charakteristikon), betecknande egenskap, egendomlighet, kännemärke, särdrag. — Karakteristisk, kännetecknande, utmärkande, röjande arten hos en person eller ett ting; vittnande om utpräglad, rikt bestämd och lätt igenkännlig egendomlighet; (i motsats mot adj. ideal) skarpt individualiserande, rik på verklighetstrogna smådrag (t. o. m. från det fulas område). Så är t. ex. den nederländska målarskolan karakteristisk i motsats till den italienska samt Shaksperes och Ibsens dramer karakteristiska till skillnad från Schillers och Öhlenschlägers. E. F—t. Karaktärsbyggning (se Karaktär) kallas ofta hufvudbyggnaden på en väl bebyggd landtgård; manbyggning (fr. corps de logis). Jfr Ekonomibyggnader. Karaktärsdans (se Karaktär), dans, som särskildt är eller varit i bruk hos en viss nation eller människoklass; dans, som är afsedd att uttrycksfullt åskådliggöra en vana, ett själstillstånd eller lynnet hos en tidsålder, ett folk eller en klass. Karaktärsdrama (se Karaktär), ett skådespel, i hvilket hufvudintresset icke ligger så mycket på framställande af en handling, med dess bevekelsegrunder och följder, som på en såvidt möjligt fullständig skildring af hufvudpersonens karaktär, med ständig hänsyn till en hos honom förhärskande böjelse, passion eller vana, så att han blir representant för någon typisk grundriktning i människosinnet. Handlingen i ett dylikt drama blir ofta något utdragen genom dröjandet vid nya sidor i hjältens skaplynne. Exempel på karaktärsstycken äro Shaksperes ”Richard III” och ”Timon of Athens”, Molières ”Le misanthrope” och ”Le malade imaginaire”, Holbergs ”Erasmus Montanus” och ”Den stundeslöse”. Karaktärsfullmakt (se Karaktär), fullmakt å karaktär (namn, heder och värdighet) af ämbete eller tjänst, med hvars innehafvande ej följer lön på stat eller tjänstgöringsskyldighet. Sådan fullmakt belägges med särskild stämpel, nämligen för den, som är eller varit i allmän tjänst, med stämpel till belopp af 20 kr. för hvarje fulla 100 kr. af den ord. lön, som åtföljer dylik eller därmed jämförlig beställning, men för annan person till belopp af 70 kr. likaledes för hvarje fulla 100 kr. af sådan lön. Stämpelbeloppet å vanlig fullmakt å ämbete eller tjänst utgör däremot blott 3 kr. för hvarje fulla 100 kr. Rld. Karaktärsmask (se Karaktär), förklädnad, som framställer en viss personlighet (ur lifvet, dikten, historien) eller är hämtad från ett visst stånds eller en annan tidsålders dräkt. Motsats: fantasikostym. Karaktärsroll (se Karaktär), i ett drama en sådan roll, i hvilken den framställda personens inre, individuella väsen får ett mångsidigt, genomfördt uttryck. Situationerna i stycket tjäna då hufvudsakligen till att från alla riktningar belysa hufvudfiguren. Denna är af skalden tecknad utförligt och noggrant, hvilket ej hindrar, att skådespelaren får en svår uppgift, då han skall sammansmälta de karakteristiska dragen och tillägga nya smådrag för att afrunda figuren. Som exempel på karaktärsroller må nämnas Shaksperes Hamlet och Falstaff, Molières Tartuffe och Harpagon, Goethes Faust och Tasso, Ibsens Brand och En folkefiende. — Karaktärsskådespelare, framställare af karaktärsroller. Karakul. 1. En liten stad i Buchara, vid Transkaspiska järnvägen och vid nedersta delen af floden Serafschan, som där utsinar i sanden. Staden är berömd genom en form af fettsvansfåret, hvars nyfödda lamm lämna ett värderadt pälsverk, som kommer i handeln under det falska namnet astrakanskinn. — 2. Två sjöar i Turkestan, på Pamir. Den ena, Stora K., 23 km. lång och omkr. 21 km. bred (förr mycket större), ligger i Fergana under 39° n. br., s. om Trans-Alai-kedjan på en höjd af omkr. 4,000 m. och omgifves af höga berg, genom hvilka n. om sjön leder Kizil-artpasset, 4,438 m. — Lilla K. ligger i nordöstra Pamir, n. v. om Mustag-atapasset på en höjd af 3,870 m. Genom densamma rinner en ström K., längre ned kallad Ges, till Kysyl-su (Jarkand). Wbg. Karakum (”svart sand”), en sandöken i ryska Turkestan, s. v. om Amu-darja (se Asien, sp. 163). J. F. N. Karaman (turk. Karaman-Ili), Karamanien, landskap i södra delen af Mindre Asien, omfattar högslätten kring Konia eller de gamla landskapen Isaurien, Lykaonien och en del af Kappadocien, mellan Tauros och Kizil-Irmak. I norra delen ligga saltsjön Tuz-Tschölü och vidsträckta saltstäpper, i västra delen flera sjöar, de största Akscher-göl, Kirili-göl och Egerdir-göl. Namnet betecknade ursprungligen ett turkiskt rike, Karaman, som grundlades n. om Tauros (Kappadocien och Frygien, med Ikonium till hufvudstad) efter det seldschukiska rikets i Ikonium fall (omkr. 1300), och med hvilket för en kort tid äfven kustlandet var förenadt. Sedan detta rike efter ett våldsamt krig 1462—72 störtats af de osmanske turkarna, hvilkas farligaste motståndare i Mindre Asien de karamanske furstarna voro i halftannat århundrade, fortfor landet att vara ett paschalikat med staden Karaman (forntidens Laranda), n. om Tauros, vid Gyndere su, som hufvudort. Detta omfattade dock endast det inre af landet n. om bergskedjan Tauros och ej någon del af kusten. (J. F. N.) Karamanien. Se Karaman. Karambolera. Se Biljard, sp. 381. Karamell (fr. caramel, af sp. caramelo). 1. Brändt socker, en genom smältning af socker vid högre värmegrad (190—220° C.) erhållen, mörkbrun, egendomligt, men icke obehagligt luktande honungstjock massa, hvilken vid afsvalning stelnar och blir hård, svartbrun och glänsande samt genom värme åter kan blifva tjockflytande. Äfven den hårdnade massan kallas karamell. Genom sockrets smältning vid hög värme har dess kristallisationsförmåga gått förlorad. Karamellen drager lätt fuktighet till sig samt är löslig i vatten och sprit. Sockret har genom bränningen fått en brytning i sötman. Denna massa nyttjas ensamt eller med mångahanda tillsatser i bakverk, såser och maträtter. I tekniken brukas karamell af stärkelsesocker, fast eller i vattenlösning, som ”sockerkulör”, till färgning af ättika, öl, fruktvin, likör m. m. ” 2. Sockerbagerialster, hvars hufvudbeståndsdel är smält socker, försatt med kryddor, frukt essenser o. d. Kara Mustafa (”Svarte Mustafa”), turkisk storvesir, blef storvesir under Muhammed IV 1676. Efter att ha utan framgång fört krig mot Ryssland 1677—81, ryckte han 1683, för att befästa Tökölys