ej till valrätt) eller ha en årslön af minst 50 pd och dessutom kunna skrifva sitt namn och uppgifva sin adress och sitt yrke. Deras antal 1907 var 152,135. Alla medlemmar af parlamentet få ett arfvode af 1 pd om dagen och dessutom, om de bo mer än 24 km. från Kapstaden, 15 sh. om dagen för en period icke öfverstigande 90 dagar. Sedan 1882 få såväl engelska som holländska användas som öfverläggningsspråk. Om den federativa sammanslutning, South Africa, som trädde i kraft 31 maj 1910 och i hvilken K., Natal, Oranjeflodskolonien och Transvaal ingå som provinser, med ett gemensamt unionsparlament i Kapstaden och förbundsregeringen i Pretoria, se Syd-Afrika. I spetsen för rättskipningen står en högsta domstol (supreme court), hvilken sedan 1889 tillika är appellationsdomstol och som består af en öfverdomare (chief justice) — tillika ordf. i lagstiftande rådet — samt 8 andra domare. S. k. assisdomstolar hållas i olika delar af kolonien. Dessutom finnas lägre domstolar af flera slag. Den gamla holländska rätten bildar ännu kärnan i rättssystemet. — K. är delad i 119 förvaltningsdistrikt och den egentliga kolonien (inklusive Betsjuanaland, men utom Transkeidistrikten) i 81 fiskala divisions. I hvarje division finnes en civilkommissarie, som är den kamerala och lokala förvaltningens chef. Där finnes ock ett för 3 år valdt råd på minst 6 ledamöter, som har uppsikt öfver vägar, rågångar och gränsmärken m. m. Slutligen har K. 119 stadskommuner, hvar och en styrd af en mayor l. chairman jämte rådmän. — Koloniens hufvudstad är Kapstaden. Finanser. Statsinkomsterna för finansåret 1907—08 uppgingo till 6,981,873 pd st. och utgifterna till 7,973,727. För 1908—09 äro inkomsterna beräknade till 7,278,820 pd och utgifterna till 8,192,291 pd. Statsskulden utgjorde 31 dec. 1908 48,424,502 pd, hvaraf mer än 3/5 nedlagts i järnvägar. — Kolonialtrupperna bestå i fredstid af omkr. 600 beridna skarpskyttar, och äfven den beridna polisstyrkan (omkr. 1,250 man) är vid behof krigstjänstskyldig. Dessutom finnas omkr. 5,500 man frivilliga. Hvarje arbetsför man mellan 18 och 50 år är vid behof skyldig till krigstjänst. Kap-halfön v. om False bay, där den stora flottstationen vid Simon’s bay ligger, försvaras af en rad fort och batterier. Litt.: ”Cape of Good Hope statistical register” (officiell, årligen), ”South African yearbook” (årligen, sedan 1903), Mac Nab, ”On velt and farm” (1897), Younghusband, ”South Africa of to day” (1898), Sclater, ”Fauna of South Africa” (1900 ff.), Keane, ”Africa. II. South Africa” (2:a uppl. 1904), Hatch och Corstorphine, ”Geology of South Africa” (1905). J. F. N. Historia. K:s europeiska upptäckare var portugisen B. Diaz, som 1486 dubblerade Goda-Hoppsudden, seglade in i Algoa-bay och landsteg på en ö, hvilken han tog i besittning för portugisiska kronans räkning; på återvägen såg han på afstånd i svår storm Goda-Hoppsudden och gaf den namnet Stormarnas udde, hvilket namn af konung Johan II utbyttes mot det sedan häfdvunna. Vasco da Gama landsteg 1497 i Mossel bay och seglade sedan uppför sydöstra kusten af Syd-Afrika på sin färd till Indien. Först holländarna insågo emellertid landets värde som rastplats, förrådsupplagsort för färska lifsmedel o. s. v. på vägen till Indien; äfven engelska fartyg anlöpte dock, och 1620 togs landet kring Kap i besittning för Jakob I:s räkning af två engelska sjökaptener, hvilkas åtgärd dock ej bekräftades af hemlandets regering. Den stadigvarande ockuperingen blef därför den, som 1652 verkställdes för holländsk-ostindiska kompaniets räkning af Jan van Riebeek, hvilken 1652 anlade ett fäste vid nuv. Kapstaden och 1657 lät några uttjänta soldater slå sig ned som kolonister för att de från sina farmer skulle tillhandagå kompaniets fartyg med färska lifsmedel. Tid efter annan ditsändes af kompaniet nya kolonister, guvernören Simon van der Stel anlade ett nybygge ett stycke inåt landet vid Stellenbosch, och 1687—88 utflyttade 180 franska hugenotter, hvilka snart sammansmälte med den holländska nybyggarstammen. Dessa kolonister kallades vanligen boeren (”bönder”; jfr Boerfolket) och trängde under strider med hottentotterna allt längre mot norr och öster inåt landet, ej minst för att komma undan kompaniets småaktiga tvångsregemente, mot hvilket de gång på gång (bl. a. 1779 och 1784) anförde bittra klagomål i hemlandet. Kompaniets fallissemang 1790 och det 1793 utbrutna kriget mellan Holland och Frankrike ledde till en kris under svag påverkan af franska revolutionens idéer och starkare inflytande af kompaniets oförmåga att skydda nybyggarna mot öfverfall (sedan 1778) från kaffrerna. 1795 förjagade nybyggarna i gränsdistrikten Graaff Reinet och Swellendam kompaniets tjänstemän, och samtidigt med detta uppror ockuperade brittiska trupper under general Craig Kapstaden för att hindra fransmännen att tillegna sig kolonien (dessa hade i Holland nyss förut upprättat en med den franska allierad ”batavisk” republik och förjagat arfståthållaren). I enlighet med freden i Amiens återlämnades landet 1803 till Bataviska republiken, men i jan. 1806 verkställde general Baird en ny ockupation, som blef definitiv och bekräftades genom ett fördrag af 13 aug. 1814, enligt hvilket England äfven rättsligt förvärfvade K. till besittning mot en penningsumma (6 mill. pd st.; däri inbegreps äfven ersättning för det likaledes under Napoleonskrigen eröfrade Brittiska Guyana). Kolonien hade då en areal af omkr. 300,000 kv.-km., och invånarnas antal uppskattades till 26,700 européer, 17,650 fria hottentotter och 29,000 slafvar. Ett brittiskt kolonistelement tillkom 1820—21 genom utsändande af omkr. 4,000 nybyggare, som slogo sig ned österut i trakten af Port Elizabeth (”the Albany settlement”) och bortåt gränsen till kaffrernas område. Samtidigt fick missionsverksamheten bland de infödde starkt uppsving under ledning bl. a. af den från Londons missionssällskap 1818 utsände d:r Philip, hvilken snart igångsatte en liflig agitation för slafveriets afskaffande inom kolonien. Utanför koloniens gränser pågingo väldiga folkrörelser bland kafferfolken (sulu-höfdingen Tsjakas och hans efterträdare Pandas härjningståg, hvilka lade vida landsträckor öde). De förste koloniguvernörerna förde en ganska hårdhändt styrelse och tillbakasatte boernas intressen bl. a. genom att göra engelskan till det enda domstolsspråket. Än mer än häröfver harmades boerna öfver den 1834 verkställda slafemancipationen, hvarigenom de nästan utan ersättning beröfvades en god del af den för jordbrukets bedrifvande nödiga arbetskraften. En häftig kafferinvasion s. å. hade föranledt den