paleozoiska och mesozoiska bergarter, slutligen närmast Kven-lun en 60 km. bred gördel af kristalliniska skiffrar. Bergveckningen har inträffat i slutet af triastiden och är sålunda mycket äldre än Himalaya, som uppstått i slutet af pliocentiden. Topphöjden är i v. endast obetydligt lägre än Himalayas. Här möter Godwin Austen peak, den högsta i hela bergssystemet, 8,620 m., sydligare nå Gusherbrum 8,040 m., Masherbrum 7,830 m., Rakapushi 7,790 m., och i östra delen når en topp 7,670 m. Passhöjden är mycket stor (omkr. 5,480 m.). Karakorampasset, efter hvilket H. v. Schlagintweit uppkallade hela kedjan, har 5,680 m., och än högre ligger Tschang-lung-passet (5,760 m.). Berget är i hög grad täckt af glaciärer; den från Godwin Austen nedkommande Baltoroglaciären, med en längd af 56 km. och en bredd af 1,5—4 km., anses för den största på jorden; Biafoglaciären har en längd af 50 km. och Aranduglaciären af 46 km. Af floder upprinna på K. Schigar och Nubra på södra sidan samt Shyok, som börjar på norra sidan vid K.-passet och i en stor båge går n. och ö. om berget till Indus. Vattendragen mot n. uppsamlas af Raskem-darja, en källflod till Jarkand-darja. J. F. N. Karakorum. 1. Bergskedja. Se Karakoram. — 2. I medeltiden två städer i Mongoliet, hvilkas ruiner identifierats först för ett par årtionden sedan. Båda ha legat i Selengas biflod Orchons dal, som är mycket rik på ruiner från olika tider, men särskildt utmärka sig två platser genom mängden af sådana. Den ena ligger 2 km. från vänstra stranden af Orchon, under 47° 28′ n. br. och 102° 35′ ö. lgd och bär det mongoliska namnet Karabalgassun (”svarta staden”) l. Karakerem (”svarta muren”). Ruinerna ha en längd af 6 km. och en bredd af 3 km., och själfva staden synes ha upptagit en kvadrat med 2 km. sida. I nordöstra delen låg kanens palats, hvars bevarade murar omsluta ett rum med 400 m. sida och varit omgifna af en graf, och ö. därom synas lämningar af andra byggnader inom en mindre omfångsrik mur. Enligt i närheten funna inskrifter härröra ruinhoparna från förra hälften af 700-talet och ha tillhört uigurkanernas residens, ehuru äfven kejsaren af Kina där senare hade ett sommarresidens. Den andra staden har legat 25 km. s. ö. om den förra, 2 km. från Orchons högra strand, där nu ett buddistkloster, Erdeni-dzu, ligger, och var det af Djingis-kans son Oktai på 1230-talet anlagda residenset (kin. Halin l. Hola-Halin). Detta besöktes af Piano Carpini 1246, Rubruquis 1253 och Marco Polo 1275. Den fjärde mongolkanen Kublai flyttade på 1260-talet sitt residens till Peking, och K. ödelades efter några år så grundligt, att dess läge alldeles bortglömdes och först 1889—91 återfanns. Henry Yule (1871) var den förste, som iakttog två städer. Den ryske resanden Paderin besökte 1871 det uiguriska K., men det verkliga läget af de båda K. bestämdes genom Jadrintsev 1889 och de två expeditionerna af Finsk-ugriska sällskapet i Helsingfors genom A. Heikel och ryska vetenskapsakademien genom Radloff, som utsändes för att studera Jadrintsevs upptäckt och afteckna de af honom funna inskrifterna, hvilkas dittills okända språk tolkats af V. Thomsen. Wbg. Karakoto, en af ryske forskningsresanden P. Koslov 1908 anträffad ruinstad i Mongoliet, omkr. 25 km. ö. om den östligaste armen af den från Nanschan kommande och i Gobiöknen försvinnande floden Edsingol. I stadens nordvästra hörn ligga lämningarna af fästningen med ett hufvudtorn och flera smärre torn. Stadens murar äro delvis begrafna i sanden. Vid af Koslov anställda gräfningar i ruinerna gjordes fynd af böcker, bref, dokument, mynt från Mindynastiens tid, kvinnosmycken, husgeråd, buddistiska kultföremål m. m., hvaraf tyckes framgå, att K. är identiskt med Hsiahsia, hufvudstaden i tangutriket, som blomstrade från 11:e till 14:e årh. Wbg. Karakterisera. Se Karaktär 4. Karakterism. Se Karaktär 4. Karakteristik. Se Karaktär 4. Karakteristika. 1. Sing. karakteristikon. Se Karaktär. — 2. Mat. a) I det vanliga logaritmsystemet den obrutna delen af en som decimalbråk uttryckt logaritm. I de vanliga logaritmtabellerna är karakteristikan i allmänhet icke utsatt, emedan den kan utan dessas tillhjälp bestämmas. För ett tal större än 1 är nämligen karakteristikan alltid en enhet mindre än de hela siffrornas antal. För ett egentligt decimalbråk åter är den negativ och numeriskt lika med antalet nollor före den första verkliga siffran i decimalbråket, den hela nollan äfven inbegripen. Så äro t. ex. för logaritmerna till talen 1101, 9, 0,7 och 0,00035, karakteristikerna 3, 0, — 1 och — 4. — b) Om en kontinuerlig följd af buktiga ytor af samma slag är gifven, så kallas den kroklinje för karakteristika, utefter hvilken två konsekutiva ytor skära hvarandra. (I. F.) Karakteristikon. Se Karaktär. Karakteristisk. Se Karaktär. Karaktär (grek. charakter, någonting graveradt, prägel, kännetecken, af charassein, hvässa, inrista). 1. Utmärkande egendomlighet; sammanfattningen af de kännemärken och bestämningar, genom hvilka ett liflöst eller lefvande föremål skiljer sig från andra; kynne, skaplynne, egenskap, kännetecken (jfr Individ, Naturell och Temperament). — 2. En människas konstanta viljeriktning, inbegreppet af de grundsatser, som leda hennes görande och låtande inom det sedliga området (vare sig hon därvid är eller icke är klart medveten om sin egen naturs inre lag); den lynnets och sinnelagets egendomlighet, som en människa förvärfvat genom själfuppfostran och genom intrycken från allt hvad hon upplefvat (i motsats till hennes naturbestämdhet); ståndaktighet, trohet mot den bättre delen af sin varelse; fasthet och följdriktighet i viljandet, vare sig detta är riktadt på det goda eller det onda; människa med viljekraft; personage (såsom uppbärare af en karaktär) i ett drama eller annat diktverk. Jfr Etik. — 3. Stånd, titel, värdighet (jfr Karaktärsfullmakt). — 4. Skriftecken. — Karakterisera, framställa ett tings särskiljande kännemärken, skildra, känneteckna; vara betecknande för, röja egendomligheten hos. — Karakterism, språkv., språklig (stilistisk, grammatisk o. s. v.) egendomlighet, som kännetecknar en person. — Karakteristik, skildring af ett föremåls väsentliga egenskaper; skildring af en personlighets själsbeskaffenhet, dess utveckling och gärningar, försåvidt de äro betingade af dess inre egenskaper (jfr Biografi); klart och kraftigt utdanande af de (i en målning, en roman, en opera, ett drama) framställda personernas karaktärer. — Karakteristikon, plur. -istika (grek.