Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitalist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enl. E. Böhm von Bawerks terminologi,
d. ä. sådan ekonomisk verksamhet, som ej
omedelbart (utan nämnvärda produktionsmedel)
frambringar ”nyttigheter af första (eller
närmaste) ordningen”, hvilka kunna direkt
användas för tillfredsställande af personliga
behof, utan gör ”produktionsomvägar”,
d. ä. frambringar ”mellanprodukter”, som
först efter flera eller färre efterföljande
produktionsomvägar ”mogna till” eller genom
produktivt mänskligt arbete resultera
i nyttigheter af första ordningen. Jfr
t. ex. Leffler, ”Det ekonomiska samhällslifvet”,
1 (1894), s. 406, not 1.
1 o. 2. J. Lr.
Kapitalist (se Kapital), en person, hvars
inkomster uteslutande eller öfvervägande
utgöras af räntan på hans kapital; egare af
en mer betydlig förmögenhet; en person, som
utlånar sitt kapital åt idkare af produktiv
industriell verksamhet. — Enligt ortodox
socialistisk uppfattning är det utmärkande
för kapitalisten, icke blott att han som egare
af kapital har en arbetslös inkomst, utan att
han får denna därigenom, att han direkt eller
indirekt låter lönearbetare arbeta åt sig för en
ersättning, som ej står i rimligt förhållande
till arbetsresultatets ”verkliga värde”. Då
kapitalisten sålunda ”förhåller” arbetaren
en stor del af det genom arbetet frambragta
värdet, blir han en ”utsugare”, en ”parasit”
o. s. v., hvars inkomst består i af andra
utfördt, ”obetaldt arbete”. Denna uppfattning
hvilar på den definitivt vederlagda dogmen
om arbetet som källa till allt värde (Marx),
enligt hvilken f. ö. allt privatkapital till
sitt ursprung just är sådant obetaldt arbete.
Å. W:son M.
Kapitalkonto, det konto i hufvudboken (se d. o.),
som innehåller uppgift om förmögenheten och
de förändringar, som den kan ha undergått
under den period kontot afser. Kapitalkontot
krediteras för förmögenhetssumman vid periodens
början och för eventuell ökning under perioden
samt debiteras för eventuell minskning och
för förmögenhetssumman vid periodens slut.
Å. W:son M.
Kapitallinje (fr. capitale, hufvudlinje),
befästningsk., en rät linje, som tänkes dela
midt itu den vinkel, som tvenne fästnings-
eller förskansningslinjer bilda med hvarandra.
O. A. B.*
Kapitalräkning. Se Kreditanstalt.
Kapitalränta. Se Ränta.
Kapitalstraff (af lat. caput, hufvud), jur.,
dödsstraff (se d. o.).
Kapitaltjur, jaktv. Se Kapitalhjort.
Kapitani. Se Kapitano.
Kapitano, plur. kapitani (se Kapten), nygr.,
höfvitsman, t. ex. för äldre tiders armatoler
(se d. o.), äfven för röfvarband på Balkanhalfön
i äldre och nyare tider.
Kapitationsafgift (lat. capitatio, hufvudskatt,
af caput, hufvud) l. Koppskatt (af
ty. kopf, hufvud) heter en efter hufvudtalet
utan afseende på klass eller förmögenhet
utgående skatt af medborgare, som uppnått
en viss lefnadsålder. Under denna benämning
började man 1812 uttaga en frivillig årlig
afgift af ridderskapets och adelns medlemmar
(se Riddarhusafgift). Jfr Hufvudskatt,
Mantalspenningar, Personella skatter och
Personlig skyddsafgift.
H. L. R. (Kbg.)
Kapitel (lat. capitulum, dim. af caput,
hufvud). 1. Hufvudinnehållet af en skrift
(hvilket angafs i
början af densamma och således på visst sätt
kunde kallas dess hufvud); afdelning af en
skrift (emedan vid början af hvarje sådan
afdelning innehållet plägade i korthet
angifvas). Kapitelindelningen tillhör en
jämförelsevis ny tid. Äldst är densamma i den
Heliga skrift, hvars nuv. kapitelindelning
förskrifver sig från midten af 13:e årh. I
profanförfattarnas skrifter infördes detta
indelningssätt af Reuchlins lärare, Johannes
de Lapide, i slutet af 15:e årh. — 2. I kristna
kyrkan församling af andlige, som tillhöra ett
och samma kloster eller stift. Se Domkapitel. —
3. Församling af medlemmar, tillhörande en andlig
eller världslig orden (ordenskapitel).
Kapitelskjöb, da. Se Kapitelstaxt.
Kapitelstaxt (”kapiteltaxa”) kallas i Danmark
det årligen för hvarje stift (eller särskild
del af ett stift) officiellt fastställda priset
på de viktigaste spannmålsslagen och vissa andra
landtmannaprodukter. Efter kapitelstaxten betalas
de afgifter, som urspr. erlades in natura,
således företrädesvis tionden, men stundom
äfven på enskildt aftal grundade prestationer
(t. ex. arrendeafgifter). Kapitelstaxten
bestämmes till medeltalet af de pris, som i
olika trakter af distriktet varit gällande
under månaderna sept.—jan. Den fastställes
af ”stiftsövrigheden” (stiftsamtmannen och
biskopen, endast på Bornholm amtmannen
och prosten) i början af febr. (”före
Kyndelsmässan”) med ledning af de rapporter,
som hvarje månad afgifvas dels af prästerna och
”underövrighederne” (domarna) i landsorterna,
dels af en man i hvarje kommun, utsedd
af dess kommunalförsamling. Kapitelstaxt
sättes allestädes för råg, korn och hafre
samt därjämte i Lolland-Falsters stift och
på Möen för hvete och ärter, i Ribe stift
för bohvete, smör, fläsk och honung samt i
Aarhus’ stift för bohvete och smör. — Urspr.
kallades kapitelstaxten kaptielskjöb och var
det pris, hvartill förvaltare af kyrkors och
offentliga stiftelsers egodelar egde rätt
att sälja dem tillfallande tiondespannmål
o. s. v. eller mottaga vederlag i penningar
i stället för naturaprestationer. Namnet lär
härleda sig därifrån, att priset (”taxten”)
under den katolska tiden bestämdes af
biskopen och hans kaniker, hvilka tillsammans
utgjorde ”kapitlet”. — Jfr Markegång.
E. Ebg.
Kapitolium. Se Rom och Washington.
Kapitulant. Se Kapitulation.
Kapitular (lat. capitularis; se Kapitel 2),
ledamot af ett domkapitel.
Kapitularier (lat. capitularia), sing.
Kapitulare, kallades de af den karolingiska
ättens regenter utfärdade förordningarna (af
lat. capitula, d. v. s. paragrafer, i hvilka
de voro indelade). De bilda en fortsättning af
de stadgar (edicta, decreta, constitutiones),
som redan de merovingiske konungarna efter
de romerske kejsarnas föredöme utfärdat. Man
skilde mellan tre grupper af kapitularier. 1)
Capitula legibus addenda voro tillägg till
eller ändringar i de gamla folklagarna; då
dessa icke fingo ändras utan folkets samtycke,
fordrades för sådana kapitulariers giltighet
folkets samtycke på tingen eller möjligen
på riksförsamlingar af de mönstringsskyldige
värnpliktige (Mars- l. Majfält. Se Karl, romerska
kejsare 1). 2) Capitula per se scribenda,
egentliga kungliga förordningar, voro allmänna
förvaltningsföreskrifter (ej lagar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
