Fig. 1. Kaninburar.

Fig. 2. Kaninbur för honor och ungdjur.

Fig. 3. Stora franska silfverkaninen, hanne.

Fig. 4. Stora franska silfverkaninen, hona.

Fig. 5. Blå beveren.

lofvar godt för denna binäring, hvilken flerstädes i utlandet spelar en stor roll. Vårt vintertiden hårda klimat synes icke lägga något som helst hinder i vägen för en rationell kaninskötsel. Tvärtom anses de skinn, som produceras i Sverige, vara de bästa i världen. Kaninerna äro emellertid känsliga för drag och dålig lukt. De hållas vanligast i burar (fig. 1 o. 2). Dessa måste göras täta samt rymliga, så att djuren få godt tillfälle att röra på sig. Sommartiden sättas burarna, som aldrig böra stå direkt på marken, i förbindelse med löpgårdar. Vintertiden inflyttas de helst i något lugnt beläget uthus med fönster åt södersidan. Till fönster i burarna användes metalltrådnät. Burarna hållas väl rena. Som strömedel användes torfströ. Vintertiden lägges däröfver hö eller halm. Kaninerna äro icke nogräknade med födan. De förtära sålunda köksaffall af olika slag, ogräs och affall från trädgård och fält, rotfrukter, krossad eller malen hafre, åker- och ängshö. Mjölk förtära de med begärlighet. Utfodringen sker på bestämda tider 3 à 4 ggr dagligen. Till afvel användas endast typiska, väl utvecklade djur. Honorna böra ej betäckas, förrän de nått en ålder af 8 månader. Hannarna användas ej för afvelsändamål förrän i 10:e à 12:e månaden. Honorna böra ej tilllåtas föda mer än 6 ggr årligen. De i Sverige mest använda raserna äro: lilla silfver- och stora franska silfverkaninen (fig. 3 o. 4), blå beveren (bleu de Beveren, fig. 5; Beveren är ett ortnamn i Belgien), nya danska rasen (stora hvita landtkaninen), belgisk jättekanin, fransk vädur- och belgisk harkanin. Vår egen landtkanin förtjänar att tillvaratagas. — Man ställer i utsikt, att kaninafveln skall jämte fjäderfäskötsel kunna i vårt land bli det mindre jordbrukets förnämsta biförvärf, särskildt för småbrukare och egnahembesittande arbetare, samt att kaninköttet skall få en mycket stor betydelse som folknäringsmedel och dessutom bör liksom i Frankrike, Belgien och England kunna bli en gärna sedd rätt på de förmögnares bord (i smak och värde anses godt kaninkött stå mellan kyckling och gödkalfstek). Värdet af t. ex. Frankrikes årliga kaninproduktion uppgår numera till 600 mill. frcs. Man har velat beräkna, att i Norden årsvinsten pr afvelshona kan anslås till minst 33 kr., oberäknadt värdet af skinnet, som finner obegränsad användning i hattfabrikationen och pälsvaruindustrien. För väckande af intresse för kaninskötseln och spridande af kännedom om densamma arbetar sedan 1909 Svenska kaninafvelsföreningen (med säte i Stockholm),