Serbien, d. 26 jan. 1864 i Wien. Hans namn är ett af de märkligaste i den nyare tidens litteratur. Född i ringa stånd, lärde sig K. redan som gosse, oaktadt alla hinder, läsa och skrifva, deltog som yngling i det första serbiska upproret, besökte därefter skolan i Karlovats och blef 1807 sekreterare hos senaten i Belgrad. En sjukdom gjorde honom för lifstiden lam i ena foten och hänvisade honom till lugn och studier. 1813, sedan turkarna åter kufvat serberna, begaf sig K. från en lärarpost i Belgrad till Wien och tillbragte större delen af sitt återstående lif i tvungen eller frivillig landsflykt i Österrike. En kort tid (1831) var han ordförande i magistraten i Belgrad och lärde då känna system och personer i regeringen. Genom en skrifvelse till furst Milosj, hvari han rådde denne till ett mindre despotiskt styrelsesätt, stängde han för sig återvägen till fäderneslandet. I Serbien förbjöd man hans böcker och ortografi. Man ansåg hans bibelöfversättning och den af honom i språket införda bokstafven j för latinskt kätteri (serberna tillhöra den grekiska kyrkan). Först 1868 medgafs utan inskränkning bruket af K:s språk och rättskrifning. Hans mest betydande litterära motståndare voro Davidovitj och Hadjitj; på hans sida däremot stod den berömde filologen Daničić. <img l>

1814 utgaf K. sitt första arbete, en samling folkvisor under titeln En liten folklig slaveno-serbisk sångbok, och under femtio år använde han sin rika begåfning och outtröttliga flit för de efter långvarigt, själsmördande förtryck frigjorde serbernas bildning på nationell grund. Oaktadt Obradovitjs vägbrytande föredöme var ”slaveno-serbiskan” (en med ryska och serbiska uppblandad kyrkslavisk dialekt, som folket ej förstod) ännu den serbiska litteraturens språk; genom K. har folkspråket, nyserbiskan, vunnit ett länge omtvistadt, men slutligen obestridt envälde. Redan 1814 utkom K:s grammatik: Pismenitsa srbskoga iezika po govoru prostoga naroda, och 1818 hans serbiska ordbok, Srpski rjetjnik (med latinsk och tysk öfv. samt rika historisk-etnologiska upplysningar och företrädd af en ny bearbetning af grammatiken; ny tillökad uppl. 1852). För nyserbiskan uppgjorde K., med öfvergifvande af den dittills härskande gamla cyrilliska skriften (se Alfabet och Kyrillos), ett nytt alfabet på grundvalen af det ryska; han uteslöt en del bokstäfver och tillade andra efter språkets behof. Den rättskrifning, som serbiskan fått genom K., är i enkelhet och noggranhet jämförlig med de bästa i Europa. Bakom K. stod visserligen som rådgifvare den grundlärde slavisten Kopitar, men Vuk var i alla fall den, som utförde verket. I bredd med dessa rent språkliga arbeten gå K:s samlingar till kännedom om folkets litteratur och lefnadssätt. Under upprepade resor i Serbien, Slavonien, Kroatien, Dalmatien, Montenegro och Ungern lärde K. känna sitt folk så som ingen annan. Folkvisorna, Srpske narodne pjesme, utkommo i flera, ständigt ökade, upplagor och hade i den sista, vid hvilken K. själf lade hand, vuxit till 6 bd. Redan från början tilldrogo de sig, under inverkan af den nyromantiska skolan inom vitterheten, uppmärksamhet och beundran långt utanför sitt hemland och föranledde i Europas öfriga länder motsvarande samlingar. Såväl genom sin rikedom som genom den omsorg, hvarmed insamlingen och utgifningen skett, intaga K:s arbeten ett framstående rum. Senare följde samlingar af serbiska ordspråk, Srpske narodne poslovitse (1836; ny uppl. 1849), Montenegro und die montenegriner (på tyska 1837, sedermera äfven på serbiska), serbiska folksagor, Srpske narodne pripovijetke (1853; öfv. till tyska af K:s dotter Vilhelmina K., 1854). Först efter K:s död utkommo hans bok om serbiska folkets lif och seder (1867) samt Deutsch-serbisches wörterbuch (1872). Genom dessa arbeten fick den unga litteraturen en bredt lagd, folklig och inhemsk, på historia och tradition hvilande grundval. Bland K:s öfriga skrifter förtjäna att särskildt anföras hans öfversättning af nya testamentet (1847), kalendern Danitsa (Morgonstjärnan, 5 hftn 1826—34), innehållande åtskilliga historiska och språkliga uppsatser, samt Primjeri srpsko-slavenskoga jezika (Fornserbisk läsebok, 1857). Anmärkas må dessutom, att Rankes arbete om serbiska revolutionen hvilar hufvudsakligen på upplysningar af K. En samlad upplaga af K:s skrifter är under utgifning (genom P. Djordjevitj och L. Stojanovitj) på serbiska statens bekostnad; hittills utgifna Srpske narodne pjesme (1—6, 1891—99), Srpske narodne pripovijetke, zagonetke i poslovitse (1—2, 1897—98), Gramatčki i polemički sjusi (1—3, 1894—96), Srpski rječnik (3:e tillökade uppl., 1898), Skupljeni istorijski i etnografski spisi (I, 1898), Perepiska (Korrespondens, 1—2, 1907—08). K:s stoft flyttades 1897 på statens bekostnad högtidligt från Wien till Belgrad (minnesskrift, ”Spomenitsa”, af A. Gavrilovitj, 1898). Lll. Karadža dag l. Srnena gora, bergskedja i Öst-Rumelien, parallell med Balkan och skild därifrån af den för sin härliga natur berömda Kazanlükdalen, som genomflytes af Maricas biflod Tundža. K:s högsta topp når 1,440 m. J. F. N. Karaff l. Karaffin (fr. carafe, it. caraffa, af arab. garafa, hämta upp, ösa), en nedtill vid och uppåt halsen starkt afsmalnande glas- eller ”kristall”-flaska till servering af vin, vatten o. s. v. (Moderna vinkaraffer finnas afbildade å pl. VI till art. Glasfabrikation.) Karafuto, japanska benämningen på ön Sachalin (se d. o.). Karagasser, ett litet folkslag i Sibirien, vid öfre Jenisej, på norra sidan af Sajanska bergen. En grammatik öfver deras språk, en tatarisk munart, jämte ordförteckning författades af M. A. Castrén (utg. af A. Schiefner, 1857). Kara-Georg (turk., ”Svarte Georg”) l. Črny [tjernij] — mindre riktigt Czerny — Georg (serb. ”Svarte Georg”), eg. Georg Petrovitj, serbisk frihetshjälte, föddes på 1760-talet (enligt en uppgift 21 dec. g. st.) 1762, i byn Viševac nära Kragujevac, där fadern var bonde, och dog 25 juli (n. st.) 1817 i närheten af Semendria. Efter att ha deltagit i oroligheterna 1787 flydde han till