dugande guvernören sir Benjamin D’Urban (se d. o.) att utvidga koloniens gränser från Keiskamma- till Kei-floden för att få en strategisk gräns och trygghet mot kafferinfallen. Påverkad af missionärerna och af filantropisk förkärlek för svarta folk, dekreterade emellertid (1836) engelske kolonialministern lord Glenelg (se Grant, sp. 135—136), att kaffrerna skulle återfå det land han ansåg med orätt ha fråntagits dem, hvarjämte guvernören D’Urban återkallades. Boerna förlorade nu alldeles hoppet om skydd af regeringen mot kaffrerna, och dess politik i slafverifrågan ökade missnöjet, hvilket tog sig uttryck i det s. k. ”stora uttåget” (the great trek, 1836 och närmast följande år) från de nästan ruinerade gränsdistrikten. (I dessa styrde då som vice-guvernör sir Andries Stockenstrom, hvilken tillhörde en gren af den svenska släkten Stockenström.) Om de utvandrade boernas öde se vidare Natal, Oranjefristaten och Transvaal. Kapkoloniens regering sökte under den närmast följande tiden trygga gränserna genom vänskapsfördrag med kringboende höfdingar (t. ex. Andries Waterboer och Adam Kok bland bastardfolket griquas, Moselekatse bland matabelefolket, Moshesh bland basutofolket och Faku bland kaffrerna i Pondoland). I samband med de utvandrade boernas strider med sulukaffrerna i Natal hade detta land 1842 ockuperats af engelsmännen och 1844 införlifvats med K., men blef 1847 en själfständig brittisk koloni. Nya kafferkrig föranledde guvernören sir Harry Smith (se d. o.) att ånyo framflytta kolonigränsen österut till Kei-floden, där 1847 den militäriskt förvaltade gränsprovinsen British Kaffraria upprättades, och Smith ingrep följande år i Oranjeboernas strider med basutofolket, besegrade boerna vid Boomplaats (29 aug. 1848) och proklamerade brittisk öfverhöghet öfver deras land, men tillhölls af hemlandets regering att ej inblanda sig i utanför kolonigränserna rådande förhållanden samt återkallades (1852), samtidigt med att regeringen på vissa villkor (genom Sand-River-konventionen af 17 jan. 1852) erkände de bortom floden Vaal (i Transvaal) bosatte boernas oberoende. Samma non-interventionspolitik ledde äfven till Bloemfontein-konventionen af 23 febr. 1854, hvarigenom Oranjeboernas oberoende erkändes. I K. hade året förut grunden lagts till framtida själfstyrelse genom inrättande af ett kolonialt parlament, tills vidare med begränsad befogenhet. Ett försök att göra K. till deportationsort, sedan Australien vägrat emottaga deporterade straffångar, gjordes 1849 af engelska regeringen, men strandade på befolkningens häftiga motvilja och guvernören Smiths djärfva åtgärd att hindra de till Simon’s bay öfversände deporterades landsättning. En följande statsklok guvernör, sir George Grey (1854—61; se Grey 12), sökte skapa lugnare förhållanden vid kaffergränsen och lyckades i viss mån bland Fingostammarna införa ordnadt åkerbruk och högre civilisation, men en religiös folkrörelse bland Kosastammarna framkallade 1856—57 ett nytt häftigt kafferkrig, som i sin ordning följdes af en fullständig omorganisation af British Kaffrarias förvaltning; det införlifvades slutligen (1865) med K., och de s. k. Transkei-distrikten ställdes under brittisk förvaltning (de ha sedermera ett efter annat annekterats, det sista af dem, Pondoland, 1894). Greys vidsynta sträfvanden att åvägabringa en federativ sydafrikansk sammanslutning under brittisk flagg uppmuntrades ej från hemlandet och fingo därför ingen framgång; för K:s materiella ntveckling var hans guvernörstid af stor betydelse. Upptäckten af diamantfält vid gränsen till Oranjefristaten (1867) ledde 1871 till dessa områdens införlifvande med K.; där uppväxte raskt diamantgrufstaden Kimberley; Basutoland blef 1868 brittiskt territorium och införlifvades 1871 med K., men 1884 öfvertogs dess förvaltning direkt af brittiska kronan; om de administrativa växlingarna i Betsjuanaland se d. o.; dess sydliga del inkorporerades 1895 i K. — 1872 erhöll K. fullständig parlamentarisk själfstyrelse. Dess politiska lif kännetecknades under de närmast följande åren af den holländska bondebefolkningens (”Kapboernas”) alltmer stegrade politiska inflytande (se Afrikander Bond och Hofmeyr). Guvernören sir Bartle Frere (1877—80, se d. o.) återupptog Smiths och Greys sydafrikanska federationsplaner och drabbades af samma öde som dessa, att motarbetas hemifrån och slutligen hemkallas i onåd. Det nionde och sista större kafferkriget 1877 följdes af det än mer vidtutseende sulukriget mot Cetewayo (1878—79), hvilket för alltid gjorde slut på faran för K:s och andra sydafrikanska koloniers trygghet från detta håll. K:s inre politik har kännetecknats af partistriden mellan de brittiskt sinnade ”progressisterna” och det holländska landtmannapartiet, hvars kärna varit Afrikander Bond. Progressisternas geniale ledare Cecil Rhodes (se d. o.) var premiärminister 1890—96 och lyckades tidvis åvägabringa godt samförstånd med boerledarna, men störtades till följd af sin inblandning i Transvaals inre angelägenheter (Jameson’s raid, se Jameson, L. S.). Hans efterträdare, progressisten sir Gordon Sprigg, fick 1898 vika för en afrikanderministär under W. P. Schreiner, hvilken vid boerkrigets utbrott (okt. 1899) gjorde ett fruktlöst försök att låta kolonien förbli neutral, men sedan iakttog sträng lojalitet mot den brittiska kronan, äfven då upprepade invasioner af boertrupper tidvis hotade att framkalla ett uppror af Kapboerna till stamfrändernas förmån. Detta afvärjdes förnämligast genom sir Alfred (sedermera lord) Milners fasta och energiska uppträdande (guvernör 1897—1901, ”high commissioner” för Syd-Afrika till 1905). Schreiner aflöstes 1900 af Sprigg, och boerkrigets återverkan på partistriderna i K. var en tid synnerligen häftig. Sedan progressistpartiet vid 1904 års val erhållit en, om ock svag, majoritet, blef d:r Jameson premiärminister (febr. s. å.), men besegrades vid valen 1908 och efterträddes (mars s. å.) af afrikanderledaren J. X. Merriman. Under dennes ministertid har K. (genom samverkan mellan de båda partierna) anslutit sig till den nya sydafrikanska unionen (1909) och utgör från unionsförfattningens ikraftträdande 31 maj 1910 en af dennas fyra federerade provinser. Rasmotsatsen mellan de brittiska och de holländska folkelementen har de senare åren betydligt aftagit, hvartill väsentligt bidragit den moderata utjämningspolitik, som förts af regeringens ”high commissioner” för Syd-Afrika, earlen af Selborne (1905—10) och koloniguvernören (1901—10) sir Walter Hely-Hutchinson. Litt.: Theal, ”History of South Africa 1486—1872” (5 bd, 1889—1904), ”South Africa” (4 uppl. 1899; tysk