Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 815-816 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanslibyrå ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inflytande. Vid sjutton års ålder började han
vid födelsestadens universitet sina akademiska
studier, som särskildt omfattade filosofi,
matematik och naturvetenskap. Redan 1747
utgaf K. sitt första vetenskapliga arbete,
Gedanken von der wahren schätzung der lebendigen
kräfte. Redan året förut hade han afbrutit sina
akademiska studier för att söka sitt uppehälle
och sin personliga utveckling som informator
i förnäma hem i trakten af Königsberg. Först
efter nio år återvände han till universitetet,
där han disputerade för doktorsgraden 1755
med en latinsk afhandling, De igne (Om
elden) och hösten s. å. habiliterade sig
genom afh. Principiorum primorum cognitionis
metaphysicæ nova dilucidatio (Ny belysning
af metafysikens grundprinciper). Under det
följande årtiondet utvecklade han både ett
omfattande vetenskapligt författarskap och en
energisk akademisk lärarverksamhet i filosofi
och naturvetenskap. Först 1770 blef han professor
i logik och metafysik. 1781, sålunda vid 56 års
ålder, utgaf han Kritik der reinen vernunft, det
arbete, med hvilket han gjorde epok i filosofiens
historia, och återstoden af sitt lif egnade han,
vid sidan af sin akademiska lärarverksamhet,
åt att utbilda den kritiska filosofi, som
därmed var grundlagd. Under det att hans rykte
som tidens störste filosof bredde sig öfver
världen, afvisade han de fördelaktiga anbud,
som han erhöll från flera andra universitet,
och lämnade aldrig sin födelsestad på mer än
omkr. en mils afstånd. Hans lugna professorslif
stördes blott en gång, nämligen då efter
Fredrik d. stores död under Wöllners ministertid
religionsfriheten inskränkts och andra kapitlet
i K:s religionsfilosofi, hvilket 1792 skulle
publiceras i ”Berlinische monatsschrift”,
förbjöds af censuren och K. genom en särskild
kabinettsorder 1794 beskylldes för ”vanställande
och nedsättande af flera bland den heliga skrifts
och kristendomens hufvud- och grundläror”
samt under fortsatt ”renitens” hotades med
”ofelbart obehagliga åtgärder”. K. försvarade
sitt handlingssätt och lofvade, att ”som H. M:ts
trognaste undersåte” afhålla sig från att vare
sig i föreläsningar eller skrifter behandla
religiösa frågor. Emellertid ansåg han sig efter
Fredrik Vilhelm II:s död 1797 befriad från
detta löfte, enär han då blef hans efterträdares
undersåte. I skriften Der streit der facultäten
(1798) behandlade han sedan principiellt frågan
om förhållandet mellan filosofi och teologi
och redogjorde i förordet för den behandling
han rönt från den föregående regeringens
sida. Tilltagande ålderdomssvaghet nödgade honom
att 1796 inställa sina föreläsningar, och efter
1798 förmådde han icke utgifva någon skrift,
ehuru han bemödade sig till det yttersta för att
med en afh. om öfvergången från metafysiken till
fysiken fullborda grundstommen af sitt kritiska
system. Man fann det ofullbordade manuskriptet
ännu på hans bord, när döden befriade den
utarbetade tänkaren.
Såsom tänkare utmärkte sig K. genom
ett oöfverträffadt skarpsinne. Hans
hufvudintresse var teoretiskt, att lägga
till rätta uppfattningen af den yttre och
inre verkligheten, så att om båda vetenskap
i betydelse af en allmängiltig och nödvändig
kunskap skulle blifva möjlig. Därjämte hade han
ett behärskande intresse för den systematiska
form, i hvilken han sökte gjuta begreppen;
denna ”arkitektoniska faktor” kom att spela ett
bestämmande inflytande på många delar af hans
teorier, till förfång för den verkligt sakliga
undersökningen. K:s stil, som i ungdomsskrifterna
varit lätt och klar, stundom spetsigt kvick,
blef i hans kritiska skrifter under kampen
med det väldiga tankeinnehållet tung och ofta
öfverlastad af en icke alltid lyckligt vald och
ej heller konsekvent genomförd terminologi. Hans
personlighet beskrifves som ett mönster af
sanningskärlek, plikttrohet och punktlighet.

K:s skrifter tillhöra två skarpt skilda perioder:
den förkritiska perioden före år 1781, då Kritik
der reinen vernunft utkom, och den därefter
följande kritiska perioden. Under den förkritiska
tiden röjes hos K. det motsatta inflytandet å
ena sidan af den Leibniz-Wolffska filosofiens
rationalism och å den andra den engelska samtida
filosofiens empirism, särskildt sådan denna
kulminerat i Humes skepticism. K. lutade under
denna tid än mera åt den ena, än mera åt den
andra af dessa motsatser, utan att dock någonsin
blifva en trogen anhängare vare sig af den ena
eller den andra. I Allgemeine naturgeschichte
und theorie des himmels (1755) utvecklade han
den åsikt rörande himlakropparnas uppkomst, som
fyra årtionden senare framställdes af Laplace
och är bekant under namn af den Kant-Laplaceska
teorien. Af ett särskildt intresse för oss
svenskar är den satiriska skriften Träume
eines geistersehers, erläutert durch träume
der metaphysik (1766), enär förf. däri tager
sitt uppslag från berättelserna om Swedenborgs
underbara syner, om hvilkas betydelse K. från
många håll blifvit rådspord. Den, som i denna
skrift på grund af dess titel väntade få ett svar
på dessa frågor genom en filosofisk belysning
af andeskåderiet, blef dock skäligen bedragen;
snarare än att verkligen däri skulle belysas
andeskådarens drömmar genom metafysikens, belyser
han de sistnämnda genom de förra, d. v. s. söker
visa, att de metafysiska systemen egentligen äro
lika djärfva och osäkra drömmar som Swedenborgs
fantasier. Genombrottet af hans egen originella
grunduppfattning skedde emellertid först med
hans afh. för professuren De mundi sensibilis
atque intelligibilis forma et principiis (”Om
sinnevärldens och förståndsvärldens form och
principer”, 1770). Så följde ett helt årtionde,
1770-talet, under hvilket K. icke publicerade
något utom ett par obetydliga recensioner, men
i stället inom sig utarbetade grundtankarna i
sitt nya, kritiska system. På fyra eller fem
månader nedskref han slutligen Kritik der reinen
vernunft (1781). Hume hade gjort gällande,
att orsaksbegreppet icke kan grundas vare sig
på förståndet eller erfarenheten, utan endast
är en föreställning, som hos oss uppstår genom
idéassociation på grund af vanan att träffa vissa
företeelser regelbundet tillsammans, hvarvid vi
fatta den i tiden föregående såsom orsak och
den efterföljande såsom verkan. Om Hume häri
hade rätt, så skulle all naturvetenskap såsom
i sträng bemärkelse

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>