våta varor, i Bajern = 1,069 l., i Sachsen = 0,9356 l. o. s. v., i Oldenburg dessutom ett spannmålsmått = 1,425 l.; i Tyska riket äfven 1868—84 en bibenämning på liter; i Sachsen från 1851 tillika 1 smörvikt = 1 kg. Jfr Kan, Kande och Kanna. Kanne, H. J. Se Henricus Johannis Norvegus. Kannegiesser [-gīser], Karl Friedrich Ludwig, tysk skriftställare, f. 1781, d. 1861 i Berlin, gjorde sig ett namn som öfversättare från såväl klassiska som moderna språk (äfven svenska) och särskildt för sin tolkning af Dantes ”Commedia divina” (1809—21), till hvilken han jämväl skref en kommentar. Kannelerad (ty. kannelirt, fr. cannelé, af canne, rör), bygnk., försedd med tättsittande, rännliknande fåror eller fördjupningar af vertikal hufvudriktning (kannelurer), räfflad. Svagt räfflade kolonner förekomma, ehuru såsom undantag, redan å graffasader vid Beni-Hassan i mellersta Egypten från 3:e årtusendet f. Kr. (s. k. protodoriska kolonner). Äfven den gamla persiska arkitekturen har att uppvisa räfflade kolonner (ruinerna vid Persepolis). Sin regelbundnaste och mest typiska utbildning har kanneleringen erhållit inom den grekiska byggnadskonsten. Den användes där, om ock med någon olikhet i behandlingen, både för den doriska, den joniska och den korintiska ordningens kolonnskaft (jfr Byggnadskonsten, pl. V, och Kolonnordning). Kanneleringens estetiska uppgift, åtminstone hvad de doriska kolonnerna angår, torde ha varit att genom de starkt framträdande vertikala skugg- och glansdager-linjerna draga uppmärksamheten från den horisontala fogindelningen, d. v. s. gifva kolonnen utseende af monolit. Då kolonnen utfördes af bästa material, såsom pentelisk marmor (Parthenon), nedlades mycken omsorg och yrkesskicklighet på att, genom sammanslipning af ”kolonntrummorna”, som de olika blocken kallas, göra de horisontala fogarna så osynliga som möjligt. Hos romarna förekommer kannelering ej blott å kolonner och halfkolonner, utan jämväl å pilastrar och fyrsidiga pelare. Stundom är endast öfre delen af en kolonn räfflad, den nedre däremot slät, eller äro räfflorna nedtill fyllda med inlagda rundstafvar. Jämväl räffling i spiral förekommer under den senare kejsartiden, dock endast å smärre föremål, sarkofagkolonetter o. d. Med den romerska användningen af kanneleringen öfverensstämmer i det stora hela renässansens. Under den romanska medeltiden förekommer kannelering af mångahanda slag: jämte de här nämnda arterna äfven i långsträckta våglinjer samt i sicksack. Upk. (I. G. C.) Kannelkol, miner. Se Cannel-coal. Kannelur (fr. cannelure). Se Kannelerad. Kannenbäckerland (”Krukmakarlandet”) är en folklig benämning på en trakt på västra sluttningen af Westerwald i preussiska reg.-omr. Wiesbaden. Dess vidsträckta, 7—10 m. mäktiga lerlager ha gifvit upphof till en storartad tillverkning af lergods, mineralvattenkrus, eldfast tegel, vattenledningsrör m. m., hvarjämte lera i stor mängd sändes till utlandets porslinsfabriker. (J. F. N.) Kannibal (sp. canibal, förvrängning af karib, se Kariber), människoätare; grym, vildsint människa. Kannibalism (se Kannibal) l. Antropofagi, människoätande, har, efter allt att döma, varit universellt bruk och förekommer än i dag här och hvar. Dock bör man nog upptaga en och annan resenärs hårresande skildringar af och funderingar öfver anledningarna till detsamma med en viss försiktighet. Den väsentliga grunden till kannibalismen bör sökas däri, att i verkligt primitiv uppfattning icke finnes den åtskillnad, som vi göra, emellan människor, djur och växter, ja ej ens emellan lefvande och döda naturföremål (jfr Animism, sp. 1038). För en sådan uppfattning bli människojakt och människoätande i själfva verket ej egendomligare än annan mera lifsfarlig jakt. Då i våra sagor talas om människoätare, är det analogt med det välkända uttrycket ”det var en gång då alla djuren kunde tala”. Detta är den allmänna grunden, som ligger bakom, äfven om kannibalism historiskt måste härledas ur religion eller magi, hunger eller smak för läckerheter. Ty i sitt faktiska framträdande är kannibalism ej så likformig, att den kan föras tillbaka till endast en af dessa orsaker. Man får därför ej förneka, att behofvet af köttföda kunnat förorsaka densamma, och detta ej endast i fall, då t. ex. skeppsbrutna för att rädda sina lif måst tillgripa denna åtgärd. Människoätandet tog t. ex. sådan fart under hungersnöden i Egypten i 13:e årh., att man, sedan denna upphört, måste med stränga straff söka råda bot därför. Likaså lär människoätandet egentligen ha börjat på Nya Zeeland, sedan moafågeln blifvit utrotad där. I Australien och på Söderhafsöarna anser man också, att behofvet af köttföda är grunden till denna företeelse. På Fidjiöarna betraktas människokött som en sådan läckerhet, att man t. o. m. odlar bestämda örter, som uteslutande ätas till människokött för att göra det ännu delikatare. I Afrika och Syd-Amerika, där ännu människoätare påträffas, torde väl denna sida kunna påvisas, men hufvudsakliga anledningen torde där vara att söka i en magisk uppfattning. Man tror sig nämligen kunna komma åt en människas styrka och kraft genom att förtära henne eller vissa delar af henne. Detta är en uppfattning, som också förekommer litet hvarstädes, särskildt då det gäller främlingar, s. k. exokannibalism (af grek. exo, utanför). Endokannibalism (af grek. endon, invärtes), d. v. s. uppätandet af egna stamfränder, förekommer som straff för vissa förbrytelser hos det ganska högt stående batafolket på Sumatra. I sammanhang härmed torde kannibalismen också ha sin rot i vanligt hämndbegär, hat o. d. (se Dödskult). Det klassiska exemplet på människoätande som religiös kult erbjuder det gamla Mexico. Man skulle knappast kunna sätta tro till skildringarna härifrån, om man ej hade den ofvan angifna allmänna förklaringsgrunden som första orsak. Äfven i det förhistoriska Europa har arkeologien med nästan fullständig visshet påvisat kannibalism genom fynd såväl i Sverige som i Danmark, England, Belgien, Frankrike, Italien etc. E. Rld. Kannikeberget. Se Bergenhus. Kannstatt (Cannstatt l. Canstadt), förr stad i württembergska Neckarkretsen, i en fruktbar och vacker trakt på båda sidorna om Neckar, 215 m. ö. h., sedan 1904 förenad med Stuttgart. 26,497 inv. (1900). K. hade i nyare tid uppblomstrat till en liflig handels- och fabriksstad samt kur- och badort. Där finnas många mineralkällor, som innehålla