normer (se Pelarordning) voro måtten å kolonnställningens olika partier proportionerade i förhållande till hvarandra. De klassiska pelarordningarnas kapitäl hade sina mått bestämda i förhållande till kolonnskaftets tjocklek, och i samma

Fig. 9. A joniskt hörnkapitäl sedt underifrån; B kapitäl från Dionysosteatern, Aten; C liksidigt joniskt kapitäl från Apollontemplet, Figalia; D samma kapitäl sedt underifrån.

kolonnad såg man endast en sorts kolonnskaft och en sorts kapitäl, det ena identiskt likt det andra. De få undantagen härifrån (t. ex. Apollontemplet i

Fig. 10. Gotiska kapitäl, Madeleinekyrkan, Châteaudun; samma höjd på kapitälen, ehuru olika diameter på kolonnskaften.

Figalia) endast bekräfta regeln. Helt annorlunda är i dessa afseenden förhållandet under medeltiden. Inga bestämda kolonnordningar, inga fastslagna proportionsförhållanden mellan kapitäl och kolonnskaft (se fig. 10), och i en fortlöpande serie af kolonner eller pelare kan man knappast träffa två lika kapitäl. Stenhuggarens ornamentala fantasi lämnas fritt spelrum; han måste blott se till, att kapitälet afpassas på höjden efter stenskiftens fogindelning, att vulsten nedtill passar på kolonnskaftet och att plattans öfre sida (dess ”bygg”) får sådan storlek och form, att alla de bågar, som på densamma skola finna stöd, äfven få rum. Se fig. 11, huruledes abaken noggrant följer de från densamma utgående hvalfstrålarnas hufvudkonturer. Denna variation i kapitälbildningen vann redan tidigt insteg efter förebilder från de första kristna basilikorna, vid hvilkas uppförande man af brist på penningmedel plundrade de gamla romerska monumenten på kolonner. Icke alltid kunde man få det nödiga antalet från ett håll, utan de måste hopsamlas från de mest olikartade byggnader, blott de passade något så när samman med hvarandra. Ofvan har påpekats, huruledes den egyptiska kapitälplattan är lika bred som stenbalken öfver densamma. En närmare undersökning ger vidare vid handen, att plattans lif

Fig. 11. Gotiskt kapitäl, katedralens i Amiens kor. A kapitälet sedt från koromgången; B plan af plattan: på högra halfvan visas konturerna af bågarnas anfang, den prickade konturen anger pelarskaftets utseende i genomskärning.

”fluktar” med, d. v. s. står i samma plan som, kolonnskaftets lif. Detta betyder åter, att kapitälkorgen icke utbreder sig för att lämna större uppslag för ofvanpå kommande byggnadspartier, utan att dess form bestämmes endast af dekorativa skäl. Samma förhållande råder vid alla de klassiska kolonnordningarna. Endast i de yngsta grekisk-doriska kolonnbyggnaderna (såsom Parthenon) har man uppmärksammat denna fordran hos öga och eftertanke, att echinuslisten bör ha något att bära. Arkitravens lif står i dessa byggnader något utanför kolonnskaftets öfre lif (se fig. 2 A). Romarna observerade aldrig denna finess, och renässansens mästare kopierade