Österrike, hvarvid han nedsköt sin fader, som ej ville följa med öfver gränsen, för att ej lämna honom i turkarnas händer. Han återvände med den serbiska frikåren under Österrikes krig med Turkiet 1788—91, var en tid hajduk, begaf sig efter freden i Sistova åter till Österrike, men kom sedermera tillbaka och vann som svinhandlare i Topola förmögenhet och en ansedd ställning i trakten. Vid utbrottet af resningen mot janitscharerna i febr. 1804 korades han till höfding, och hans ledarställning blef allt starkare befäst och vidare erkänd, sedan rörelsen öfvergått till en öppen fejd mot sultanen. Genom segern vid Mišar i aug. 1806 afvisade han turkarnas anfall, och i dec. s. å. gjorde han sig till herre öfver Belgrad. 1809 började han utbreda resningen utanför Serbiens gränser, men en ny turkisk invasion tvang honom att återvända; med hjälp från Ryssland, som efter freden i Tilsit hade fria händer mot Turkiet och hvars effektiva beskydd han efter någon vacklan föredrog framför Österrikes mera ovissa sympatier, lyckades han 1810 åter för en tid rädda den nyvunna friheten. Men då turkarna, sedan Ryssland, upptaget af kriget mot Napoleon, genom freden i Bukarest 1812 lämnat Serbien åt dess öde med en obestämd själfstyrelse, 1813 åter angrepo med öfverlägsna och segerrika stridskrafter, tappade K.-G. modet och flydde i okt. s. å. till Österrike; sedermera begaf han sig till Bessarabien. Intalad af hetairisterna, som ville begagna honom som verktyg i sitt arbete för en allmän resning mot turkarna, återvände han 1817 till Serbien för att där åter tända upprorslågan, men blef, efter hvad det — ehuru ej obestridt — påstås på befallning af Milosj Obrenovitj, lönnmördad; hans hufvud sändes till turkarna. K.-G. skildras som en barbarisk kraftnatur, i regel sluten inom sig själf, men obehärskad under vredens eller vinets inflytande, i striden öfverdådigt tapper och utrustad med eldande ledaregenskaper, icke heller alldeles utan sinne för en ordnad förvaltning, men i öfrigt, själf ej ens skrifkunnig, saknande civilisatoriska intressen. Jfr Ranke, ”Die serbische revolution” (1829), och Saint-René Taillandier, ”La Serbie” (1872). H. B—n. Karageorgevitj (Karagjorgjevitj), serbisk regentätt, härstammande från Kara-Georg (se d. o.). Släktens äldre gren, Kara-Georgs son Alexis (f. 1801, d. 1830) och dennes ättlingar, har ej spelat någon politisk roll; en af Alexis’ sonsöner Bozjidar (f. 1861, d. (1909?) i Paris), gjorde sig i stället känd som skriftställare och konstnär. — Den yngre grenen har däremot täflat med släkten Obrenovitj om Serbiens krona: Kara-Georgs son Alexander (se nedan) var furste 1842—58, och hans son Peter (se d. o.) förvärfvade efter konung Alexander I:s mord 1903 den serbiska tronen. Af hans båda söner med prinsessan Zorka, furst Nikolaus’ af Montenegro dotter (f. 1864, d. 1890), gjorde sig kronprins Georg (f. 1887) under krisen 1908—09 omöjlig genom sina excesser och afsade sig slutligen tronföljden, som i stället öfvergick till hans yngre broder Alexander (f. 1888). Alexander K., furste af Serbien, Kara-Georgs son, f. 11 okt. 1806 i Topola, d. 15 maj 1885 i Temesvár, utbildades i rysk krigstjänst, men återvände till Serbien under Mikael Obrenovitjs regering och tjänstgjorde under honom som adjutant. Efter dennes störtande 1842 kallades han med turkarnas goda minne till furste, och det nyval, som det med förändringen missnöjda Ryssland framtvang i juni 1843, utföll till hans förmån. Serbiens utveckling fortgick under hans regering jämförelsevis lugnt, men hans kyliga och tröga temperament gjorde honom ej omtyckt af folket, hvars nationella stämning växte under inverkan af de samtida världshändelserna. Den neutrala hållning, som han i anslutning till Österrike intog under Krimkriget, ökade hans impopularitet, ehuru Paris-freden 1856 utvidgade Serbiens friheter och gaf dem stormakternas samfällda garanti. Inom själfva senaten anstiftades en sammansvärjning mot honom, som dock upptäcktes i tid 1857, och då han 1858 nödgades att slutligen sammankalla nationalförsamlingen, vände sig denna genast mot honom. Den afsatte honom 23 dec. 1858 och utsåg åter Milosj Obrenovitj till furste, och A., som tog sin tillflykt till turkarna i Belgrads fästning, men hvarken hos dem eller Österrike fick stöd, abdikerade 3 jan. 1859. Han lefde sedan omväxlande i Österrike-Ungern och Valakiet. Mikael Obrenovitjs mord 1868 var anstiftadt af hans anhängare; beskyllningarna mot honom själf för delaktighet däri anses dock ej ha blifvit bevisade under de rättegångar, som fördes mot honom både i Serbien, där han dömdes till 20 års fängelse in contumaciam, och inför ungersk domstol. Jfr Ranke, ”Serbien und die Türkei” (1879). H. B—n Karagheen [-gīn], bot. Se Caragheen. Karagin, detsamma som caragheen (se d. o.). Karagin, rysk ö ö. om norra Kamtjatka, vid inloppet till Karaginskajaviken. 1,582 kvkm. Obebodd. J. F. N. Karagjorgjevitj. Se Karageorgevitj. Karagwe (Karagué), landskap i tyska Öst-Afrika, på västra stranden af Victoria Njansa, i n. och v. begränsadt af Kagera, består af ett ända till 1,600—1,800 m. högt parklandskap. Befolkningen, omkr. 30,000 pers., består hufvudsakligen af wanyambo, som behärskas af ett fåtal wahuma. Den betydligaste orten är Weranjanje. J. F. K. Karahafvet. Se Kariska hafvet. Kara Halfdansdotter, nord. myt., omtalas i den poetiska Eddan och säges vara den återfödda Sigrun, Hognes dotter, liksom hennes make, Helge Haddingjaskate, var Sigruns man Helge Hundingsbane återfödd; och som källa åberopas en nu förlorad dikt Káruljóð (Karasången), hvars innehåll i förvanskad form omtalas i Hrómundarsaga Grípssonar (se d. o.) och uti de mot denna saga svarande rimor, hvilka benämnas Griplur. Se Helge. B—e. Kara-Hisar (”svarta fästet”), mindre riktigt Kara-Hissar, namn på flera städer i Asiatiska Turkiet. 1. Afium-K.-H., stad i vilajetet Khodavendikiar. Se Afium-kara-hisar. — 2. Eski-K.-H., 22 km. n. ö. om ofvannämnda stad på samma plats som forntidens Docimium l. Synnada, bekant för sin marmor (hvit, med röda fläckar och ådror). — 3. Schebbin-K.-H. l. K.-H.-Scharki (”västra K.-H.”), stad i vilajetet Sivas, vid en biflod till Germili (forntidens Lykos). Omkr. 12,000 inv., hvaraf omkr. 3.000 armenier och 1,600 greker. Stadens grekiska metropolit bär titeln ärkebiskop af Nikopolis, den af Pompejus anlagda staden (nuv. Enderes, 24 km. v. s. v.