<img l>

inflytande. Vid sjutton års ålder började han vid födelsestadens universitet sina akademiska studier, som särskildt omfattade filosofi, matematik och naturvetenskap. Redan 1747 utgaf K. sitt första vetenskapliga arbete, Gedanken von der wahren schätzung der lebendigen kräfte. Redan året förut hade han afbrutit sina akademiska studier för att söka sitt uppehälle och sin personliga utveckling som informator i förnäma hem i trakten af Königsberg. Först efter nio år återvände han till universitetet, där han disputerade för doktorsgraden 1755 med en latinsk afhandling, De igne (Om elden) och hösten s. å. habiliterade sig genom afh. Principiorum primorum cognitionis metaphysicæ nova dilucidatio (Ny belysning af metafysikens grundprinciper). Under det följande årtiondet utvecklade han både ett omfattande vetenskapligt författarskap och en energisk akademisk lärarverksamhet i filosofi och naturvetenskap. Först 1770 blef han professor i logik och metafysik. 1781, sålunda vid 56 års ålder, utgaf han Kritik der reinen vernunft, det arbete, med hvilket han gjorde epok i filosofiens historia, och återstoden af sitt lif egnade han, vid sidan af sin akademiska lärarverksamhet, åt att utbilda den kritiska filosofi, som därmed var grundlagd. Under det att hans rykte som tidens störste filosof bredde sig öfver världen, afvisade han de fördelaktiga anbud, som han erhöll från flera andra universitet, och lämnade aldrig sin födelsestad på mer än omkr. en mils afstånd. Hans lugna professorslif stördes blott en gång, nämligen då efter Fredrik d. stores död under Wöllners ministertid religionsfriheten inskränkts och andra kapitlet i K:s religionsfilosofi, hvilket 1792 skulle publiceras i ”Berlinische monatsschrift”, förbjöds af censuren och K. genom en särskild kabinettsorder 1794 beskylldes för ”vanställande och nedsättande af flera bland den heliga skrifts och kristendomens hufvud- och grundläror” samt under fortsatt ”renitens” hotades med ”ofelbart obehagliga åtgärder”. K. försvarade sitt handlingssätt och lofvade, att ”som H. M:ts trognaste undersåte” afhålla sig från att vare sig i föreläsningar eller skrifter behandla religiösa frågor. Emellertid ansåg han sig efter Fredrik Vilhelm II:s död 1797 befriad från detta löfte, enär han då blef hans efterträdares undersåte. I skriften Der streit der facultäten (1798) behandlade han sedan principiellt frågan om förhållandet mellan filosofi och teologi och redogjorde i förordet för den behandling han rönt från den föregående regeringens sida. Tilltagande ålderdomssvaghet nödgade honom att 1796 inställa sina föreläsningar, och efter 1798 förmådde han icke utgifva någon skrift, ehuru han bemödade sig till det yttersta för att med en afh. om öfvergången från metafysiken till fysiken fullborda grundstommen af sitt kritiska system. Man fann det ofullbordade manuskriptet ännu på hans bord, när döden befriade den utarbetade tänkaren. Såsom tänkare utmärkte sig K. genom ett oöfverträffadt skarpsinne. Hans hufvudintresse var teoretiskt, att lägga till rätta uppfattningen af den yttre och inre verkligheten, så att om båda vetenskap i betydelse af en allmängiltig och nödvändig kunskap skulle blifva möjlig. Därjämte hade han ett behärskande intresse för den systematiska form, i hvilken han sökte gjuta begreppen; denna ”arkitektoniska faktor” kom att spela ett bestämmande inflytande på många delar af hans teorier, till förfång för den verkligt sakliga undersökningen. K:s stil, som i ungdomsskrifterna varit lätt och klar, stundom spetsigt kvick, blef i hans kritiska skrifter under kampen med det väldiga tankeinnehållet tung och ofta öfverlastad af en icke alltid lyckligt vald och ej heller konsekvent genomförd terminologi. Hans personlighet beskrifves som ett mönster af sanningskärlek, plikttrohet och punktlighet. K:s skrifter tillhöra två skarpt skilda perioder: den förkritiska perioden före år 1781, då Kritik der reinen vernunft utkom, och den därefter följande kritiska perioden. Under den förkritiska tiden röjes hos K. det motsatta inflytandet å ena sidan af den Leibniz-Wolffska filosofiens rationalism och å den andra den engelska samtida filosofiens empirism, särskildt sådan denna kulminerat i Humes skepticism. K. lutade under denna tid än mera åt den ena, än mera åt den andra af dessa motsatser, utan att dock någonsin blifva en trogen anhängare vare sig af den ena eller den andra. I Allgemeine naturgeschichte und theorie des himmels (1755) utvecklade han den åsikt rörande himlakropparnas uppkomst, som fyra årtionden senare framställdes af Laplace och är bekant under namn af den Kant-Laplaceska teorien. Af ett särskildt intresse för oss svenskar är den satiriska skriften Träume eines geistersehers, erläutert durch träume der metaphysik (1766), enär förf. däri tager sitt uppslag från berättelserna om Swedenborgs underbara syner, om hvilkas betydelse K. från många håll blifvit rådspord. Den, som i denna skrift på grund af dess titel väntade få ett svar på dessa frågor genom en filosofisk belysning af andeskåderiet, blef dock skäligen bedragen; snarare än att verkligen däri skulle belysas andeskådarens drömmar genom metafysikens, belyser han de sistnämnda genom de förra, d. v. s. söker visa, att de metafysiska systemen egentligen äro lika djärfva och osäkra drömmar som Swedenborgs fantasier. Genombrottet af hans egen originella grunduppfattning skedde emellertid först med hans afh. för professuren De mundi sensibilis atque intelligibilis forma et principiis (”Om sinnevärldens och förståndsvärldens form och principer”, 1770). Så följde ett helt årtionde, 1770-talet, under hvilket K. icke publicerade något utom ett par obetydliga recensioner, men i stället inom sig utarbetade grundtankarna i sitt nya, kritiska system. På fyra eller fem månader nedskref han slutligen Kritik der reinen vernunft (1781). Hume hade gjort gällande, att orsaksbegreppet icke kan grundas vare sig på förståndet eller erfarenheten, utan endast är en föreställning, som hos oss uppstår genom idéassociation på grund af vanan att träffa vissa företeelser regelbundet tillsammans, hvarvid vi fatta den i tiden föregående såsom orsak och den efterföljande såsom verkan. Om Hume häri hade rätt, så skulle all naturvetenskap såsom i sträng bemärkelse