makt som turkisk vasallkonung i Ungern, med en här af omkr. 160,000 man mot Wien. Från juli till sept. s. å, belägrade han Österrikes hufvudstad, men nödgades upphäfva belägringen, sedan han 12 sept. vid Kahlenberg blifvit i grund slagen af en polsk-tysk här under Johan Sobieski och Karl af Lothringen. Efter ett nytt nederlag vid Parkany 9 okt. under återtåget afrättades han i Belgrad på sultanens befallning 25 dec. s. å. <img l>

Karamzin. 1. Nikolaj Michajlovitj K., rysk författare, f. 1766 i guv. Simbirsk, af tatariskt ursprung, d. 22 maj 1826, inträdde i krigstjänst 1783, men lämnade den redan 1784 för att odeladt egna sig åt litterära studier. 1789 företog han en resa genom Tyskland, Schweiz, Frankrike och England, skildrad i hans epokgörande Bref af en rysk resenär, som han publicerade (1791—92) i den af honom uppsatta ”Moskovskij Journal”. Han utgaf sedan den vittra kalendern ”Aglaja” (1793, 1794), redigerade de poetiska antologierna ”Aonidy” (1796, 1797) och begynte 1802 tidskriften ”Vjestnik Evropy” (Europas budbärare, ej att förväxla med den ännu existerande, af Stasiulevitj 1866 uppsatta tidskriften af samma namn). Redan 1787 öfversatte han Shaksperes ”Julius Caesar” och Lessings ”Emilia Galotti” och gaf ett modernt uppslag till den ryska vitterheten på prosa genom filantropiskt sentimentala bynoveller, ”Den stackars Lisa” och ”Frol Silin” (öfv. på svenska 1806) samt de starkt idealiserade historiska berättelserna Borgmästarinnan Marfa, Natalia bojardottern m. fl. Han öfvergick till historiska studier och blef 1803 rikshistoriograf. Vid den stora eldsvådan i Moskva 1812 förstördes hela hans bibliotek; men lyckligtvis räddades manuskriptet till hans monumentala lifsverk, Istorija Gosudarstva Rossijskago (Det ryska rikets historia; 11 bd, 1816—24, det 12:e efter hans död 1829; många uppl.), som egentligen bort heta De ryske tsarernas historia till 1611. En varm vän af autokratien, prisade K. det ryska själfhärskardömet i konservativ anda. Frånsedt de värdefulla noterna, saknar K:s historia vetenskaplig karaktär, men i stilistiskt afseende är den ett mästerverk för sin tid. Samma konservativa tendens genomgår hans filosofiska och politiska småskrifter, däribland hans märkliga memorial Om det gamla och det nya Ryssland (skrifvet 1811, tr. i Berlin 1861 och i Petersburg 1870), hvari han skarpt uppträdde mot Speranskijs ”liberala nyhetsmakeri” och mot alla eftergifter i den polska frågan. Genom sin ortodox-religiösa och nationellt konservativa åskådning i förening med sin ädla personlighet och stilistiska konst fick K. stort inflytande på den kulturella utvecklingen i Ryssland som grundläggare af den riktning, som fått namnet ”officiell narodnost”, tsarisk nationalism på ortodox, folklig grund (se härom kap. ”Det nya århundradet” i A. Jensens ”Rysk kulturhistoria”, III). K:s samlade småskrifter utkommo 1835, 1842, 1862. Ryska arbeten om K. af Pogodin (1866), Grot (1867) och Pypin (”Den sociala rörelsen under Alexander I”, 1885) samt en fullständig bibliografi af Ponomarev vid 100-års jubileet af K:s litterära verksamhet 1883. 2. Eva Charlotta Aurora K., den föregåendes sonhustru, finsk filantrop, född Stjernvall, f. 1808 i Björneborg, d. 1902 i Helsingfors. Känd för sin skönhet och utmärkt på karaktärens vägnar, intog hon vid ryska hofvet en bemärkt plats och stod äfven senare i personlig förbindelse med monarkerna och andra medlemmar af kejserliga huset. Hon blef gift 1836 med den omätligt rike hofjägmästaren Pavel Demidov (se d. o. 6), d. 1841, och 1846 med öfversten Andrej Karamzin, som stupade 1854. Hon lefde därefter å sin villa Hagasund invid Helsingfors, sysselsatt med en vidsträckt välgörenhet. De förnämsta stiftelser, som hon grundlagt, äro diakonissanstalten i Helsingfors, en hemgiftsfond för unga flickor samt ett hem för orkeslösa fattiga i Esbo nära Helsingfors. Aurora K. var en af Finlands populäraste och högst aktade kvinnor. 1. A—d J. 2. T. C. Karannaharts, farm. Se Protium. Karánsebes [ka'rānʃäbäʃ], stad i ungerska komitatet Krassó-Szörény, vid Temes. 6,116 rumänska, tyska och ungerska inv. (1900). Liflig handel. Grekisk-orientaliskt biskopssäte med prästseminarium. K. B. W. Karantän (fr. quarantaine, af quarante, fyrtio) kallas ett lands eller en orts skyddande mot smittsamma sjukdomars införande med människor eller djur genom dessas kvarhållande vid gränsen i särskilda s. k. karantänsanstalter samt genom desinfektion af alla smittförande ämnen. Beteckningen anses härleda sig däraf, att under medeltiden hvarje fartyg, som kom till Venezia från pestsmittadt land, under 40 dagar efter ankomsten icke egde fri samfärdsel med land. Nutidens fordran på fria kommunikationer och handelsförbindelser mellan särskilda länder och orter har gjort karantänerna alltmer förhatliga och tvungit lagstiftningen att inskränka dem till de mest smittsamma sjukdomar, såsom pest och kolera. England upphäfde karantän redan 1720. Se vidare Internationella hälsovårdskonferenser och Internationella karantänskommissioner. Den första karantänsförordningen för Sverige är af 7 nov. 1806. Den första karantänsanstalten inrättades 1807 å Känsö i Göteborgs skärgård, hvilken anstalt 29 sept. 1899 erhöll sitt nu gällande förnyade reglemente (med ändringar 16 juni 1905, 12 okt. 1906 och 13 dec. 1907). Den ställdes först under inseende af en särskild karantänskommission i Göteborg, hvilken upphäfdes 1869, hvarefter den öfvervakas af K. M:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län. Dylika i Stockholm och Malmö inrättade karantänskommissioner upphäfdes redan 1857. Förut stundom inrättade karantäner inom riket upphäfdes alldeles genom hälsovårdsstadgan 1857, som föreskref fri och obehindrad rörelse på allmän lands- och farväg samt förbjöd ”alla spärrningar och karantäner i det inre af riket”. Karantänsinrättningen på Känsö har numera till hufvudsakligt ändamål att där låta till Sverige destinerade såväl svenska som utländska fartyg före anlöpande af destinationsorten undergå den undersökning och