koksalt i ringa mängd samt gips, kolsyrad järnoxidul och särdeles stor mängd fri kolsyra. Såväl på grund af dessa källor som för mildt klimat, välordnade bad och vackra omgifningar besökes staden mycket af främlingar. Den är ock Stuttgartbornas förnämsta förlustelseort. Af K:s mångsidiga industri må framhållas en stor järnvägsvagnfabrik, en motorvagn- och motorbåtfabrik, järngjuterier, tillverkning af bleckvaror, elektriska apparater, ylle- och bandfabriker, cigarrfabriker m. m. K:s största prydnad är det i morisk stil 1842—51 af konung Vilhelm uppförda slottet Wilhelma. S. om detta ligger lustslottet Rosenstein (byggdt 1823—29), och på det närbelägna Rothenberg låg fordom det württembergska husets stamborg, Wirtenberg, hvars plats nu intages af ett grekiskt kapell. K. nämnes 708 och 746 under namnet Condistat samt blef 1330 riksstad. J. F. N. Kannstattrasen. Se Människoraser. Kannstöpare, den, som utan insikter och sakkännedom gärna vill yttra sin mening om politiska frågor, inbillande sig ega en genomträngande blick i statssaker. Ordet, som äfven fått insteg i tyska språket (kannegiesser), är hämtadt ifrån Holbergs lustspel ”Den politiske kandestöber” (1722), där hjälten är en ofarlig politiserande småborgare, till yrket tenngjutare (kandestöber). — Kannstöpa, yttra sig utan sakkännedom, med anspråk på insikt om dagens politiska tilldragelser. — Kannstöperi, kälkborgerligt politiskt snack. Kannus, konsistoriellt pastorat af 2:a kl., Gamlakarleby kontrakt, Åbo ärkestift, Finland, Vasa län, Pedersöre härad och Gamlakarleby domsaga. Areal 405 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 4,482 pers. (1908). A. G. F. Kannväxter, bot. Se Borneo, sp. 1206, och Nepenthes. Kano. 1. Förr provins i negerriket Sokoto och ett af Hausaländerna, nu hörande till brittiska kolonien Northern Nigeria, en af de fruktbaraste och bäst befolkade trakterna af Sudan. 27,530 kvkm. Omkr. 300,000 inv., fulbe, det härskande folket, araber, kanuri, mandinka o. a. Jordbruk är hufvudnäringen, och landet producerar mycket bomull, spannmål, tobak, indigo, meloner, tamarisker m. m. — 2. Hufvudstad i denna provins, den största staden i västra Sudan, vid foten af en 40 m. hög brant klippa på stranden af floden Schaschun. Omkr. 35,000 inv. Den är omgifven af en 10—15 m. hög lermur, som är 18 km. i omkrets och vid basen har en tjocklek af 12 m. I K. mötas karavanvägarna från Tripolis, Marokko, Sahara, Tsadsjön och Wadai, och dess marknad är rikt försedd med allehanda varor samt besökes af arabiska köpmän från Tripolis och Egypten. Staden har ock en ej obetydlig industri: tillverkning af bomullstyger, sandaler (se pl. Afrikanska kulturföremål 14), tofflor, läderfickor (dschebair), sadlar m. m. K. eröfrades af engelsmännen under öfverste Morland 3 febr. 1903, hvarefter dess emir flydde till Sokoto. J. F. N. Kanobos (grek. Κάνωβος), stad. Se Kanopos. Kanoldt, Edmund Friedrich, tysk målare, f. 1845, d. 1904, studerade i Weimar och i Rom och egnade sig åt det stiliserade landskapet med idealiska figurer. K. var hufvudsakligen verksam i Karlsruhe. Arbeten, betecknande för K:s konstnärskap, äro Odysseus på jakt (galleriet i Weimar), Ifigeneia vid hafsstranden, Landskap med Hero (Karlsruhe), Landskap med Penelope (Berlin, nationalgalleriet). Sagan om Amor och Psyche samt Kassandra och Antigone utförde han i sviter af väggmålningar i privata bostäder. K. illustrerade ”En midsommarnattsdröm” m. m. G—g N. Kano Montonobu, japansk målare. Se Japansk konst. Kanon (grek. kanon, lat. canon, rättesnöre, regel). 1. Teol. a) Bibelkanon (se d. o.). — b) Kyrkligt påbud, i synnerhet mötens beslut och påfliga förordningar. Se Kanonisk rätt. — c) Den del af katolska högmässan, som knyter sig till konsekrationen af brödet och vinet och som är oföränderlig året om (mässkanon). — d) Inom katolska kyrkan förteckningen på de kanoniserade. 2. Jur., i romersk rätt benämning på den afgift, som erlägges till jordegaren af den, hvilken som emphyteuta innehar jord. Se Emphyteusis. 3. Konsth., en sammanfattning af reglerna för människokroppens måttförhållanden, afsedd att tjäna som en direkt praktisk handledning vid återgifvandet af människogestalten. En sådan, lagligen fastställd, skall enligt antika författare (Diodoros) ha funnits hos de gamle egypterna: den egyptiska kanon. Med ledning af denna kunde två på olika håll arbetande konstnärer utföra hvar sin del af ett gemensamt verk, utan att proportionen mellan delarna behöfde rubbas. Den egyptiska kanon skall under tidernas lopp ha undergått åtskilliga förändringar, hufvudsakligen i syfte att framställa formerna smärtare och elegantare. Möjligen kan det kvadratiska rutnät, som stundom finnes angifvet på gamla egyptiska bildverk, ha afseende härpå. Kroppslängden delades (enligt Ch. Blancs beräkning) i 19 lika delar, hvilkas mått är långfingrets längd. Diodoros uppgifver 21 1/4 delar, hvarvid dock möjligen den höga egyptiska hufvudbonaden kan vara inberäknad. Andra uppgifva näslängden som det gemensamma måttet. — Bland Greklands konstnärer sysselsatte sig Polykleitos från Sikyon, hufvudmannen för den peloponnesiska skolan, Fidias’ yngre samtida och medlärjunge hos Ageladas, mycket med läran om människokroppens proportioner. Han skref därom en bok, kallad ”Kanon”, och utförde som ett slags illustration till denna en bildstod af samma namn, Polykleitos’ kanon, en normalgestalt för ungdomlig manlig skönhet, hvilken framställde en naken yngling bärande ett spjut (Doryforos; se d. o. med fig.). Efterbildningar af denna och en annan idealgestalt af samma syfte, en yngling, som lägger en bindel om hufvudet, har man trott sig finna i senare antika konstverk, f. n. i Neapel och i British museum i London. Enskildheterna i hans system äro ej närmare kända. — Vitruvius, den romerske arkitekturförfattaren, har likaledes åtskilligt att meddela i detta ämne. — Jämväl under medeltiden torde liknande matematiska regler för konstruerandet af människogestalten ha uppställts. Intressanta exempel därpå finnas i den franske stenhuggaren Villard de Honnecourts skissbok från 1200-talet (nationalbiblioteket i Paris), där kropparna äro intecknade i bestämda geometriska figurer, trehörningar och cirkelsegment. Dessa konstruktioner afsågo dock endast att underlätta uppritandet af figurer, ej att fastslå några normalmått för desamma. — Bland