Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 917-918 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karbas ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

däromkring, utan äfven på flera andra ställen. Först
1567 förbjöds kardinalstitelns användande
för andra än dem, hvilka påfven tilldelat
densamma. Beträffande det nu existerande för
romerska kyrkan så viktiga kardinalkollegiet,
har detta historiskt framvuxit ur den romerske
biskopens hjälppräster vid Roms hufvudkyrkor
(tituli), presbyterer och diakoner; till dessa,
hvilka började anlitas äfven som ett påfligt råd,
inkallades redan från 8:e årh. de 7, sedermera
6 biskoparna i Roms omnejd {Ostia, Porto,
Sabina, Palestrina, Frescati, Albano). Redan
då funnos alltså tre grader: kardinalbiskopar,
kardinalpresbyterer och kardinaldiakoner. När
kardinalerna genom Nikolaus II 1059 fingo
hufvudinflytandet vid påfveval, begynte
deras stora historiska betydelse. Sedan
omkr. 1150 kunna de visas ha bildat ett fast
kollegium. Grundläggande för dettas organisation
blef Alexander III:s lagstiftning 1179 (se
Konklav). Sedan 13:e årh. är det vanligt
att utmärka äfven icke-romerska prelater
genom utnämning till romerska kardinaler på så
vis, att de nominellt göras till kyrkoherdar
eller diakoner vid någon af de kyrkor i Rom,
där kardinalvärdighet medföljer, (första
kända fallet var ärkebiskopen af Magdeburg
1012). Somliga af dessa kardinaler flytta
till Rom (alla i Rom bosatta inklusive de 6
biskoparna kallas cardinales in curia), andra
förvalta sina ämbeten som förut (cardinales extra
curiam); de förre äro vanligen talrikare, bilda
kardinalkollegiet och ha haft största betydelsen
som påfvens ”domkapitel”; vid påfveval samlas
dock alla till Rom. Antalet kardinaler var i
början ej stort, under medeltiden vanligen
10—15 st.; Baselkonsiliet fastslog antalet
till 24. Det växte med renässansens behof af
praktfullare påfvehof; Leo X ökade det ända
till 65. Sin afslutning fick lagstiftningen på
detta område genom Sixtus V:s bulla Postquam
1586, då antalet efter de 70 äldste fixerades
till 70. Inalles finnas 75 kardinalplatser
(tituli), men alltid hållas flera vakanta;
ej ens talet 70 har någonsin nåtts; vid 1910
års början var antalet 6 kardinalbiskopar,
43 kardinalpresbyterer och 5 kardinaldiakoner,
alltså 54 (däraf 32 ”in curia”). Italienarna ha
alltid varit i majoritet; därnäst fransmännen,
som dock på sistone fått träda tillbaka för
Österrike-Ungern och Spanien (hvardera af
dessa bägge riken har f. n. 5, Frankrike 3,
Portugal och Tyskland 2 o. s. v., inalles 23
icke-italienare). Kardinalerna utnämnas fritt
af påfven i konsistorium; Österrikes, Spaniens
och Portugals statsöfverhufvud ha dock rätt att
föreslå (de s. k. kronkardinalerna). Någon
verklig rangskillnad finnes ej mellan de olika
slagen af kardinaler; alla ha numera furstes
rang, föra titeln eminens och en kordräkt af
högrödt siden med långt släp, röd ”beretta”
(fyrhörnad mössa) eller ”berettina” (kalott),
röda skor samt baldakin vid processioner;
hvardagsdräkten är prästens svarta med
röda kanter. Redan från Innocentius IV (1243—54)
stammar bruket att till den nyutnämnde öfverlämna
en högröd bredskyggig hatt (se fig.) med
hängande snören och tofsar (till kardinalerna
extra curiam blott berettina). Enligt gammal
sed få de icke färdas på gatan annat än i
vagn. Kardinalerna ”in curia” få ej lämna
Rom utan påflig tillåtelse. De stå alla under
uteslutande påflig jurisdiktion. Om inkomsten
från ”tituli” ej når 20,000 lire, ifylles det
felande från påfvens kassa.

Kardinalshatt.

Kardinalerna ”in curia” ha alltjämt den
gamla uppgiften att assistera påfven
vid gudstjänsterna; deras viktigaste
historiska uppgift blef dock att vara
påfvens högsta stats- och kyrkoråd, hvar
vecka sammankalladt af honom till hemliga
eller offentliga öfverläggningar, kalladt
kardinalkonsistorium. Efter ofelbarhetsdogmen
1870 har detta konsistorium dock alltmera sällan
anlitats, och det har under den nuv. påfven Pius
X faktiskt upphört att fungera som påfligt råd;
det sammankallas nu blott för att celebrera
större fester. Kardinalernas verkliga betydelse
som korporation är nu begränsad till påfvevalen
(se Konklav). Däremot ega de fortfarande
delaktighet i kyrkostyrelsen som chefer för
eller bisittare i kardinalkongregationerna
(se Kurian). Ordförande i kollegiet
är den äldste (alltid biskop i Ostia)
som kardinaldekan. Inflytelserikast är
statssekreteraren, hvilken kan betecknas
som påfvens utrikesminister och i hvars hand
genom 1908 års reform nästan alla regeringens
trådar samlats; f. n. innehas ämbetet af
spanjoren-engelsmannen Merry del Val. Af öfriga
f. n. mera bemärkta kardinaler må nämnas förre
statssekreteraren Rampolla och chefen för
propagandan Gotti, båda Pius X:s medtäflare
vid sista påfvevalet, vidare camerlengon
(se d. o.) Oreglia, tillika kollegiets dekanus,
som camerlengo vikarierande påfve under
sista sedisvakansen (påfveledigheten) 1903,
de båda bröderna Vannutelli, mycket använda i
diplomatiska uppdrag, den för sin fiendskap mot
all modern forskning i Frankrike beryktade
ärkebiskop Andrieu i Bordeaux, spanjoren och
kapucinmunken Vivès y Tuto, hvilken i Italien
f. n. allmänt betecknas som den inflytelserikaste
af alla kardinalerna och som representerar
den ytterligast gående ultramontanismen,
samt den sist utnämnde, af Pius X mycket
anlitade italienaren Gaëtano de Lai. Senaste
kardinalsutnämningen skedde 1907. — Litt.:
A. Mater, ”L’église catholique, sa constitution”
etc. (1906), P. M. Baumgarten, ”Verfassung
und organisation der kirche” (s. å.) och ”Die
kirche unserer zeit” etc. (2 uppl. 1904—07;
praktverk, med biografier öfver kardinalerna),
Trombetta, ”De iuribus prælatorum romanæ
curiæ” (1906), J. B. Sägmüller, ”Lehrbuch des
katholischen kirchenrechts” (2:a uppl. 1909),
”Gerarchia cattolica” (årligen, biografiska
data om kardinalerna). — 3. Ett slags dryck,
som förtäres kall och består af hvitt vin med
tillsats af diverse kryddor, vanligen socker och
pomeransskal.
2. Hj. H—t.

Kardinalbiskop. Se Kardinal 2.

Kardinalblodådror, zool. Se Kardinalvener.

Kardinaldekan. Se Kardinal 2.

Kardinaldiakon. Se Kardinal 2.

Kardinaldygderna (se Kardinal 1), en under
medeltiden uppkommen beteckning för de fyra
hufvudformer af dygden: visheten, modet,
måttligheten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>