Ode till träldomen (tr. först 1806), som förhärligade hans lillryska hembygds historia, med anledning däraf, att lifegenskapen under Katarina II infördes i Ukrajna. Sin största berömmelse vann han genom den satiriska komedien Jabeda (Förtal, ränker) 1798 med hvassa anspelningar på den byråkratiska falheten, så att den snart förbjöds på scenen. 1796 utkom K:s första diktsamling. Hans samlade arbeten utgåfvos 1849. A—d J. <img l>

Kapodistrias (Capo d’Istrias). 1. Giovanni K., grefve, rysk-grekisk statsman, f. 11 febr. 1776 på Korfu, studerade i Padua filosofi, klassiska språk och medicin, men trädde, efter sin hemkomst och upprättandet af Joniska öarnas republik (1800), i dess tjänst, deltog i utarbetandet af republikens författning och verkade som Lagstiftande församlingens förste sekreterare och därefter som först inrikes-, sedan utrikesminister i sitt fäderneslands tjänst till 1807; men då Joniska öarna genom freden i Tilsit kommo i Frankrikes våld, drog han sig tillbaka till privatlifvet. Han emottog 1809 kallelse att inträda i ryska utrikesministeriet och förvärfvade där genom sin stora begåfning, sina kunskaper, sin arbetskraft och smidighet snart kejsar Alexanders fulla tillgifvenhet samt blef ansedd som en af Europas skickligaste diplomater. Han följde ryska hären under frihetskriget mot Napoleon och tog en viktig del i fredsunderhandlingarna 1814—15. Som rysk fullmäktig på kongressen i Wien utverkade han återupprättandet af Joniska öarnas republik. 1816 utnämnd till statssekreterare, trädde han tillsammans med grefve Nesselrode i spetsen för ryska utrikespolitiken. Han var då de frihetsträngtande grekernas stolthet och hopp. Redan 1814 hade han blifvit utsedd till president i hetärian (se Grekland, sp. 253) och erhöll 1820 dess anbud att öfvertaga ledningen af den grekiska frihetsrörelsen. Han afslog anbudet, men sökte i tysthet till grekernas förmån bearbeta tsaren. Då denne emellertid slöt sig till Metternichs grekfientliga politik, lämnade K. 1822 sin tjänst och flyttade till Schweiz, hvarifrån han sökte så mycket som möjligt verka till grekernas bästa och underhöll förbindelser med ryska hofvet. I april 1827 valdes han af grekiska nationalförsamlingen till Greklands president för en tid af 7 år. Han antog valet och efter att ha besökt hofven i Paris, London och Petersburg, ankom han i jan. 1828 till Grekland. Den tillgifvenhet och det förtroende, som i början kommo K. till del, förbyttes inom kort i misstroende och slutligen i häftig opposition. Denna omkastning i sinnesstämningen framkallades af hans sympatier för Ryssland, hans försök att införa ett despotiskt styrelsesätt och hans särskildt af höfdingarna från befrielsekriget med ovilja sedda partiskhet för sina släktingar. Hösten 1830 utbröto på flera ställen uppror, mainoterna samt invånarna på Hydra och Psara gjorde sig oberoende, och slutligen mördades K. i Nauplia, 9 okt. 1831, af Georgios och Konstantinos Mauromichalis. Ett monument öfver K. restes 1887 på Korfu. Jfr Mendelssohn-Bartholdy, ”Graf Johann Capodistrias” (1864) och en nygrekisk biografi öfver K. af Evangelides (Aten 1894). — 2. Agostino K., grefve, den föregåendes yngre broder, f. 1778 på Korfu, d. där 1857, valdes efter mordet på brodern, som 1829 utnämnt honom till ståthållare öfver fastlandsprovinserna, i dec. 1831 till provisorisk president, men nedlade denna värdighet 9 apr. 1832, sedan hans ryssvänlighet föranledt nya upprorsförsök. 1—2. V. K—r.* Kapok, Glansull, Silkesbomull, Växtdun, bot., detsamma som ceibaull (se Ceiba). Kapokfibern är sällan rent hvit, utan vanligen gul- eller brunaktig, har silkeliknande glans, men är skör, hvarför den ej spinnes, utan endast användes till stoppning. Kapok anses vara det bästa materialet till fyllning af simgördlar o. d., emedan det i pressadt tillstånd öfverträffar kork och andra för samma ändamål använda ämnen i bärförmåga och efter genomdränkning med vatten hastigt torkar och återtager sina förra egenskaper. G. L—m. Kapokolja, bot., tekn., en olja, som erhålles ur fröna af bombacacéer; den användes i synnerhet i tvålfabrikationen. G. L—m. Kápolna, köping i ungerska komitatet Heves, vid Tarna. 1,714 inv. (1900). Där besegrade Windischgrätz 26—28 febr. 1849 de ungerske insurgenterna under Dembinski, Görgei och Klapka. (J. F. N.) Kaponier [-jǟr]. Se Kaponjär. Kaponjär, Kaponier l. Koffer (fr. caponnière), befästningsk., en mot hvarje slag af artillerield skyddad hålbyggnad, som anlagts för låg bestrykning längs efter graf bottnen — flankering — och sålunda med fronten vinkelrätt mot grafvens längdriktning. Den utgjorde en huvudbeståndsdel i den polygonala fronten och utvecklades särskildt i de nypreussiska och österrikiska befästningssystemen. Hufvudgrafvens kaponjär uppfördes i l eller 2 våningar och försågs ibland äfven med ett öppet jordbröstvärn på taket, men gjordes ändock så låg, att dess murverk var af framför liggande fältvall skyddadt mot fiendens indirekta eld, eller ock skyddades det genom ett särskildt framförliggande täckverk mot fjärreld samt förlängdes ofta ända bakom hufvudvallen och kom på så vis att bilda hela frontens centrala afsnitt. För att skydda frontmuren äfven mot direkt eld från fiendens kontrabatterier på fältvallens krön uppkastades antingen en jordvall mot muren och däruti nedskuros embrasyrer framför skottgluggarna, eller ock uppfördes s. k. tunnel-embrasyrer, framför kaponjären liggande öppna, men låga hvalf, genom hvilka kaponjärens kanoner besköto grafbottnen, men hvilka gjorde kaponjärens frontmur osynlig från den motliggande, något högre fältvallen. Genom en potern under hufvudvallen stod kaponjären i förbindelse med fästningen. Om man från kaponjären kunde gifva eld åt två håll, kallades den helkaponjär; om eld kunde afgifvas åt endast ett håll, hette den halfkaponjär. Vid detacherade fort lades kaponjären vid skulderhörnet, så att den beströk en front- och en flankgraf, men då den här blef mycket utsatt, anordnades senare en s. k. saillanitkaponjär till båda fasgrafvarnas och vid hvartdera skulderhörnet en halfkaponjär (skulderkaponjär) till flankgrafvens bestrykning, och åt dessa