första upptäcktsresa till Amerika (se fig. och
jfr
Columbus, sp. 579). — Äfven i Norden funnos
i början af 1500-talet ett slags krigsfartyg,
som kallades karaveler. De hade en rad
kanonportar uppe vid relingen, voro försedda
med uppbyggnader både för och akter samt hade
fyra master och bogspröt. På de tre aktersta
masterna fördes latinsegel och på främsta masten
två råsegel. På bogsprötet fördes ej segel.
J. G. B.*
Karavelov. 1.
Ljuben K., bulgarisk författare,
f. 1837, d. 1879, var son af en kreaturshandlare,
fick följa fadern på affärsresor i Turkiet,
sattes i handelslära i Konstantinopel och
kom 1858 till Moskva, där han studerade vid
universitetet och utgaf en samling bulgariska
folkvisor,
Pamjatniki narodnago byta Bolgar
(1861). Under sin vistelse i Serbien (1868)
misstänktes han för delaktighet i mordet på furst
Michail och flydde från Belgrad, men greps och
hölls ett halft år fängslad i Budapest. Därpå
slog han sig ned i Bukarest, där han från eget
tryckeri utgaf den bulgariska revolutionära
tidningen ”Svoboda” (Frihet) och gjorde
förberedelser för en nationell resning. Under
hans ordförandeskap hölls i Bukarest 1870
en hemlig bulgarisk kongress. Efterspanad af
turkiska myndigheterna, flydde han 1873 till
Serbien, men återvände snart till Rumänien och
utgaf tidningen ”Nezavisimost” (Oafhängighet),
sedermera ”Znanie”. I resningen och det
rysk-turkiska kriget tog han dock icke del,
utan bosatte sig i Rustschuk, där han egnade
sig åt litteraturen. K. är grundläggare af den
bulgariska novellistiken och den nybulgariska
prosan. Hans första novellsamling utkom 1864 (ny
uppl. 1898). Hans samlade skrifter (folkvisor,
skisser, episka dikter, öfversättningar af
Sjevtjenko, Heine m. fl.) utgåfvos i 8 bd af
Stojanov 1887—88.
<img l>
2.
Petko K., den förres broder, bulgarisk
statsman, f. omkr. 1840 i Koprivščica, d. 7
febr. 1903 i Sofia, studerade i Ryssland,
användes under den ryska ockupationen af
Bulgarien i dess förvaltning, var vicepresident i
den konstituerande notabelförsamlingen i Trnova
1879 och intog sedan en framskjuten ställning
i sitt lands politiska lif som ledare för ett
”radikalt” parti. I Zankovs ministär 1880
var han finansminister, och mot slutet af
s. å. bildade han själf regering. Efter dess
störtande genom furst Alexanders statskupp
1881 begaf sig K. till Öst-Rumelien, där han
blef gymnasielärare och sedan borgmästare
i Filippopel, men efter författningens
återställande 1883 vände han tillbaka till
Bulgarien. Han blef president i sobranjen 1884
och trädde efter Zankovs fall i juli s. å. åter
i spetsen för regeringen. Denna post innehade
han under Öst-Rumeliens förening med Bulgarien
1885, hvilken han ifrigt befordrade, under det
serbiska kriget s. å. samt ända till kuppen mot
furst Alexander i aug. 1886. Hans förhållande
till sammansvärjningen mot denne var tämligen
tvetydigt; efter den revolutionära regeringens
snara tillbakaträdande återtog han
emellertid ärendenas ledning, men utan att
vilja furstens återkallande, hvarför han också
öfverflyglades af Stambolov. Vid sin abdikation
i sept. s. å. utsåg furst Alexander honom tills.
med Stambolov och Mutkurov till medlem af det
provisoriska regentskapet, men hans oklara
hållning gentemot ryssarna föranledde hans
afgång i nov. Under den fortsatta kampen med
Ryssland betraktades K. med mycken misstänksamhet
och behandlades af Stambolov med stor hårdhet;
efter upprorsförsöket i febr.—mars 1887 häktades
han för någon tid, och efter Beltjevs mord
1891 fängslades han åter och dömdes till
fem års fängelse. Han frigafs först någon
tid efter Stambolovs fall (i dec. 1894),
hvarefter han åter trädde i spetsen för
”karavelisternas” parti; i mars 1901 blef han
än en gång ministerpresident, men stupade redan
i jan. 1902 på de finansiella svårigheterna.
1. A—d J. 2. H. B—n.
Karazin, Vasilij Nazarovitj, rysk statsman,
f. 1773 i guv. Charkov, af grekisk härkomst,
d. 1842, ville 1798 som officer lämna Ryssland
utan tillstånd, blef kvarhållen, men slapp undan
ett svårt straff tack vare ett bref till kejsar
Paul. En anonym skrifvelse till Alexander I
rörande politiska reformer förskaffade honom
kejsarens förtroende. Han väckte förslaget om
ett särskildt ministerium för folkupplysning,
i hvilket han blef direktör för skolväsendet,
grundlade universitetet i Charkov och deltog
lifligt i det allmänna reformarbetet. Redan 1804
måste han dock lämna sin plats i ministeriet,
satt en tid inspärrad i Schlüsselburg och stod
under polisuppsikt på grund af sin politiska
frimodighet och sitt folkliga bildningsnit. På
sin egendom i byn Krutjik anlade han ett kemiskt
laboratorium och meteorologiskt observatorium
— Rysslands första — och införde en mängd
förbättringar i jordbruket samt lättnader för
sina lifegna bönder.
A—d J.
Karbad (ty.
wannenbäder) tagas uti s. k. badkar,
som ha vanligen aflång form och äro af trä,
marmor, cement eller metall (koppar, zink
eller emaljeradt järn, de senare kallas i
dagligt tal porslinskar). I Sverige stå
dessa badkar fristående eller omklädda
med en infattning af trä, som slutar med
en bredare rand af mahogny e. d. Här äro
två mässingsknappar anbragta, uti hvilka de
s. k. hufvudbanden inpassas. Dessa utgöra ett
stöd för hufvudet. På alla större anstalter
utomlands äro karbaden nedsänkta i golfvet,
och man nedstiger på en trappa i dem. Med en
sådan anordning blir hvarje behandling i badet
omöjlig och begagnas icke. I Sverige ökas
de varma badens verkningar genom en mekanisk
inverkan, den s. k. borstningsproceduren, der
huden behandlas medelst borstar och lämplig
tillsats af badtvål, en metod, som af främlingen
högt skattas. Karbadens verkningar bedömas
hufvudsakligen af badvattnets temperatur, som
brukar växla från 35°—40° C. alltefter behag
(se
Bad). Det varma karbadet efterföljes i
Sverige af en afkylningsprocedur, vanligen
åstadkommen medelst duschbehandling. Vattnet
i duschen tages af olika temperatur, börjar
ofta med badets temperatur och öfvergår
småningom till nästan källkallt, något som
endast passar för friska personer. Som allmän
regel uppställes, att man bör låta duscha
sig med ett vatten, som är omkr. 10° lägre än
karbadstemperaturen. Afkylning i karet afrådes,
ty den kan
