Kapucinapan, zool. Se Primates. Kapucinkrasse, bot. Se Tropæolum.

Kapucinmunk.

Kapucinorden, en utgrening af franciskanorden (se d. o.), stiftad 1525 af minoriten Matteo di Baschi (se d. o.), som hyllade den uppfattningen, att den helige Franciscus burit en kapuschong af annat slag än det, som senare brukades inom hans orden. Matteo erhöll 1525 påfvens tillstånd att lefva som eremit, bära pyramidformig kapuschong (capucium, däraf ordens namn) och helskägg samt att predika för folket. Liknande tillstånd utverkade 1526 Ludovico di Fossombrone. 1528 erkändes de nye eremiterna som en särskild kongregation af franciskanorden med egen generalvikarie, men underordnad konventualerna, och 1536 nämnas de i påfliga urkunder fratres minores Capucini. 1529 hölls den nya kongregationens första generalkapitel, från hvilket dess konstitutioner leda sitt ursprung (reviderade 1536, definitivt fastställda 1575, ånyo öfversedda 1643). Dessa konstitutioner innehålla stränga föreskrifter beträffande tystnad, fastor och klädedräkt (se fig.); de förbjuda hoptiggande af mera än hvad som för dagen behöfves liksom samlande af förråd för mera än tre, högst sju dagar och vidrörande af penningar. Klostren borde vara af enklaste beskaffenhet och ej hysa mera än 6—12 bröder. Utom generalvikarien (senare generalen) utgöra provinsialer, kustoder och guardianer ordenshierarkien. Vid kapitlet 1529 valdes Matteo di Baschi till generalvikarie, men afgick redan efter ett par månader och fick till efterträdare Ludovico di Fossombrone, som dock efter några år blef utstött ur orden, liksom Matteo 1537 utträdde ur densamma. Stora förtjänster om ordens utbredande under denna dess första tid inlade Bernardino Ochino, hvars affall 1542 ådrog orden ett predikoförbud och så när förorsakat dess upphäfvande. Delvis genom kardinal San Severinos mellankomst räddades dock ordens existens, och den återfick predikorätten samt utvecklade sig därefter till en utprägladt ultramontan missionsorden, som för sin folkliga vältalighet särskildt sökte sin publik bland det lägre folket och som utmärkte sig för sin likgiltighet för allt hvad bildning hette. Ursprungligen inskränkta till Italien, utbredde sig kapucinerna till Frankrike (1574), Tyskland (1593), Spanien (1578), Schweiz o. s. v. 1619 befriades de från sin subordination under konventualerna och fingo egen general. Sekularisationerna i Frankrike och Tyskland vid 1700-talets slut decimerade kapucinerna starkt; dock räknade de ännu år 1906 ej mindre än 57 provinser (däraf 25 i Italien) med 713 kloster och hospits. Se Heimbucher, ”Die orden und kongregationen der katholischen kirche”, bd 2 (2:a uppl. 1907). T. H—r. Kapucinpulver (fr. poudre des capucins), farm. med., kallas en mot ohyra hos människor och boskap begagnad pulverblandning, beredd af sabadillfrön, staffansfrön, persiljefrön (frukter) och tobak. Detta pulver är i hög grad giftigt, emedan det innehåller flera häftigt verkande alkaloider, såsom nikotin, veratrin och delfinin. Det har numera kommit ur bruk. O. T. S.* Kapudag. Se Marmarasjön. Kapudan (turk., af it. capitano), befälhafvare. — K.-pascha, förr titel på Osmanska rikets storamiral, nu på marinministern. Kapudju. Se Kapu. Kapun (ty. kapaun, lat. capo) kallas den kastrerade hannen af vanliga tamhönset (Gallus gallinaceus). Djuret blir naturligtvis genom kastreringen odugligt till fortplantning, förlorar sitt mod samt blir i ytterlig grad fegt. Bruket att kastrera tuppar härleder sig därifrån, att kapunerna egna sig mycket väl för gödning, hvarigenom deras kött blir synnerligen saftigt och välsmakande. Äfven hönan kastreras och benämnes då poularde (fr.). Både kapuner och poularder äro dock numera sällsynta, emedan man funnit, att icke kastrerade individer af båda könen efter senare tiders förbättrade gödningsmetoder erhålla lika fett och godt kött, som hade de blifvit underkastade den här omtalade plågsamma operationen. — Kapunera, göra till kapun, kastrera en hanfågel. C. R. S.* Kapurthala [kāpōthā'lə]. 1. Vasallstat i brittiska Indien, Punjab, i vinkeln mellan Sutlej och Bias, en väl bevattnad, bördig slätt, genomskuren af järnvägen mellan Lahore och Jalandhar. 1,549 kvkm. 314,351 inv. (1901), nära hälften muhammedaner, 1/4 hinduer. Regerande fursten är en sikh af Ahluwaliadynastien. — 2. Hufvudstad i nämnda stat, 18 km. från Jalandhar. 18,519 inv. (1901). Wbg. Kapuschong (fr. capuchon, af it. cappa, kåpa), eg. den en munkkåpa vidhängande spetsiga del, som nyttjas till hufvudbetäckning (jfr fig. i art. Kapucinorden); senare regnhufva i allmänhet, som sitter fast vid en kappa eller ytterrock. Kaputt, tillintetgjord, som förlorat allt. Ordet kommer af det likbetydande franska capot, som urspr, i pikéspelet sades om den, som ej fått något stick. Kapuvár, köping i ungerska komitatet Ödenburg (Sopron), vid Rabnitz. 6,642 inv. (1900). Kap Verde (port. Cabo Verde, Gröna udden), Afrikas västligaste udde, belägen under 17° 34′ v. lgd och 14° 40′ n. br. — Omkr. 465 km. n. v. om denna udde ligga i Atlantiska hafvet mellan 14° 45′ och 17° 30′ n. br. samt 22° 30′ och 25° 10′ v. lgd Kap Verde-öarna l. Gröna uddens öar (port. Ilhas do Cabo Verde), en till Portugal hörande grupp af 10 öar jämte flera mindre klippor, tillsammans 3,822 kvkm. Öarna äro fördelade i två afdelningar: en nordvästlig, öfver vinden (Barlavento), bestående af öarna São Antão, São Vicente, Santa Luzia, Sao Nicolão, Sal och Bõa Vista, samt en sydöstlig, under vinden (Sotavento), till hvilken höra Maio, São Thiago (Santiago), Fogo och Brava. Alla öarna äro af vulkaniskt ursprung samt bergiga; några bergstoppar äro ganska höga, såsom Pão de Assucar (Tope da Corõa) på São Antão (2,250 m.)