och Pico de Fógo, hvilken når 2,975 m. höjd. Denna sistnämnda, en ännu rykande vulkan, hade oafbrutet utbrott 1680—1713 och sitt sista förstörande utbrott 1847. Klimatet är mycket osundt, i synnerhet under regntiden (aug.—okt.), då febrar äro vanliga. Gula febern och kolera ha äfven flera gånger härjat bland befolkningen. Under regntiden blåsa västliga och sydvästliga vindar, stundom med stor våldsamhet, åtföljda af slagregn och åska. Sommarvärmen är hög, uppgående på São Thiago till 24,5° i årsmedium, växlande mellan 22,2° (febr.) och 26,6° (sept.). Regnmängden är på São Thiago 260 mm., jan.—juni äro nästan regnlösa. Den odlade jorden är mycket liten, och afkastningen af det obetydliga jordbruket tillintetgöres icke sällan af fruktansvärd torka, som stundom fortfar flera år i rad, och gräshoppssvärmar. Skog finnes icke, endast här och där några grupper af kokos- och andra palmer. Indigofera och bomullsbuskar växa vilda; äfven bananer och tamarinder förekomma allmänt. Ris, majs, hirs, vin, sockerrör och tobak odlas, men befolkningens hufvudnäring är boskapsskötsel. Flera öar ha saliner. Hela ögruppen hade vid 1900 års slut 147,424 inv., hvaraf 3,856 voro hvita, resten färgade. De tala en rådbråkad portugisiska, i moderlandet kallad lingua creoula. — Införseln steg 1907 till 2,34 mill. milreis, utförseln till 220,261 milreis. Öarna besöktes s. å. af 2,118 handelsfartyg om 5,9 mill. ton, utom kustfarare. Hufvudstad och säte för guvernören är Praia på São Thiago, och den bästa hamnen är Porto Grande på S. Vicente, som är en viktig kol- och proviantstation för fartyg på långfärd. När öarna upptäcktes, är ej säkert kändt. Somliga antaga, att upptäckarna varit genueserna Antonio och Bartolomeo da Noli (1441), andra venezianen Alvise Cadamosto (1456), andra åter, att de upptäckts först 1460. De voro då obebodda. (J. F. N.) Kap Verde-öarna. Se Kap Verde. Kapvin, vin från Kapkolonien (se d. o., sp. 862—863) i Afrika, där vinodlingen är lika gammal som de första nybyggena kring Goda-Hoppsudden och alltså räknar sitt ursprung från 1600-talets midt. Klimatet och jordmånen äro särskildt i västra delen af kolonien mycket gynnsamma och frambringa det berömda Constantiavinet, ett sött dessertvin, jämte åtskilliga sherry- och portviner och äfven röda viner. Kapvinerna äro starka och hetsiga; de framställas i allmänhet med en efter europeisk måttstock väl hög alkoholhalt. G. H—r. Kapy. Se Kapu. Kapydjy, Kapydjy-basji. Se Kapu. Kara, turk., svart. Kara, flod i norra Ryssland, rinner upp på Ural, bildar gräns mellan guv. Archangel (Europa) och Tobolsk (Asien) samt faller ut i Kariska hafvet, som har sitt namn efter denna flod. Längd omkr. 230 km. (J. F. N.) Kara Amid. Se Diarbekr 2. Karabagh (”svarta trädgården”), förr själfständigt kanat, nu en del af ryska guv. Jelizavetpol i Transkaukasien, på gränsen mot Persien. Det tillhör armeniska höglandet och har bl. a. topparna Kapudsjik (3,918 m.) och Kjambil (3,740 m.). Hufvudstad är Sjusja vid Kargar, en biflod till Kura. — Den siste kanen flydde till Persien 1822, hvarefter ryssarna intogo landet. J. F. N. Karabalgassun. Se Karakorum. Karabinjär (fr. carabinier), krigsv., eg. en med karbin (se Handeldvapen) väpnad ryttare. Under hugenottkrigen (senare hälften af 1500-talet) i Frankrike tilldelades hvarje kavallerikompani några ryttare, som voro försedda med eldvapen och lättare utrustade än det öfriga manskapet samt skulle användas vid spaningstjänsten. Dessa ryttare kallades karabinjärer. Denna anordning vann småningom insteg äfven i andra arméer. Snart förenades alla karabinjärer inom ett regemente till ett kompani, och mot slutet af 1600-talet bildades särskilda karabinjärregementen, hvilka dock föga mera än till namnet skilde sig från det öfriga tunga kavalleriet. Under 1800-talet bortlades benämningen småningom. I Sverige bar 1805—22 det nuvarande Skånska dragonregementet namnet Skånska karabinjärregementet. Uti Italien benämnes gendarmeriet karabinjärer (carabinieri reali). C. O. N. Karabo, sjöv., ett på 1100-talet brukligt moriskt fartyg, som särskildt nyttjades till hästtransport mellan den afrikanska kusten och Spanien. L. H.* Karabugas (”Svarta gapet”) l. Adshidarja (”Bittra hafvet”), vik af Kaspiska hafvet på dess östra kust och skildt därifrån genom smala sandtungor. Öfver 18,000 kvkm. Djupet växlar mellan 4 och 12 m., men är vid inloppet blott 1 m. Genom detta inlopp strömmar Kaspiska hafvets vatten ständigt med stor hastighet in i K., där det afdunstar. Därigenom blir K:s vatten allt saltare och innehåller 17 proc. salt, så att inga fiskar kunna lefva däri. På bottnen har aflagrats ett delvis 2 m. tjockt lager af magnesiumsulfat. J. F. N. Karaby, socken i Skaraborgs län, Åse härad. 943 har. 389 inv. (1909). Annex till Tun, Skara stift, Kållands kontrakt. Karachi [kərā'tʃī], eng., förr Currachee l. Kurrachee. 1. Distrikt i kejsardömet Indien, presidentskapet Bombay, prov. Sind, mellan nedre Indus och floden Hab l. Pab, som bildar gräns mot Belutsjistan. 36,731 kvkm. 607,828 inv. (1901), de fleste muhammedaner. — 2. Hufvudstad i nämnda distrikt och i prov. Sind, ligger vid Arabiska hafvet i nordvästligaste delen af Indus’ delta. 116,663 inv. (1901), hvaraf 6,098 kristna. Garnison. Staden är slutpunkt för Indus-järnvägen till Punjab, står i telegrafisk förbindelse med Europa och det öfriga Indien samt var redan före öppnandet af Sues-kanalen den femte och är nu, sedan hamnen 1869—73 gjorts tillgänglig för de största fartyg, den fjärde af Indiens hamnar (näst Calcutta, Bombay och Rangoon). Import och export hade 1907—08 ett värde af öfver 286 mill. rupier. Många kyrkor och skolor, museum, fem banker och stora bomullsspinnerier. De rike européerna bo i villastaden Clifton. K:s betydelse som handelsstad beror hufvudsakligen på hveteodlingens tillväxt i Punjab, såsom hvars exporthamn K. kan anses. Utom hvete utföras te, olja, ull, bomull, talg, hudar m. m. Staden kom 1842 i engelsk ego och hade då 14,000 inv. (J. F. N.) Karadag (”svarta berget”), turkiskt namn på Montenegro; äfven namn på flera mindre bergskedjor, t. ex. i vilajetet Kosovo och i nordvästra Persien. J. F. N. Karadjitj, Vuk Stefanovitj, nyserbiska språkets och litteraturens egentlige grundläggare, f. 1787 i byn Trsjitj vid Drina i det då ännu turkiska