sönderfalla i kolsyra och de neutrala salterna, utfällas kalk och järn ur t. ex. källvatten och afsätta sig vid källans mynning som kalktuff, ockra e. d. Alkalimetallernas sura karbonat (bikarbonat) äro däremot märkbart svårlösligare än de neutrala. — 2. Miner. Se Carbonado. 1. P. T. C. (H. E.) Karbonisation. Se Karbonisera. Karbonisera (af lat. carbo, kol), text., genom förkolning borttaga vegetabiliska föroreningar ur fårull eller ylleväfnader. Många ullsorter, synnerligast från Syd-Amerika, Syd-Afrika och Australien, äro bemängda med en myckenhet ”strö” (tistelborrar, halmpartiklar o. d.), som efter fabrikstvätten måste borttagas antingen på mekanisk väg (se Borrplys) eller på kemisk väg, d. v. s. medelst karbonisation. Ull, som är endast obetydligt ströbemängd, spinnes utan vare sig borrplysning eller karbonisation; men däraf framställdt tyg måste ofta karboniseras för att befrias från de vegetabiliska partiklar, som kunnat kvarhänga vid ullhåren under hela kard-, spinn- och väfprocesserna. (Eger tyget endast enstaka stänk af strö, vanligen framträdande först efter dess färgning, föredrar man att borttaga dessa med en liten nopp- eller plystång eller att dölja dem med någon nopptinktur af tygets färg. Karbonisationen, som på rätt sätt utförd ej bör skada ullfibrerna, kan nämligen knappast öfvergå dem alldeles spårlöst, utan gör dem lätt något sträfva eller mindre elastiska.) Karbonisation begagnas äfven för att tillvarataga ullhåren ur det affall, som uppstår vid borrplysningen, samt för att af halfyllelump bilda s. k. extraktull (se d. o.). Enklast verkställes karbonisationen på följande sätt. I ett blyinfodradt träkar, till lämplig höjd fylldt med utspädd svafvelsyra (3 1/2 à 6° Baumé), inblötes godset under kortare eller längre tid, upptages därefter och ”surras” i en blyklädd eller af nickelplåt tillverkad centrifug samt torkas slutligen vid hög temperatur (75 à 90° C.). Torkningen verkställdes förr och utföres delvis ännu i vanliga torkrum; men på grund af svårigheten att i den heta luften sorgfälligt sköta godset och öfvervaka torkningen begagnar man hellre särskilda, för olika metoder olika konstruerade ugnar, i hvilka godset långsamt föres fram emot en varm luftström. Växtämnena bli efter torkningen så sköra, att de med lätthet kunna söndersmulas och aflägsnas i form af damm. Lumpor och borraffall föras för detta ändamål genom en plysmaskin (se d. o.) och undergå därefter grundlig sköljning i vatten med någon tillsats af soda. Karboniserade tygstycken och lös ull föras från torkningen omedelbart till tvätt och sköljning för att snarast möjligt befrias från den intorkade syran. I st. f. flytande svafvel- eller saltsyra kan man i särskilda maskiner använda saltsyregas af hög temperatur, då karbonisationen utföres i en procedur. För redan färgade tyger, hvilkas nyanser skulle lida af syrebehandlingen, begagnar man en lösning af kloraluminium eller klormagnesium, som ställer sig något dyrare än syran och fordrar högre torktemperatur (120 à 130° C.). G. A. W. Karbonit (af lat. carbo, kol), ett af C. E. Bichel uppfunnet, för sprängning i kolgrufvor afsedt sprängämne, urspr. bestående af nitroglycerin, natronsalpeter och trämjöl; i karbonitens nyare afarter är trämjölet ersatt med hvetemjöl, hvarjämte vanligen några procent kaliumbikromat tillsatts. Karbonit, som i stor utsträckning användes i Tyskland och England, tillhör de s. k. säkerhetssprängämnena. E. S—m. Karbonsyra (af lat. carbo, kol), kem., kallas i organiska kemien hvarje syra, som en eller flera gånger innehåller atomgruppen CO₂ H. P. T. C.* Karbonsystemet (af lat. carbo, kol). Se Stenkolssystemet. Karborund, kem. Se Carborundum. Karbula, industriell inrättning nära Kotka stad i Finland, vid en vik af Finska viken, medelst särskild bibana förenad med Kotka—Kouvola järnväg. Egendomen, som jämte en mindre ångsåg inköptes 1881 af kaptenen, numera bergsrådet William Ruth, består nu af ett stort sågverk, träullfabrik, träsliperi jämte elektriskt kvarnverk, glasbruk med fyra ugnar och glassliperi, mekanisk verkstad med modellsnickeri och gjuteri, elektrisk kraftstation m. m., hvartill kommer ett antal skogshemman. Tillverkningen utgöres af trävaror, brunpapp (7,500 ton), fönster-, kristall-, hushålls-, lamp-, butelj- och medicinska glas, maskiner för trävaruindustrien, ångmaskiner, järnvägsvagnar, krigsmateriel m. m. Arbetarnas antal är omkr. 1,100. Affären ombildades 1902 till ett aktiebolag med numera 6 mill. marks kapital. T. C. Karbunkel. 1. Miner. Se Ädelsten. — 2. Med. Se Bakteriologi, sp. 719, Hudsjukdomar och Mjältbrand. Karburerad vattengas (af lat. carbo, kol). Se Gas, sp. 774, och Lysgas. Karburering (af lat. carbo, kol), tekn., uppblandning af en brännbar gas med ångor af kolväten (bensol, petroleumeter o. d.) för att öka dess lyskraft. Metoden användes t. ex. för vattengas i lysgasverk. Se Gas, sp. 774, och Lysgas. Karchesion, ett forngrekiskt dryckeskärl med vid omkrets och två högt öfver brädden stigande grepar (se fig.).

Beotiskt karchesion.

Karcinologi (af grek. karkinos, kräfta, och logos, lära), vetenskapen om kräftdjuren. Karcinom (af grek. karkinos, kräfta), med. Se Kräfta. Karczag [ka'rtsag], stad i ungerska komitatet Jász-Nagykún-Szolnok, fordom hufvudstad i Stor-Kumanien. 20,896 inv. (1901), ungrare. Gymnasium, landtbruksskola. Den omgifvande trakten är ytterst fruktbar och producerar rikligt med spannmål, meloner, drufvor och annan frukt. J. F. N. Karda. Se Appretera och Kardning. Kardbenedikt, bot. Se Cnicus. Kardborre. 1. Bot. Se Lappa. — 2. Text. Se Appretera. Kardborrerot, Radix Bardanæ, farm., erhålles af Lappa officinalis All., L. minor DC. och L. tomentosa Lam., har förr varit officinell hos oss. Som drog förekommer kardborreroten vanligtvis längsklufven och visar då en grå- eller mörkbrun, längsfårad och skrynklig barkyta samt ett ljust gråaktigt inre, ofta svampigt och sönderklyftadt. Smaken är slemmig, sötaktig och sedan bitter. Roten innehåller ett bitterämne, garfsyra m. m. Den