om hand (se Kansli). Kanslipresidenter ha varit: B. Oxenstierna 1680—1702, N. Gyldenstolpe 1705—09, A. Horn 1710—19, G. Cronhielm 1719, A. Horn (för 2:a gången) 1720—38, K. Gyllenborg 1739—46, K. G. Tessin 1747—52, A. J. von Höpken 1752—61, Kl. Ekeblad 1761—65, K. G. Löwenhielm 1765—68, Kl. Ekeblad (för 2:a gången) 1769—71, J. von Düben april—22 aug. 1772, U. Scheffer 1772—83 och G. F. Creutz 1783—85. Kanslipresidentsämbetet förvaltades, d. v. s. de ministeriella ärendena skulle, som det hette, handläggas af J. G. Oxenstierna gemensamt med E. De Geer 1786—87, därefter en tid af Oxenstierna ensam, 1788—89 af honom och K. W. von Düben gemensamt och sedermera, till 8 nov. 1790, af den sistnämnde, men beskickningarna insände sina berättelser direkte till konungen, som också själf gaf dem sina befallningar i förekommande fall. 1790—92 lämnades ämbetet obesatt, upphäfdes 1792, men var åter besatt 1801—mars 1809, af Fr. von Ehrenheim, och maj—juni s. å., af L. von Engeström. Kansliråd, en titel för vissa ledamöter i det gamla Kanslikollegium och i Kanslistyrelsen, hvilken senare upplöstes 1833 (se Kansli). Titeln återupptogs vid den ombildning, som K. M:ts kansli undergick 1878 (instr. af 7 juni s. å.). Kansliråden, hvilkas antal inom de olika departementen växlar, förestå hvar sin byrå (i Utrikesdepartementet afdelning); dem åligger bl. a. att till föredragning inför K. M:t och Regeringsrätten bereda inkommande ärenden samt i dem afgifva förslag till beslut; att öfverse uppsatta koncept; att med uppmärksamhet följa sådana frågor, som falla inom byråns verksamhetsområde, samt i dem utarbeta förslag och utlåtanden. Kansliråd inom Ecklesiastikdepartementet, som handlägger ärenden ang. folkundervisningen, åligger därjämte att efter departementschefens förordnande verkställa inspektionsresor till vederbörande läroanstalter. I Sjöförsvarsdepartementet finnas inga kansliråd anställda; ärenden, som i andra departement tillhöra kansliråd, handläggas där af en bland kanslisekreterarna, hvilken därför uppbär särskildt arfvode. J. H. (S. B—h.) Kanslirätt, jur., den särskilda domstol, som under lång tid egde att afdöma tjänstefel, begångna af de till K. M:ts kansli hörande ämbets- och tjänstemän. Redan 1626 års kansliordning tillerkände rikskansleren och rikskansliråden befogenhet att ålägga kansliets tjänstemän vissa straff, och genom 1661 års kansliordning fastslogs, att Kanslikollegium skulle ha egen jurisdiktion öfver kanslipersonalen rörande tjänstefel. För detta ändamål organiserades inom kansliet en särskild kanslirätt. Enl. k. instruktion för Justitiestatsdepartementet 3 juli 1840 bestod denna af justitiekansleren som ordf. samt expeditionscheferna, revisionssekreterarna och kabinettssekreteraren som ledamöter; sekreterare och aktor tillsattes af K. M:t vid ledighet. Kanslirättens befogenhet att döma öfver tjänstefel af postverkets personal upphörde på grund af k. kung. 9 nov. 1836. Kanslirätten indrogs genom k. kung. 11 jan. 1870; de mål, som förut lydt under kanslirätten, lades dels under Högsta domstolen, dels under Svea hofrätt. K. H. B. (S. B.) Kanslisekreterare, tjänstemän inom statsdepartementen (utom i Utrikesdepartementet, där motsvarande tjänsteman bär titeln ”Förste sekreterare”), anställda som biträden åt expeditionschefen eller de särskilde byråcheferna (kansliråden). Benämningen infördes vid den 1878 verkställda ombildningen af K. M:ts kansli och motsvarar närmast den förra titeln protokollssekreterare. Det åligger kanslisekreterare att utom löpande departementala ärendens handläggning föra protokoll inför K. M:t i statsrådet, i tillförordnad regering och i Regeringsrätten. En af kanslisekreterarna i Sjöförsvarsdepartementet har att fullgöra sådana åligganden, som i andra departement tillhöra kansliråd. Ang. de särskilda åligganden, som tillkomma vissa kanslisekreterare i Ecklesiastikdepartementet, se d. o. J. H. (S. B—h.) Kanslist (om ordets härledning se Kansler), skrifvare, lägre tjänsteman i ett kansli. Kanslistil, Juridisk stil, språkv., det ceremoniellt vidlyftiga och stelt formelfyllda framställningssätt, som i allmänhet kännetecknar ämbetsskrifvelser. Denna stil har i Sverige haft synnerligen stark inverkan på flera olika arter af skriftlig framställning och därigenom bidragit att vidmakthålla och vidga klyftan mellan de allmänt gängse talspråksstilarna och motsvarande skriftliga stilarter. På grund af den starka uppblandningen med utländska ord i 1500- och 1600-talens svenska kanslistil har denna äfven medverkat att utbreda dylika i vårt språk. Jfr Kurialstil. R—n B. Kanslistyrelsen. Se Kansli. Kansu, provins i nordvästra Kina, omgifven i ö. af Schensi, i s. af Sz’tschwan, i v. af Kuku-Nor-området och Öst-Turkestan, i n. af Mongoliet, från hvilket den skiljes genom den stora muren. 351,400 kvkm. 10,5 mill. inv. (30 pers. på 1 kvkm.). Norra delen hör till det nordkinesiska taffellandet, hvars berggrund nästan uteslutande är bildad af stenkolsformationen, men täckt af löss; västra och södra delarna genomdragas af kedjor från Kwenlun. Hwangho flyter igenom norra delen och upptar Tauho m. fl. bifloder. Med undantag af den torra nordvästra delen och de högre bergen är K. täckt af vackra skogar, betesmarker och åkrar. Provinsen är ovanligt rik på guld-, silfver-, koppar- och järnmalm. De rika stenkolslagren ha ännu icke fått någon större betydelse. Befolkningen består hufvudsakligen af tanguter (af tibetansk stam), mongoler, invandrade kineser (mest i städerna) och dalder, en liten mongoloid stam, samt dunganer. Islam räknar de fleste bekännarna, därnäst buddismen; de kristnes antal är omkr. 2,400. Industrien omfattar tillverkning af ylletyger, mattor och pappersvaror. I K. mötas många handelsvägar från angränsande länder; den viktigaste är den på europeiskt vis byggda vägen från Singan till hufvudstaden Lan-tschou, hvilken är hufvudvägen till det inre Asien. J. F. N. Kansuh el-Ghury, mamluksultan. Se Egypten, sp. 1487. Kant. 1. (Kantlinje), mat., miner., kallas i allmänhet afskärningslinjen mellan två ytor. Kunna de båda ytorna ur analytisk synpunkt betraktas som delar af en och samma yta, kallas kanten rebroussementskant. Vanligen förstår man dock med kant den räta linje, som å en af plana ytor begränsad kropp utgör afskärningen emellan två närliggande gränsytor. Se vidare Brytande kant. 2. Sjöv. Se Kantsätta. 1. (I. F.) Kant, Immanuel, tysk filosof, en af alla tiders störste tänkare, f. 22 april 1724 i Königsberg, d. där 12 febr. 1804. I hemmet rönte han pietistiskt