öfv. 4:e uppl. 1900), ”History of South Africa”, 3 bd (1903—05), ”Progress of South Africa in the century” (1902), alla från holländsk-afrikander-synpunkt, samt ”Records of Cape colony” (23 bd, 1897—1904), Worsfold, ”The story of South Africa” (1898), Lucas, ”Historical geography of the british colonies”, del IV (1899, ny uppl. 1904), Bryce, ”Impressions of South Africa” (3:e uppl. 1899), V. Söderberg, ”Engelsmän och holländare i Syd-Afrika” (1900) och ”Den sydafrikanska krisens historiska förutsättningar” (i ”Hist. tidskr.”, s. å.), E. F. Knight, ”South Africa after the war” (1903), Trotter, ”Old Cape colony” (s. å.), Bryden, ”History of South Africa, 1652—1903” (1904) och Colquhoun, ”The afrikander land” (1906). V. S—g. Kaplake. Se Kapplake. Kaplan l. Kapellan (lat. capellanus; se Kapell 1) kallades under medeltiden den vid en borg eller ett slott som själasörjare anställde prästen, emedan han förrättade mässan i slottets kapell. Äfven biskoparna brukade ha egna kaplaner, hvilka tillika voro deras sekreterare. Inom påfliga kurian förekommo tre slags kaplaner: titulärkaplaner, vid festerna assisterande kaplaner och påfvens egna, i enskilda värf använda kaplaner. Till en del finnas dessa ämbeten ännu kvar i den katolska kyrkan. Nu kallas äfven de i de större församlingarna antingen stadigvarande eller tillfällige hjälpprästerna kaplaner. Visserligen skulle enligt tridentinska mötets beslut hvarje församling ha endast en pastor, men prästerliga biträden medgifvas honom dock, där så erfordras. I Frankrike t. ex. förekomma två slag af dessa hjälppräster, les desservants och les vicaires, enl. ”Articles organiques de la convention” af 8 april 1802. Deras till- och afsättning är lagd i biskoparnas hand. Det senare gäller äfven om andra katolska länder, ehuru bestämmelserna om dessa präster i allmänhet äro tämligen sväfvande. — Äfven i de protestantiska länderna förekommer namnet kaplan som benämning på underordnade präster. I England begagnas fortfarande här och där huskaplaner. Hvad särskildt Sverige angår, förekommer namnet kaplan i 1686 års kyrkolag äfvensom i de äldre konungabrefven som benämning på präst i kapell- eller annexförsamling och på ord. hjälppräst i större församling, men i senare tider har denna benämning blifvit utbytt mot kapellpredikant eller komminister. Den förekommer numera officiellt blott om en vid K. M:ts orden tjänstförrättande präst, ordenskaplan. Äfven inom enskilda ordenssamfund finnes stundom en kaplan. — I Norge och Danmark finnas inom vissa (vidsträcktare) församlingar fasta kaplansämbeten, hvilka beklädas af residerende kapellaner, som aflönas af staten och inneha boställe (jämförliga med de svenske komministrarna). Personelle kapellaner kallas sådana prästmän, hvilka äro förordnade till biträde åt en bestämd sognepräst (kyrkoherde), som på grund af sjuklighet eller af annan orsak icke ensam kan fullgöra sina ämbetsåligganden. Den personelle kapellanen aflönas af sogneprästen. Kaldskapellaner (sockenkaplaner) äro anställda i en viss bestämd socken, och deras ställning är således icke beroende af, huruvida den sognepräst, hvilken de biträda i göromålen, förblir vid sitt ämbete. Däremot måste de, likasom de personelle kapellanerna, utföra alla förrättningar, som sogneprästen uppdrager åt dem. De ha icke boställe och äro till största delen aflönade af sogneprästen. Stiftskapellaner äro präster, hvilka antagas för ett helt stift och inom detsamma skickas att tjänstgöra, hvarhelst en annan prästs sjukdom, ett större tillopp af människor (t. ex. vid järnvägsarbeten, under fiskeperioder o. s. v.), ett pastorats ledighet o. s. v. framkallar behofvet af e. o. prästerlig tjänstgöring. De lyda direkt under stiftets biskop och sändas af honom dit, där han finner deras tjänst behöflig. J. P. Kaplandet. Se Kapkolonien. Kaplansbol, kam., benämning på ett slags ecklesiastika boställen, motsvarande komministersboställen. De s. k. äldre kaplansbolen tillkommo vid reformationens införande genom förvandling af gamla klockarbol. De yngre förskrifva sig från Karl XI, som för ändamålet anvisade kronohemman. Se Klockarbol. Kbg. Kaplejonet, zool. Se Lejonet. Kapmolnen, astron., Magalhães’ska molnen, Magalhães’ska fläckarna (lat. Nubecula major och Nubecula minor), två på södra himmelshemisfären belägna, för blotta ögat synliga ljusmoln, bestående af anhopningar af svagare stjärnor och nebulosor. Det större molnet är beläget i Svärdfiskens, det mindre i Tukanens stjärnbild, båda omkr. 20° från södra himmelspolen. Det förra betäcker en yta af 40, det senare 10 kvadratgrader, d. v. s. mer än 200, resp. 50 gånger fullmånens yta. Kapmolnen höra till de märkvärdigaste himmelsföreteelserna, utan något motstycke på hela stjärnhimlen. På grund af sitt sydliga läge voro de okända i den klassiska antiken. Det stora Kapmolnet omtalas först af den persiske astronomen Al Sufi (900-talet), som kallar det ”den hvita oxen” (el bakar). Namnet Kapmolnen kom efter Goda Hoppsuddens kringsegling i bruk hos portugisiska och holländska sjöfarande. Efter Magalhães’ världsomsegling uppkallades de äfven efter denne. Genom sitt läge i en f. ö. mycket stjärnfattig trakt af himlen, långt från Vintergatan, äro de lätt i ögonen fallande och bidraga i hög grad till den sydliga stjärnhimlens praktfulla anblick. En noggrannare kännedom om Kapmolnen vanns först genom de observationer, som J. Herschel anställde i Kapstaden på 1830-talet. Herschel fann, att de icke äro stora nebulosor, utan att de i själfva verket utgöra mäktiga anhopningar af ljussvagare stjärnor, stjärnhopar och små nebulosor. Ehuru de synas ligga fullkomligt isolerade från Vintergatan, torde de dock i verkligheten vara till Vintergatans system hörande bildningar, hvilka på grund af sina relativt små afstånd från oss kunna synas projicierade på himlen långt ifrån Vintergatans midtlinje. B—d. Kapnikbánya [ka'pnikbānja], kommun i komit. Szatmár i nordöstra Ungern, med bekanta, gamla guld- och silfvergrufvor. 4,665 inv. (1900). K. B. W. Kapnist, Vasilij Vasiljevitj, rysk skald, f. 1757, d. 1823, härstammade från en gammal grekisk adelsätt på Korfu, beklädde åtskilliga statsämbeten och lefde sedan på sitt gods i Lill-Ryssland. Släkting och vän till Derzjavin, tog han denne till mönster, skref pseudoklassiska oden, förnämligast i elegisk ton, samt öfversatte Horatius. Stort uppseende väckte han genom en litterär Satir (1780) och