leges), som konungen utfärdade på grund af den kungliga (kejserliga) maktfullkomligheten (”konungsbannet”, i viss mån motsvarande den högre romerske ämbetsmannens och den romerske kejsarens imperium), om det ock hos frankerna, liksom i Sverige under medeltiden, var vanligt, att konungarna om dessa stadgar rådslogo med sina andliga och världsliga stormän, församlade till herredagar (placita regis). 3) Capitula missorum voro mera speciella instruktioner för de kunglige sändemän (missi dominici; se Karl, romerska kejsare 1), genom hvilka de karolingiske regenterna öfvervakade förvaltningen. S. B. Kapitulation (fr. capitulation, af mlat. capitulatio, af capitulare, eg. ordna efter kapitel, hufvudpunkter). 1. Folkr. a) öfverenskommelse, hvarigenom militärbefälhafvare öfver befästa orter, väpnade styrkor eller krigsfartyg öfverlämna dessa till fienden på mer eller mindre bestämda och detaljerade villkor beträffande tiden och sättet för motståndets upphörande och öfverlämnandets verkställande. Se vidare Dagtingan. b) Hvarje öfverenskommelse mellan en eröfrande stat och den eröfrades förutvarande suverän till reglering af dennes och hans familjs rättsförhållande äfvensom af hans krigsmakts och ämbetsmäns blifvande ställning. c) Vissa, i allmänhet före midten af 1700-talet afslutade, öfverenskommelser mellan europeiska makter och icke kristna stater vid Medelhafvet och i Orienten ang. jurisdiktion och politi för konsulerna i dessa stater öfver där vistande landsmän. (Se vidare Konsularjurisdiktion.) Uttrycket kapitulation betecknade från början, mera än den turkiska benämningen (ahdnamé), en ensidig och följaktligen återkallelig akt, hvarigenom vissa privilegier skapades. — 2. Krigsv. Det aftal, som, så länge värfning förekom i svenska armén, den nyvärfvade soldaten ingick att tjäna en viss tid, kapitulationstid. Öfverenskommelsen härom upptecknades på en kapitulationssedel, på hvilken äfven städjans belopp antecknades. Om efter tilländagången kapitulationstid öfverenskommelsen förnyades, kallades detta rekapitulation. Benämningarna användas fortfarande i dagligt tal beträffande volontärers anställning. I tyska armén betecknar kapitulation kvarstannande i tjänst utöfver den tvungna tjänstetiden; det manskap, som kommer i åtnjutande däraf, benämnes kapitulanter. 1. Rld. 2. C. O. N. Kapitulationssedel, krigsv. Se Kapitulation 2. Kapitulationstid, krigsv. Se Kapitulation 2. Kapitulera (se Kapitulation). 1. Öfverlämna en fästning, en truppstyrka eller ett fartyg till fienden; dagtinga; gifva sig. — 2. Taga värfning. Kapitäl (lat. capitellum, dimin. af caput, hufvud). 1. Bygnk., den öfre delen af en kolonn (pelare, pilaster, halfkolonn, ant), bildande öfvergången mellan stödet och det burna. Man särskiljer i kapitälet tre delar: halsen, korgen och plattan. Där hals förekommer (såsom i egyptiska, doriska, joniska, toskanska o. s. v. kapitäl), utgör den en kortare fortsättning af kolonnskaftet. Mellan kolonnskaftet och kapitälhalsen är emellertid alltid en fog, som af estetiska eller tekniska skäl markeras med en eller flera inskärningar (doriska kapitälet), band, ringar eller en astragal-list (se Astragal). I det korintiska kapitälet och alla dess afkomlingar under medeltid, renässans och nutid samt i nästan alla öfriga medeltida och gammalkristna kapitälformer bildas öfvergången mellan kolonnskaftet och kapitälkorgen endast af en astragal-list (se fig. 4 eller t. o. m. enbart af en vulst (se fig. 7 A, 12 D).

Fig. 1. Egyptiska kolonner: A o. B från Medinet-Abu, C från Karnak.

Fig. 2. A grekisk-doriskt kapitäl, Parthenon; B romersk-doriskt kapitäl, Albano vid Rom.

Fig. 3. Grekisk-joniska kapitäl: A med hals, Erechtheion, Aten; B med enbart astragal, Minervatemplet, Priene.

Kapitälkorgens geometriska grundform ger kapitälet dess hufvudsakliga karaktär. Se fig. 1 A den slutna lotusblomformen, B den öppna, C klockform; fig. 2 echinusformen (se Echinus), fig. 3 det joniska kapitälet med den egendomliga dynan med sina voluter ofvanpå echinuskorgen; fig. 4 o. 5 det korintiska och kompositakapitälets blomkalk-liknande korgar; fig. 6 bysantinska kapitäl med kapitälkorgar i form af stympade upp- och nedvända pyramider med afrundade kanter; fig. 7 romanska och moriska tärningskapitäl o. s. v. I de två sistnämnda typerna sker öfvergången från kolonnskaftets runda form till kapitälets öfre fyrkantiga del, plattan, i och genom själfva korgen, så att en större eller mindre del af korgen är fyrkantig,