanin, långhårig, till färgen vanligen hvit, men äfven svart, gul eller grå (se Angorakanin). Silfverkanin hör till de mindre raserna, i det den i storlek föga öfverträffar den vilda; hufvudet är rundadt, och öronen sitta vid basen tätt tillsammans. Färgen är grå, ofta med silfverartadt skimmer; äfven gula, bruna och blåaktiga färger förekomma. Skinnet användes till pälsverk. Rysk kanin står nära föregående, men är helt hvit, med nos, öron, fötternas undersida och svansen svarta. Den användes af buntmakare för hermelinimitation. Engelsk skäckig kanin har långsträckt hufvud och korta upprättstående öron; den är fläckig i svart och hvitt. Vädurskanin (fr. lapin bélier), af växlande färg, med långa hängande öron, uppnår en vikt af 5—6 kg. och är berömd för sitt goda kött. Den hålles hufvudsakligen i Frankrike och England. Se vidare Kaninskötseln. — Med tyska haren lämnar kaninen bastarder, kända under namn af leporider. De blifva större än kaniner, likna rätt mycket harar och äro berömda för sitt smakliga kött samt visa nästan större fruktsamhet än kaninen. G. G. Kaninskötseln för produktion af kött och skinn som hufvudändamål är af sent dato i Sverige, men intresset för densamma är dock särdeles lifligt och