slafviskt de romerska kolonnordningarna. Vid
en arkitravbyggnad, d. v. s. där kolonnaden
bär en horisontal balk (arkitrav), spelar dock
denna fråga ej så stor roll, som då kolonnerna
bära en serie hvalfbågar. Först mot romerska
kejsartidens slut tillät man sig att bygga upp
bågarna direkt från kapitälet (se fig. 12 B);
dessförinnan följde med hvarje kolonn ett stycke
af det till ”ordningen” hörande entablementet,
äfven då kolonnen stod som stöd under hvalfbågar
(se fig. 12 A). Så envist inrotad var
Fig. 12. A o. B antika bågställningar
med och utan entablement mellan kapitäl och
båganfang; C o. D medeltida bågställningar.
den skolmässiga uppfattningen af och vördnaden
för kolonnordningarnas orubbligt fastslagna
enhetlighet och odelbarhet. Endast steg för steg
vika den grekiska
arkitravbyggnadskonstens
traditioner för den nya af romarna själfva så
storslaget inaugurerade
hvalfbyggnadskonsten,
hvilken under det följande årtusendet konsekvent
utvecklar sig till högsta grad af fullkomning
i de gotiska katedralerna. I de båda nämnda
romerska anordningarna A och B af bågställningen
håller sig arkivolternas anfang innanför eller
i kolonnskaftets lif. Redan under den första
kristna tiden bortfalla småningom de antika
traditionerna, och hvalfbyggnadskonsten får
friare ram att utveckla sitt eget kynne. Som ett
af de mera karakteristiska dragen i medeltida
byggnadskonst torde få räknas kapitälets
förändrade konstruktiva natur. Kapitälet är ej
längre endast den dekorativa afslutningen af
kolonnen, utan är äfven taget starkt i anspråk
för att i sig uppsamla trycket från flera mot
en punkt sammanlöpande, stort upplag fordrande
hvalfbågar samt öfverföra resultanten af de
sneda bågtrycken på ett smäckert kolonnskaft
(se fig. 12 D). Fig. C visar det sista minnet
af anordning A i ett bysantinskt kapitäl;
det öfre blocket motsvarar det gamla romerska
entablementet, men upptager dock bågarna på
medeltida vis. Kolonnkapitälets utvidgning
uppåt är däremot betingad endast af estetiska,
ej konstruktiva skäl.
2.
Boktr., bokstäfver tillhörande
antikvastilen, hvilka ha samma form som de
stora bokstäfverna
(versaler), men samma storlek som de små
(gemena), t. ex.
agardh.
1. I. G. C.
Kap—Kairo-järnvägen, en transkontinental
järnväg, till hvilken planen uppgjordes af
Cecil Rhodes och som så mycket som möjligt
skall gå genom brittiskt territorium och
sammanbinda de olika delarna af de brittiska
besittningarna i Afrika. ”Den skall bli
ryggrad och ryggmärg att leda, förena och
gifva lif åt de många system af sidolinjer,
som skola förena den stora centralbanan med
hafven å ömse sidor”. Banans ekonomiska värde
kommer säkerligen att nästan uteslutande hvila
på de från densamma utgående grenbanorna, ty
i sin helhet kan banan ej täfla med sjövägen
eller få någon större genomgående trafik. Det
direkta afståndet mellan Kap och Kairo är
något öfver 9,000 km. Fullbordad är i n. linjen
Kairo—Kartum (2,145 km.) och i s. sträckan
Kapstaden—Kimberley—Mafeking—Bulawayo—Viktoriafallen
(bro öfver Sambesi 116 m. öfver vattnet, den
högsta bro i världen) — Kalomo—Broken hill
(3,234 km.). Fortsättningen från Broken hill,
hvars bly- och zinkgrufvor redan gifva högst
afsevärd frakt, till Kituta vid sydändan af
Tanganjikasjön pågår. Därifrån komma sannolikt
att byggas två linjer, en v. om sjön genom
belgiska Kongo, en annan genom Tyska Öst-Afrika.
Wbg.
Kapkolonien l.
Kaplandet (eng.
Cape
colony), brittisk koloni, omfattande
sydligaste delen af Afrika mellan 28° och 34°
51′ s. br samt 16° 30′ och 30° 10′ ö. lgd. I
v., s. och ö. sköljes K. af Atlantiska och
Indiska oceanerna, i n. är Oranjefloden
gräns mot Tyska Sydväst-Afrika och Brittiska
Betsjuanaland, en del af öfre Oranje gräns mot
Oranjeflodskolonien. I n. ö. är Kei gräns för den
egentliga K. Dennas areal är 535,746 kvkm. och
inklusive biländerna (Transkei, 6,609 kvkm.,
Tembuland 10,662 kvkm., Pondoland 10,147
kvkm., East Griqualand 19,668 kvkm., Brittiska
Betsjuanaland 133,442 kvkm. och Walfish bay 1,114
kvkm.) 717,388 kvkm. Den 2,000 km. långa kusten
är i v. flack, eljest en brant bergkust med
endast öppna bukter utan större uddar. På västra
sidan ligga S:t Helenaviken, Saldanhaviken — den
enda goda hamnen — och Table bay vid Kapstaden;
på södra sidan, ö. om Goda-hoppsudden l. Kap, som
gifvit hela kolonien dess namn, den stora False
bay med Simons bay (koloniens förnämsta hamn) på
sin västra sida, Walker bay, S:t Sebastian bay,
Mossel bay, Plettenberg bay, S:t Francis bay
och Algoa bay med Port Elizabeth. Östra kusten
saknar vikar. Landet höjer sig från kusten
terrassformigt; denna terrassbildning börjar
redan utanför kusten, där Agulhas-banken (se
Agulhas) utbreder sig. Äfven på den smala, på
sina ställen 50 km. breda kustremsan höja sig här
och hvar bergstockar, såsom Taffelberget (1,080
m.). Terrasserna åtskiljas genom en serie nästan
parallella bergskedjor. Den första terrassen mot
v. bildas af Cedar och Olifantbergen (med Great
Winterhoek 2,080 m.); utefter södra kusten gå
Langebergen, fortsatta af andra kedjor. N. om
dessa ligger Little Karroo, en rikt vattnad och
fruktbar platå. Den begränsas i n. af en rad
högre kedjor (däribland Groote Zwarteberg),
som utgöra södra gränsen för Great Karroo, en
slätt af 800 m. medelhöjd. Endast genom klyftor
(
kloofs) i kantbergen kan man komma upp till
denna. Dess norra kant bilda Roggeveldbergen,
