från K.). Aluntillverkning. I närheten
(vid Lidjessi) grufvor med silfverhaltig
blymalm, som brytes af engelsmän. I
okt. 1895 stort blodbad på armenierna.
(J. F. N,)
Karaiber, Karaibisk. Se
Kariber,
Karibisk.
Karaiskakis, Georgios, en af hjältarna
i det grekiska frihetskriget, f. 1782 i Epirus,
blef tidigt anställd i Ali paschas af Janina
tjänst och förvärfvade sig dennes ynnest, deltog
någon tid i dennes uppror mot sultanen och slöt
sig till sina landsmän, då de 1821 reste sig
mot turkarna. Under belägringen af Missolonghi
(1825—26) utmärkte han sig och utnämndes i juli
1826 efter denna fästnings fall, då den segrande
Reschid pascha vände sig mot Aten, af den
grekiska regeringen till högste befälhafvare i
Rumelien (Livadia). Han lifvade grekernas mod och
hopp genom sitt med framgång förda gerillakrig
och genom sina segerrika strider vid Arachova
(dec. 1826) och Dhistomo (febr. 1827). I maj
1827 föll han, till allmän sorg, för en turkisk
kula under en obetydlig skärmytsling vid Ilissos’
mynning nära Aten. K. hade, enligt mångas omdöme,
de största fältherregåfvorna bland alla de i
frihetskriget uppträdande anförarna. I maj 1895
aftäcktes hans staty i Peiraieus. En grekisk
biografi öfver K. utgafs 1877 af Paparrhigopulos.
Karaiter, Karéer (hebr.
karaim, skriftläsare),
en judisk sekt i södra Ryssland, Galizien,
Turkiet och Persien, förkastar den rabbanitiska
traditionen. Troligtvis har den
sadduceiska
bokstafstron bibehållit sig hos dem. —
Som sektens stiftare nämnes
Anan ben
David i Babylon, hvilken lefde i midten af
700-talet. Jfr Abr. Geiger, ”Das judenthum
u. seine geschichte”, II, s. 53.
G. K—n.
Karajan, Theodor Georg von, österrikisk
fornskriftsutgifvare, f. 1810 i Wien af grekiska
föräldrar, d. 1873, var 1850—51 professor
i tyska språket och litteraturen vid Wiens
universitet och vardt 1870 andre föreståndare
för kejserliga hofbiblioteket. 1848—49 var han
medlem af tyska parlamentet i Frankfurt och hade
från 1867 säte i österrikiska herrehuset. K. var
en ifrig forskare i Österrikes, särskildt Wiens,
historia under äldsta tider, utgaf flera af den
äldre tyska litteraturens verk, som M. Behaims
”Buch von den wienern 1462—65” (1843) samt skref
bl. a. monografier öfver Heinrich der teichner,
Abraham a Sancta Clara m. fl.
Karakal (rum.
Caracalŭ), stad och hufvudort i
distriktet Romananți (Lilla Valakiet), Rumänien,
omkr. 6 km. v. om Aluta. 12,035 inv. (1899).
Karakalen l.
Ökenlon,
Felis caracal, zool., hör
till lo-undersläktet (
Lynx), fam. kattdjur och
ordn. rofdjur inom däggdjurens klass. Karakalen
är ett öken- och stäppdjur med smärtare kropp,
högre ben och längre öron än vår lo. Djurets
färg växlar från rödbrun till grågul, är
ofläckad, undertill hvit, med en svart fläck
på öfverläppen, ett svart streck framför ögat
och svarta öron; som unge är karakalen däremot
fläckig. Kroppslängden är 65 cm. och svansens
längd 25 cm. Arten är hemma i hela Afrika,
sydvästra Asien och Indien. Djuret lefver ensamt,
fångar fåglar och smärre däggdjur, men bemäktigar
sig äfven antiloper. I förhållande till sin
storlek synes karakalen vara den vildaste och
obändigaste medlemmen inom sin afdelning;
dock har den i Indien blifvit inöfvad
till jakt. För de forne egypterna var detta
djur väl bekant, balsamerades och afbildades
på deras minnesmärken.
C. R. S. (L—e.)
Karakalpaker (”svartmössor”), ett folkslag af
turkisk-tatarisk stam, hvilket förr skall ha
lefvat vid Volga mellan Kazan och Astrahan,
men nu är bosatt i stäpplandskapen vid Aralsjön
och nedre Sir-Darja. Karakalpakerna, hvilkas
antal torde uppgå till högst 300,000, bekänna
sig till islam och lyda under kaner, hvilka
förr voro skattskyldiga dels till de usbekiske
furstarna i Kiva, dels till Ryssland, dels till
kirgiserna, men nu äro beroende af Ryssland. De
äro halfnomader och idka jämte boskapsskötsel
äfven jordbruk och slöjd.
(E. Rld.)
Karakerem. Se
Karakorum 2.
Karakirgiser, tatariskt folk. Se
Kirgiser.
Karakol, förr namn på en stad i ryska
prov. Semiretjensk, Turkestan, 16 km. s. ö. om
sjön Issyk-kul. Där dog forskningsresanden
Przevalskij 1888, och till hans ära fick staden
1889 det nya namnet
Przevalsk (se d. o.).
J. F. N.
Karakolering (af sp.
caracol, snäcka,
fr.
caracole, af arab.
karkara, vända),
krigsv.,
den rörelse, som under 1500- och förra hälften
af 1600-talen utfördes af kavalleriet, då det
framgick till anfall. Kavalleriet var därvid
uppställdt på många, ända till 10 led, och
hade vanligen luckor mellan rotarna. Då första
ledet kom nära fienden, afsköto dess ryttare
sina pistoler och redo genom luckan tillbaka
bakom sista ledet (denna rörelse hette att
karakolera) för att ladda, hvarefter de öfriga
leden undan för undan gjorde på samma sätt. Då
alla leden skjutit, skedde anfallet. Gustaf II
Adolf tillät aldrig karakolering, utan anföll
med sabeln. Efter trettioåriga krigets slut kom
karakoleringen, men icke skjutningen till häst,
ur bruk.
C. O. N.
Karakoram l.
Karakorum (”svarta berget”),
äfven kalladt
Mustag (”isberg”, tibet.,
Nyentschen Tangla, ”den stora öknens pass”),
en bergskedja i Kashmir, parallell med
västra Himalaya och öfverträffande denna i
kamhöjd. Namnet Mustag användes mest om den
nordvästra, glaciärrika och vildaste delen,
K. än för hela kedjan, än för dennas sydöstra
del. I dalen mellan K. och Himalaya flyter öfre
Indus. K. sammanhänger i v. med Pamirplatåns
södra kantberg Vachan—Hindukusch, åt ö. går det
till omkr. 79° ö. lgd, där det fortsättes af
Transhimalayabergen. K. består af tre parallella
zoner, den sydligaste en 97 km. bred granitzon,
därpå en 50—60 km. bred zon af
