allmängiltig och nödvändig vetenskap blifva omöjlig och t. ex. Newtons naturvetenskapliga teorier utan egentligt kunskapsvärde. Denna konsekvens kunde nu K. omöjligen vara med om. Lika litet som han någonsin tviflat på matematikens giltighet som apodiktisk vetenskap, lika litet kunde han på allvar sätta i fråga mekanikens vetenskapliga värde. Men då måste orsaksbegreppet ha en annan grund än den af Hume antagna. Till denna hade K. redan i den nämnda habilitationsskriften af 1770 funnit uppslaget, i det han där lyckats visa, huru matematiken är möjlig genom rummet och tiden såsom nödvändiga former för vår sinnliga åskådningsförmåga. Huru kunna vi t. ex. ega visshet om de geometriska axiomens giltighet? Jo, de grunda sig på de allmänna karaktärerna hos den för vår sinnliga åskådningsförmåga nödvändiga rumsuppfattningen. Vi äro nu en gång för alla så inrättade, att vi icke kunna tänka oss den yttre verkligheten annat än i rummets form, och detta rum har fyra dimensioner och därmed de karaktärer, som i sin största allmänhet uttryckas i de geometriska axiomen. För vår åskådliga uppfattning gälla därför dessa axiom och den på dem grundade geometrien. På samma sätt härledes aritmetikens möjlighet ur tiden såsom en nödvändig form för såväl de yttre som de inre åskådningarna. De matematiska vetenskaperna hämta då icke sin giltighet från erfarenheten; ty rummet och tiden äro icke abstraktioner ur de enskilda åskådningarna, utan de ligga som ”aprioriska former” tvärtom till grund för dem och utgöra villkor för erfarenhetens möjlighet. Men om matematikens giltighet beror på rums- och tidsformernas nödvändighet för vår åskådningsförmåga, så gälla dess satser också blott om verkligheten, sådan den af oss uppfattas. Om vi skola fasthålla skillnaden mellan inbillning och verklighet och sålunda ej antaga, att allt blott är ett tomt sken, så måste visserligen bakom tingen sådana de te sig för oss (fenomenen) finnas ”ting i sig” (”Ding an sich”). Men hvad tingen äro i och för sig, därom kunna vi platt ingen kunskap få. Tillämpas nu en analog tankegång på förståndet och naturvetenskapen, så uppstår för K. den frågan: finnas hos förståndet några aprioriska former, som motsvara hvad hos sinnligheten utgöres af rummet och tiden? Är månne orsaksbegreppet (kausaliteten) en sådan apriorisk förståndsform eller, såsom K. kallar det, ”kategori”? Det var på den frågan, som K. genom en skarpsinnig analys af förståndet och af naturvetenskapernas apodiktiska element ledde sig till ett jakande svar. Kausaliteten spelar samma roll för förståndet som rummet och tiden för åskådningsförmågan. Vårt förstånd kan därför icke fatta en verklighet, annat än för så vidt den är bunden af orsakslagen. Denna är därför, lika väl som rummet och tiden, ett villkor för erfarenhetens möjlighet, apriorisk i samma betydelse som dessa och gäller för verkligheten, sådan den enligt vårt förstånds natur måste af oss uppfattas. Men huruvida den gäller om tingen i sig, därom kunna vi intet veta. Kausaliteten är emellertid blott en af förståndskategorierna. Genom analys af förståndet som omdömesförmåga sökte K. ådagalägga, att det finnes 12 olika kategorier motsvarande de lika många omdömesarterna. Likasom de geometriska axiomen uttrycka det aprioriska rummets allmänna egenskaper, ligga kategorierna till grund för lika många ”det rena förståndets grundsatser”. En af dessa grundsatser är kausalitetslagen. Härmed hade K. försvarat matematikens och naturvetenskapernas möjlighet som strängt vetande; men på samma gång hade han väsentligt förändrat den vetenskapliga sanningens betydelse, enär han inskränkt den till att endast gälla verkligheten sådan den måste te sig för oss, men däremot beröfvät den betydelse af kunskap om verkligheten själf. Naturlagarna ha enligt hans åsikt sin grund i vår kunskapsförmåga, icke i tingen i sig. ”Förståndet hämtar icke sina lagar från näturen, utan förståndet föreskrifver naturen dess lagar”. Denna subjektiva vändning i kunskapsteorien jämförde K. själf med den omhvälfning i det astronomiska uppfattningssättet, som Coppernicus infört. Därjämte innebar den Kantiska teorien en principiell omgestaltning inom kunskapsteorien äfven i det hänseendet, att han fann den förmedlande ståndpunkten mellan sensualismen och intellektualismen genom att för erfarenheten fordra ett från sensationerna erhållet innehåll, men på samma gång af förståndet gifna former. ”Åskådningen utan begrepp är blind, begreppen utan åskådningar äro tomma”. Själf karakteriserade K. det principiellt nya i sin ståndpunkt framför allt därmed, att den var ”kritisk”, i motsats mot all föregående filosofi som ”dogmatisk”. Af denna sistnämnda brist lider nämligen enligt K. all filosofi, som ger sig in på att filosofera, utan att först genom en undersökning af vår egen kunskapsförmåga ha förvissats, om och hur och inom hvilka gränser ett filosoferande är möjligt. Detta fel hade enligt hans åsikt alla föregåenda filosofer begått. Men hur ställde det sig enligt denna åsikt med möjligheten af en kunskap om en osinnlig verklighet? Kategorierna ega enligt hans åsikt giltighet endast inom den sinnliga erfarenheten, hvars nödvändiga former de äro; men i och med detsamma äro vi oberättigade att använda dem om den osinnliga verkligheten, såsom skett i den dogmatiska metafysiken. Därvid blifva förnuftsidéerna blott ett ”transcendentalt sken” och metafysiken själf en skenvetenskap. Vi kunna enligt K. intet veta om den osinnliga verkligheten, men därför kunna vi inom vetandet lika litet neka som jaka densammas realitet, hvarför det står oss fritt att tro därpå, om praktiska grunder finnas för ett sådant antagande. Och äfven inom det teoretiska vetandet behålla idéerna såsom begrepp om en obetingad verklighet en ”regulativ betydelse”, i det att de förbjuda oss att på någon punkt inom verkligheten antaga en absolut början eller ett absolut slut, i stället manande oss att bakom hvarje företeelse vid vår forskning gå allt djupare för att söka enheten. Särskildt rörande viljans frihet försvarade han den angifna trosmöjligheten på det sättet, att han visserligen erkände kausallagens obetingade giltighet för allt, som är i tiden, men bakom den af kausaliteten bundna empiriska karaktären antog han en ”intelligibel karaktär”, som kunde vara sin egen grund. Att en osinnlig verklighet finnes och därmed en frihetens värld, det sökte K. ådagalägga genom sin etik, som han framställt i Grundlegung zur metaphysik der sitten (1785; sv. öfv. af D. Boëthius, 1797, och G. Leffler, ”Grundvalen för sedernas metafysik”, 1908), Kritik der praktischen vernunft (1788) och Metaphysik der sitten (1797). Det finnes nämligen enligt K. ett enda faktum, som lämnar oss en inblick