däromkring, utan äfven på flera andra ställen. Först 1567 förbjöds kardinalstitelns användande för andra än dem, hvilka påfven tilldelat densamma. Beträffande det nu existerande för romerska kyrkan så viktiga kardinalkollegiet, har detta historiskt framvuxit ur den romerske biskopens hjälppräster vid Roms hufvudkyrkor (tituli), presbyterer och diakoner; till dessa, hvilka började anlitas äfven som ett påfligt råd, inkallades redan från 8:e årh. de 7, sedermera 6 biskoparna i Roms omnejd {Ostia, Porto, Sabina, Palestrina, Frescati, Albano). Redan då funnos alltså tre grader: kardinalbiskopar, kardinalpresbyterer och kardinaldiakoner. När kardinalerna genom Nikolaus II 1059 fingo hufvudinflytandet vid påfveval, begynte deras stora historiska betydelse. Sedan omkr. 1150 kunna de visas ha bildat ett fast kollegium. Grundläggande för dettas organisation blef Alexander III:s lagstiftning 1179 (se Konklav). Sedan 13:e årh. är det vanligt att utmärka äfven icke-romerska prelater genom utnämning till romerska kardinaler på så vis, att de nominellt göras till kyrkoherdar eller diakoner vid någon af de kyrkor i Rom, där kardinalvärdighet medföljer, (första kända fallet var ärkebiskopen af Magdeburg 1012). Somliga af dessa kardinaler flytta till Rom (alla i Rom bosatta inklusive de 6 biskoparna kallas cardinales in curia), andra förvalta sina ämbeten som förut (cardinales extra curiam); de förre äro vanligen talrikare, bilda kardinalkollegiet och ha haft största betydelsen som påfvens ”domkapitel”; vid påfveval samlas dock alla till Rom. Antalet kardinaler var i början ej stort, under medeltiden vanligen 10—15 st.; Baselkonsiliet fastslog antalet till 24. Det växte med renässansens behof af praktfullare påfvehof; Leo X ökade det ända till 65. Sin afslutning fick lagstiftningen på detta område genom Sixtus V:s bulla Postquam 1586, då antalet efter de 70 äldste fixerades till 70. Inalles finnas 75 kardinalplatser (tituli), men alltid hållas flera vakanta; ej ens talet 70 har någonsin nåtts; vid 1910 års början var antalet 6 kardinalbiskopar, 43 kardinalpresbyterer och 5 kardinaldiakoner, alltså 54 (däraf 32 ”in curia”). Italienarna ha alltid varit i majoritet; därnäst fransmännen, som dock på sistone fått träda tillbaka för Österrike-Ungern och Spanien (hvardera af dessa bägge riken har f. n. 5, Frankrike 3, Portugal och Tyskland 2 o. s. v., inalles 23 icke-italienare). Kardinalerna utnämnas fritt af påfven i konsistorium; Österrikes, Spaniens och Portugals statsöfverhufvud ha dock rätt att föreslå (de s. k. kronkardinalerna). Någon verklig rangskillnad finnes ej mellan de olika slagen af kardinaler; alla ha numera furstes rang, föra titeln eminens och en kordräkt af högrödt siden med långt släp, röd ”beretta” (fyrhörnad mössa) eller ”berettina” (kalott), röda skor samt baldakin vid processioner; hvardagsdräkten är prästens svarta med röda kanter. Redan från Innocentius IV (1243—54) stammar bruket att till den nyutnämnde öfverlämna en högröd bredskyggig hatt (se fig.) med hängande snören och tofsar (till kardinalerna extra curiam blott berettina). Enligt gammal sed få de icke färdas på gatan annat än i vagn. Kardinalerna ”in curia” få ej lämna Rom utan påflig tillåtelse. De stå alla under uteslutande påflig jurisdiktion. Om inkomsten från ”tituli” ej når 20,000 lire, ifylles det felande från påfvens kassa.

Kardinalshatt.

Kardinalerna ”in curia” ha alltjämt den gamla uppgiften att assistera påfven vid gudstjänsterna; deras viktigaste historiska uppgift blef dock att vara påfvens högsta stats- och kyrkoråd, hvar vecka sammankalladt af honom till hemliga eller offentliga öfverläggningar, kalladt kardinalkonsistorium. Efter ofelbarhetsdogmen 1870 har detta konsistorium dock alltmera sällan anlitats, och det har under den nuv. påfven Pius X faktiskt upphört att fungera som påfligt råd; det sammankallas nu blott för att celebrera större fester. Kardinalernas verkliga betydelse som korporation är nu begränsad till påfvevalen (se Konklav). Däremot ega de fortfarande delaktighet i kyrkostyrelsen som chefer för eller bisittare i kardinalkongregationerna (se Kurian). Ordförande i kollegiet är den äldste (alltid biskop i Ostia) som kardinaldekan. Inflytelserikast är statssekreteraren, hvilken kan betecknas som påfvens utrikesminister och i hvars hand genom 1908 års reform nästan alla regeringens trådar samlats; f. n. innehas ämbetet af spanjoren-engelsmannen Merry del Val. Af öfriga f. n. mera bemärkta kardinaler må nämnas förre statssekreteraren Rampolla och chefen för propagandan Gotti, båda Pius X:s medtäflare vid sista påfvevalet, vidare camerlengon (se d. o.) Oreglia, tillika kollegiets dekanus, som camerlengo vikarierande påfve under sista sedisvakansen (påfveledigheten) 1903, de båda bröderna Vannutelli, mycket använda i diplomatiska uppdrag, den för sin fiendskap mot all modern forskning i Frankrike beryktade ärkebiskop Andrieu i Bordeaux, spanjoren och kapucinmunken Vivès y Tuto, hvilken i Italien f. n. allmänt betecknas som den inflytelserikaste af alla kardinalerna och som representerar den ytterligast gående ultramontanismen, samt den sist utnämnde, af Pius X mycket anlitade italienaren Gaëtano de Lai. Senaste kardinalsutnämningen skedde 1907. — Litt.: A. Mater, ”L’église catholique, sa constitution” etc. (1906), P. M. Baumgarten, ”Verfassung und organisation der kirche” (s. å.) och ”Die kirche unserer zeit” etc. (2 uppl. 1904—07; praktverk, med biografier öfver kardinalerna), Trombetta, ”De iuribus prælatorum romanæ curiæ” (1906), J. B. Sägmüller, ”Lehrbuch des katholischen kirchenrechts” (2:a uppl. 1909), ”Gerarchia cattolica” (årligen, biografiska data om kardinalerna). — 3. Ett slags dryck, som förtäres kall och består af hvitt vin med tillsats af diverse kryddor, vanligen socker och pomeransskal. 2. Hj. H—t. Kardinalbiskop. Se Kardinal 2. Kardinalblodådror, zool. Se Kardinalvener. Kardinaldekan. Se Kardinal 2. Kardinaldiakon. Se Kardinal 2. Kardinaldygderna (se Kardinal 1), en under medeltiden uppkommen beteckning för de fyra hufvudformer af dygden: visheten, modet, måttligheten